Scener ur ett författaräktenskap

Radarparet Elin Cullhed och Gunnar Ardelius bor med tre barn, två katter och en hund i en k-märkt fastighet granne med Carolina Rediviva. De är precis där de vill vara i livet. Vad är det då som skaver?

Vad gör ett författarpar hela dagarna? De jämför väl berättarröster och stryker varandras adjektiv och diskuterar nyutgiven litteratur. Kanske känner de igen varandra i sina respektive texter och så reser de på stipendieresor ihop, till Cognac när det är brinnande höst.

Elin Cullhed och Gunnar Ardelius är ett författarpar.

De har gjort allt det där. Men inte just i dag.

I dag är de hemma på Övre Slottsgatan i Uppsala. Elin är matt efter covid och karantän, en 12-åring kikar ut ur sin sjukstuga och försvinner snabbt, minstingen Hans sitter i sängen och ser på film och har feber. Mellandottern är i skolan och Gunnar verkar pigg. Han tror att det är över för hans del, men i morgon kommer han att ligga slagen av vinterkräksjukan.

– Var vi skriver? säger Gunnar lite svävande. Ja, vi har ett skrivbord här inne som vi sitter vid ibland.

Rummet är till större delen fyllt av leksaker, men där står även ett arbetsbord.

– Den här soffan är ny och ganska oskriven, säger Elin. Men i den gamla har jag skrivit väldigt mycket. Jag har suttit med lurar och laptop medan barnen tittat på Bolibompa.

Så ni har inte delat upp dagarna mellan er? Eller har fasta tider när ni får skriva?

– Nej… Så strukturerade är vi inte. Jag jobbar heltid som verksamhetschef på Ideell kulturallians, säger Gunnar.

– Jag har jobbat 70 procent som lärare på Skrivarakademin fram till alldeles nyss. Nu har jag gått ner i tid, säger Elin.

Elin Cullhed vann Sveriges tyngsta litteraturpris, Auguststatyetten, i höstas. Utvecklingen för hennes roman Eufori kan inte beskrivas som annat än en succé. Den är såld till 24 länder, läsarna älskar den och köper den, recensionerna har varit översvallande. Det är Elins debut som vuxenförfattare.

Gunnar Ardelius har också varit nominerad till Augustpriset, fast i ungdomsboksklassen. Det var med hans debut Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som kom för 15 år sedan. Sedan dess har han gett ut fem böcker till och har nu kontrakt på en roman med planerad utgivning 2023.

Eufori handlar – om det gått någon förbi – om Sylvia Plaths sista år i livet. Om hur hon kämpar med att uppfylla och ta avstånd ifrån rollerna som mor, dotter, hustru och författare. Hon vill allt och hon är rädd att misslyckas med allt. Inte minst handlar det om två författare som ska försöka dela på den lilla tid som finns över vid sidan av att sköta en familj.

Under hela processen när Elin Cullhed skrev var det ingen som fick läsa. Inte heller Gunnar.

– Fast vi pratar ju jämt om litteratur och skrivande, det var inte så att jag inte visste vad det handlade om. Och jag såg hur Elin blev alltmer uppslukad av sitt eget universum och hur hon satt begravd under högar med böcker om Sylvia Plath. Vi åkte också hela familjen till Devon en sommar för att besöka huset där Sylvia och Ted bott, säger Gunnar.

– Då var det ingen som visste om det skulle bli genialiskt eller om det bara var waste, säger Elin.

Så ni läser inte varandras texter längs vägen?

– Det är olika i vilket skede det händer. Ibland kan ett projekt förlora sin energi av att bli läst. Men jag skulle säga att i stort sett allt som kommer ut från det här huset har vi båda läst, säger Gunnar.

Det finns en eskalerande frustration i Eufori, där Plath ser sin make skapa självklart utrymme för sitt skrivande medan hon upplever att barnen alltid sörjer när deras mamma drar sig undan. Hon måste få skriva, men skulden går inte att komma undan. Varför är mannen så mycket friare?

