Likt Karl Oskar har Gustaf Skarsgård tvingats bryta upp från en livshotande situation. Men olikt Karl Oskar har Gustafs nystart inte inneburit någon flytt. I nya Utvandrarna är han nedtonad, vilket är helt okej för en sökande småbarnspappa som inte längre är intresserad av att briljera.

Vi traskar runt på Södermalm i Stockholm. Det är Gustaf Skarsgård, fotografen Johan Bergmark och jag. En av oss traskar runt även i sitt undermedvetna. Hösten är vacker, löven singlar gult, rött och varmt mot marken. Vi tar trappan upp mot Fjällgatan, där trottoarernas kullerstenar har trampats av stockholmare i sekler och av Gustaf Skarsgård sedan han lärde sig gå.

För en del av oss stockholmare, vi som har flyttat in till staden, finns fortfarande outforskade gator och gränder, trappor som leder till platser där staden plötsligt får en ny skepnad. Vi stannar till, tittar upp och finner oss omgivna av fasader vi inte har sett förut, av gatunamn som möter oss för första gången. Att däremot resa till den forna hemstaden och där trampa barndomens gator brukar vara att göra besök i dåtiden och nostalgiskt möta delar av sig själv som lever halvt i glömska.

Så är det inte för Gustaf Skarsgård. Hela hans väg genom skolsystemet – från grundskolan på Södermalmsskolan och Eriksdalsskolan, gymnasiet på Södra Latin och vidare till Teaterhögskolan som då låg i Helgalunden – har förlagts till Södermalm. Här finns inga okända gränder, inga gator som har undgått hans trampande fötter.

– Jag är i alla tider samtidigt. Det är något terapeutiskt med det. Särskilt när man jobbar med tillfrisknande är det bra att utsätta sig för platser som innebär trauman. Det behöver inte vara några stora saker, det kan handla om djup nostalgi.