Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Andreas Lundberg.

Vi:s Litteraturpris 2021 – Kandidat 2: Andreas Lundberg

Andreas Lundberg. Foto: Jasmine Storch

Det blir inte Mikael Niemi, Sara Stridsberg eller Lina Wolff. De har ju redan fått Vi:s anrika litteraturpris. Nu ska det snart tilldelas en ny fantastisk författare. Den andra kandidaten till 2021 års litteraturpris är Andreas Lundberg.

Nomineras för Gerontion

Motivering: ”I tider som tvivlar på litteraturen skriver Andreas Lundberg som om det gällde livet. Med Gerontion avslutar han sin trilogi om depression, tro och tvivel. På ett demensboende möter både Lundberg och läsaren sin like: ’En skugga som hukar i ruinerna efter sin människa.’ Detta är nödvändig prosa: skimrande svart, brutalt rolig, levande.”


Gerontion avslutar en av den svenska samtidslitteraturens mest egenartade trilogier. I den första romanen, Storm i den pelare som bär, skrev Andreas Lundberg inifrån en djup depression, omhändertagen av psykvården. Den andra delen, Ofarbar tystnad, sprang ur en klostervistelse. I den tredje delen gestaltas arbetet på ett demensboende. Dessa låsta, röstlösa rum, skrivs fram med en uppfordrande närvaro. Det finns inget förskönande i tillstånden som beskrivs, men den förtätade prosalyriska texten är mörkt skimrande vacker.

– Arbetet på demensboendet var en rätt brysk inblick för mig i den världen. Jag hade inga erfarenheter av det. Det säger en del om det här samhället, att jag som suttit som en eremit i 20 år kan få jobb på ett sådant ställe och ta hand om människor i deras yttersta utsatthet och deras döende. Jag som knappt vet hur man talar med vanligt folk. Men det var kanske bara av godo? Sjukdom och död är tabu, arbetet i sig har ingen status över huvud taget. Men där finns ju ändå en vardag.

Trots att Andreas Lundberg ägnat större delen av sitt liv åt litteraturen – sedan 2001 driver han det lilla kvalitetsförlaget Alastor Press – var det först i samband med depressionen och sjukhusvistelsen som han hittade sitt eget skrivande.

– Jag skrev väldigt mycket när jag var ung, men tyckte senare att det var ganska osjälvständigt. Jag kom till en punkt då jag bara kände äckel och slängde alltihop. Det var helt rätt och inget att romantisera över. Det kan ju bli så högtidligt med ett vitt ark, nästan sakralt. Att i stället ligga inspärrad i tre månader och klottra i telefonen bröt 15 års skrivkramp, det avdramatiserade hela processen.

Han har sedan dess fortsatt med samma metod. Eftersom han tycker att det är så svårt att skriva på telefonens lilla tangentbord går det långsamt och tankarna bromsas därmed upp och koncentreras på ett välkommet vis. Av denna myriad av antecknade fragment sammanfogar han sedan sina texter, ofta med insprängda citat från katolska mystiker, och följeslagarna Arthur Rimbaud, T.S. Eliot och William Blake.

– Kanske kan man tycka att jag är lite förläst, men dessa texter ligger och maler som refränger i huvudet. Oftast fungerar de som språngbräda för den egna tanken.

Trilogins tre böcker har tilldelats var sin färg – svart, grå och vit – som motsvarar helvetet, skärselden och himlen. Särskilt paradisisk är dock inte den avslutande Gerontion.

– Det är ju inte en narrativ kurva som vänder upp i ljuset, det är inte förljuget på det sättet. Jag försökte främst hitta en värdighet i livet och i livets upplösning. Men jag kan stå för att den försiktigt rör sig mot något slags försoning – om det är rätt ord.