Hur kändes det när du väl fick läsa manuset?

– Jag blev starkt berörd, säger Gunnar. Visst kan jag känna igen saker, men jag förstår hur skönlitteratur fungerar och jag accepterar att jag kan bli en del av materialet. Jag är lojal med Elins text precis som jag är lojal med mina egna texter i första hand, inte med relationer utanför manuset.

Elin pratar om hur allt graviterar omkring

Gunnar lärde mig att vara brutal i mitt skrivande.

Berättelsen när det är som mest intensivt. Det handlar inte om att skriva om sin egen verklighet, mer om att det som finns omkring en hänger samman och blir del av en större berättelse.

– Gunnar lärde mig att vara brutal i mitt skrivande, och det har varit avgörande för mig. Som kvinna i världen är jag uppfostrad att vara anpassningsbar, jag trodde att texten skulle vara likadan: mjuk och duktig. En bra litterär text har en kvalitet som stör, som bråkar med läsaren. Jag vet det nu. Och det som kändes mest förbjudet och fel i Eufori, är det som blivit mest uppskattat. Jag gick nära Plath i en svår tid, det var otroligt läskigt ibland.

Strax efter att Gunnar och Elin träffats kom Gunnar ut med sin tredje roman, Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, och Elin kände igen deras gemensamma liv i den.

– Jag såg mig själv, men jag såg också att det inte var jag. Det var… obekvämt. Två saker blev tydliga för mig då, dels att skönlitteratur inte är självbiografisk, dels att en författare inte ska stryka verkligheten medhårs.

Det är inte bara inom hemmets väggar som texter blir lästa och analyserade. Nästa steg är världen. Och den har knackat på med kritiska och ibland ganska aggressiva åsikter de senaste månaderna. Mellan vab och läsarrosor och drömmen om en liten tax som snart ska flytta in hos familjen, pågår kulturdebatter där författarparet på olika sätt har hamnat i skottgluggen.

– Jag hade tänkt säga en sak i tacktalet efter Augustpriset, men jag strök det: »Man får inte bli för stor, för alla älskar en kvinna som faller.« Också med tanke på Plath. Det hade så klart varit klädsamt av mig att bli nominerad och sedan tacka för mig. Det var vulgärt att vinna, det störde ordningen, säger Elin och fortsätter:

– Min mamma sa att hon hade hoppats att jag inte skulle vinna. Jag kunde också känna så.

Efter vinsten skrev Åsa Beckman i DN att Elin Cullheds roman var ett exempel på en feminisering av hela branschen. Att de manliga läsarna höll på att falla bort, eftersom innehållet inte intresserade dem. Det gjorde ont.

Eufori har också beskrivits som en del av den nya trenden exofiktion, alltså fiktionalisering av historiska levnadsöden. Genren antyds vara spekulativ, och specifikt »kvinnlig«. Som en spegling av de traditionellt »manliga« historiska romaner som är baserade på fakta.

Senare skrev Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson att romanen inte var värd priset och att Elin Cullhed är en del av ett medelklassigt kvinnligt köttberg som sitter i vägen för marginaliserade grupper som är mer angelägna att läsa.

– Det här är ju en del av kanoniseringen av boken, tänker jag, säger Gunnar. Den har vunnit det största priset, därför ska den ifrågasättas och driva debatt. Samma kultursidor som har höjt den, måste nu ta ner den.

Det blir intressant att ställa Aftonbladets recension (från mars förra året) mot kulturchefens ord i januari. Saxat ur recensionen går att läsa att Cullhed skriver om moderskap och konstnärskap, om kärlekens omöjlighet och nödvändighet. Det psykologiska spelet mellan depression och lycka, självförintelse och övermod: »Eufori är helt enkelt en suverän roman som visar att litteraturen kan besegra döden.«

Elin ser sammanbiten ut. Hon har numera sociala medier-förbud på dagtid och försöker hålla distans till debatten. Men det är svårt.

– Jag har en wow-känsla och jag är så stolt över min roman. Men samtidigt visste jag att det här skulle rubba balansen. Det finns ett begär efter att förminska. Det finns så otroligt många saker, konflikter, nivåer att hämta upp ur min roman, om man är intresserad av det. Och jag skriver inte under på att litteratur är ett »perspektiv« eller att litteratur skriven av författare med andra erfarenheter kan klumpas ihop och ställas emot min text. Det är exotifierande och fel och kontraproduktivt för alla.

Gunnar å sin sida, har blottat strupen på kultursidan i DN när det kommer till faderskap. Han skrev en text där han ville undersöka varför han flydde från familje­livet när det tredje barnet (Hans, som sitter snällt med sin iPad och sin feber) var nyfött. I backspegeln ser han sig själv återupprepa sin egen fars beteende. För Gunnar blev det Vasaloppet och dagliga träningsturer i skidspåret som var utvägen och han beskriver sina till­kortakommanden i texten. Hur han valde fel. Hur han lämnade sin fru i sticket.

Han fick mycket respons, att det var modigt och viktigt och läsare kände igen sig. Men texten piskade också upp en isande storm på sociala medier. Den ställdes mot intervjuer med Elin där hon berättade om utbrändhet, och mot Eufori där Ted sticker iväg på fisketurer medan Sylvia tar hand om barnen.

Hur kunde han vara en så osympatisk människa? En så omodern man? Hade han ens åkt Vasaloppet? Någon undersökte startlistorna från det aktuella året.

Gunnar verkar ta det med ro, och stormen har bedarrat lika fort som Twitter-stormar har en tendens att göra. Men lite skakad blev han.

– Mitt syfte var att undersöka en smärtpunkt. Att dela med mig av en oförmåga, och försöka förstå den. Min frånvarande pappa har påverkat mig jättemycket, både
i relationer och i mitt skrivande och ändå betedde jag mig på samma sätt. Men det är svårt med förövartexter, när man visar osympatiska sidor. Det väcker ilska.

Och så kom klassfrågan upp igen: är inte det här bara medelklassigt gnäll? Det finns människor med riktiga problem. Ska kultursidorna fyllas av själv­späkande kulturetablissemang?

Hur försvarar man sin klasstillhörighet?

Elin och Gunnars hyreslägenhet ligger på höjden i Uppsala. Deras sol går ned bakom det anrika biblioteket Carolina Rediviva. Huset är från 1754, i våningen ovanpå bodde en gång Karin Boye, på andra sidan gården och i en annan tid Erik Gustaf Geijer. Taken är randiga av breda ojämna plankor, Gunnar slår i dörrlisterna om han inte böjer huvudet, fönster­brädorna är djupa och låga. Det är förstås k-märkt. Välfyllda bokhyllor.

Elin Cullhed och Gunnar Ardelius har inga ambitioner att försvara sig mot anklagelser om medelklassighet. Det i sig kan verka nästan radikalt, det har legat i medelklassens uppförandekod de senaste åren att be om ursäkt för sin position och sina privilegier.

– Jag tror att vi kände en klassgemensamhet redan när vi träffades, säger Elin. Vi kommer båda från bildad medelklass och vi har nog strävat efter att kliva in i den kulturella identitet som fanns att tillgå där.

Elins mamma är lärare och hennes pappa bokbindare, Gunnars föräldrar arbetade båda som lärare.

– När jag växte upp var det i ett klassideal där berättelsen inte riktigt hängde ihop. Vårt kapital var bildning, att studera och spela piano. Det är en av de saker jag känt igen hos Sylvia Plath, för vad händer då om tanken går sönder? Om det är allt man har att hänga upp sitt liv på?

Elin har tre syskon, familjen bodde först i ett ­kollektiv inne i Uppsala, senare i en villa i ett blandat område utanför Uppsala. Där var de udda fåglar, de lånade pengar för att köpa en fiol medan kompisarnas familjer lånade pengar för att resa till Turkiet. Elins mamma, som är uppvuxen i Sydafrika, försörjde sig som dagmamma fast hon var utbildad lärare, hon blev utbränd, läste på universitetet och kunde så småningom doktorera.

– Jag kan känna att det finns jättemycket att hämta i min bakgrund. Jag har fullt av kunniga och lärda människor i släkten, massa professorer. Idealen handlade om att det skulle vara äkta och fint, men det fanns inga pengar. Och jag tyckte alltid att berättelsen skevade på något sätt.

Gunnars pappa kom från Nacka, men hade även bott i Liberia. Han gjorde en klassresa nedåt när han gifte sig med mamman som var från en sjöfararfamilj på den åländska landsbygden. De var båda lärare och Gunnar och hans tre syskon växte upp i en lägenhet i Bergshamra, Solna. Det fanns många böcker i hemmet, läsning var en hobby som alla tyckte om. Men i Gunnars tonår skilde sig föräldrarna och pappan försvann mer eller mindre. Gunnar utvecklade tidigt alkoholism, behandlades och blev nykter innan han fyllt 27.

– Jag tror att författare är ett bra yrke när man har tillgång till olika sfärer, säger han. Man kan befinna sig i akademin, men också i rännstenen. Samtidigt är det lättare för kulturmedelklassen att älska underklass och överklass, det är härligare att vältra sig i »den andres« berättelse.

Elin går in för att se till Hans i sjuksängen. Har han somnat? Mår han illa?

Kärleken vaknade på Bokmässan i Göteborg, för 14 år sedan. Det är naturligtvis en perfekt start på ett författaräktenskap. Elin var 25 år och pluggade litteraturvetenskap, hon var på plats med 00-tal, litteraturtidskriften hon jobbade för. Gunnar var 27 och där som författare. Han hade redan kommit ut med två böcker.

Det var eftermiddag och Elin hade hunnit dricka något glas mingelvin när hon fick syn på en ung man som såg fin ut. Senare samma dag bytte de nummer och kvällen efter sms:ade han och frågade om hon ville följa med på fest i Sigge Eklunds svit. Hon sa nej.

– Jag visste att det inte skulle bli bra om jag följde med. Då hade vi legat med varandra och sedan inget mer. Vi skulle inte börja på det sättet.

De sågs i Stockholm i stället, på caféet Ritorno. Han hade varit nykter i ett år, hon var färdig med fest och fluff. De var trötta på ungdomslivet. Året efter kom de till bokmässan tillsammans och Elin hade rund gravidmage. Ännu ett år senare tog de med barnvagnen på tåget.

– Någon gång vill jag skriva manus till en komedi om en familj som man följer på bokmässan. Det är något speciellt med de där årliga avstämningarna och allt som blir synligt i det, säger Gunnar.

– Vi blev förälskade i varandra, men också i varandras ord. Det var första gången jag vågade visa mina tankar för någon, det var en stor sak för mig, säger Elin.

Sedan dess har de hållit ihop. Båda var övertygade om att de ville leva som författare, men det dröjde åtta år innan Elin debuterade med Gudarna.

– Jag har alltid känt en god kamratanda från ­Gunnars sida. Vi reste tillsammans med våra bebisar trots att jag inte hade några uppdrag. Men jag visste alltid att min roll inte var självklar. Gunnar befann sig i en helt annan värld. På slutet var jag väldigt nära att acceptera att få jobba bakom boken, vara redaktör eller så. Det var för svårt med min bok.

Det var lätt att tro att man var författare på Söder.

Gunnar var under sex år av småbarnstiden ordförande för Sveriges Författarförbund. Han gick på Nobelfesten, reste över världen och var en Viktig Person i branschen. Men inte heller han var riktigt nöjd.

– Jag var omgiven av litteratur på alla sätt, utom som i att ha ett skrivande, säger han.

När mellandottern var liten fick de chansen att byta sin tvåa på Söder mot den k-märkta lägenheten i Uppsala, och slog till. Det blev en betydelsefull förändring.

– Det var lätt att tro att man var författare på Söder, trots att man inte skrev, säger Gunnar.

Elin började arbeta på en landsortsskola likt den hon själv gått på och språket kom till henne. Hon slutade försöka, eller låtsas. Hon fann sin röst.

Det är något stillsamt dramatiskt i Elins sätt att berätta. Att skriva en bok var det enda hon ville.

– För mig var det enormt viktigt att släppa Gudarna.

– Jag tror aldrig att jag har varit så glad för något som för att Elin fick ut sin roman, fortsätter Gunnar. Också för vår relation. Och för att få vara i ett skrivande liv tillsammans, det kändes väldigt glädjefyllt.

Nu är den litterära maktbalansen förskjuten. Det är Elin som fått ett dramatiskt genombrott och det är hennes bok som är såld till 24 länder.

Kan du känna konkurrens, Gunnar?

– Nej, inte konkurrens… Men det finns något uppfordrande i det. Och jag var kanske lite extra mån om att få klart kontraktet på min nästa bok. Jag vill känna att jag också har ett skrivande på gång. Men jag tror att vi behövde byta roller.

Elin har åter tagit en runda för att se till minstingen i sjuksängen.

Det finns stora planer omkring den internationella lanseringen av Eufori under året som kommer. Elin behöver vara med, visa sig, ge intervjuer.

– Nu är det Elins tur att vara lyhörd för familjen.

Jag menar, det är lätt att känna sig sexig ute i världen, medan den andra går hemma och blir helt förstörd för att man är fem minuter sen. Jag minns alla resor jag ställde in för att det inte funkade, säger Gunnar.

– Jaha, det är det du minns nu? Resorna du ställde in?

Elin är tillbaka.

– Ja, men så var det ibland. Den där konferensen i Brasilien… Och Sydafrika. Men i år kommer det att vara du som ger dig i väg.

– Jo, men jag vill ju egentligen vara hemma och skriva. Jag vill ha ett balanserat liv.

– Fast du har samtidigt drömt om att vara med i Babel.

– Jo, absolut. Men det kostar för mig att ge mig av från familjen och barnen. Jag känner alltid att jag får betala ett pris när jag kommer tillbaka.

Om några veckor får familjen en ny familjemedlem. Taxen Milton. Elin hoppas den ska bidra med harmoni.

Sedan ska Gunnar åka Vasaloppet, inte längre ett laddat ämne. Dessutom är det hans tur att kliva undan oftare och skriva på sin roman. Den som utspelar sig på 1970-talet och rör sig mellan huvudspåren IB-affären och alkoholism. Elin har läst de 200 första sidorna och hade en del invändningar mot starten. Gunnar blev lite sur först. Han har en tendens att försvara sin text, innan han kan ta till sig kritik. Nu har han gjort det.

De är numera ett författarpar med framgångar bakom sig. De har klivit in i offentligheten och fått känna på både dess kärlek och dess snåla vindar. De skriver inte i en ensam sfär. Det finns förväntningar och därmed ständigt en risk att användas som slagträ åt det ena eller andra hållet. Framgångar föder respekt och ger läsning, men det göder också avund och missunnsamhet. Insatserna blir högre, debatt­smockorna hårdare.

Hur gör ni för att hålla fast vid era inre röster och fortsätta framåt, när ni får kritik?

– Det är alltid sårbarheten och smärtpunkten jag söker som författare. Jag vill blottlägga dem, inte lyssna till impulser som handlar om att bli omtyckt, säger Gunnar.

– Jag upplever att jag skapar konstverk för evigheten, inte för medelklassen, säger Elin.