”När drottningen synade mig ville jag sjunka under jorden”

Det har varit en väl dold hemlighet. Men Åsa Linderborg har i hela sitt varit smått besatt av det svenska kungahuset. En fascination som grundlades redan i köket hemma hos moster Nina i Västerås. Nu är hon aktuell med dokumentärserien Kungen med två ansikten.

Sommaren 2021 fick jag ett oväntat mejl från filmbolaget Warner Bros. De undrade om jag ville göra en dokumentär ”om en av Sveriges mest kända människor”. De kunde inte avslöja vem det handlade om, men ville jag ses?

Bara det inte är kungen, sa jag till Bengt, för hur berättar man något nytt om honom?

– Kungen?! skrattade han. Då skulle de väl inte fråga dig, du är väl inte intresserad av honom?

Åh gud, han skulle bara veta! Den här sidan hade jag tydligen lyckats dölja väl för mannen i mitt liv sen ett par år tillbaka.

Jag har alltid varit intresserad av det svenska kungahuset. Ja, av alla kungahus.

Det började hemma hos min moster Nina, som var lägre tjänsteman på Asea i Västerås och gift med Guido, metallarbetare på samma företag. Hemma hos dem låg det travar av frasfärska veckotidningar. Härligast var Svensk Damtidning, var Guido och jag överens om, för där frossade de i kändisar. Hetast av alla namn var så klart ”Tjabo”.

Jag satt i deras kök och läste om den unge kungens vilda playboyliv, jetsetfesterna på Rivieran och om alla kvinnor som sågs vid hans sida.

När jag var barn var kungens namn behäftat med en viss oro. Han jämfördes med sin farfar, den djupt respekterade hobbyarkeologen Gustaf VI Adolf. Den här nya Bernadotten var av ett helt annat slag; han verkade mest vara intresserad av snabba bilar. Var han inte korkad rentutav?

Pappa var säker: Tjabo är tom i roten, punchig, helt bakom flötet. Imbecill! Ska den där tokfan verkligen representera Sverige? Å andra sidan, hur svårt kan det vara att åka runt och klippa band? Det klarar väl en get av?

Farmor, som 1917 hade råkat blir gravid med en bruksarbetare som röstade på kommunisterna och sen fött honom ytterligare sex barn, undertryckte hela sitt liv sin fascination för de kungliga. Hon viskade när hon pratade om kungen, rädd för att farfar skulle höra henne till och med då han var ute och fiskade och hon satt hemma och lade patiens.

– Ska han aldrig gifta sig nån gång? viskade hon en gång med bekymrad min.

– Vem då? Pappa?

– Äh! Kungen, han lever ju ensam, pojkstackarn!

Hon var förbannad över att Domus sålde blå t-shirts med gula kungakronor på.

Silvia Sommerlath tog Sverige med en sådan storm att de flesta sveptes med i yran. Min kusin Rossie, som jag älskade, gifte sig 1977 i en brudklänning som skulle likna Silvias, men drottningens var ritad av Marc Boland på Dior och Rossies av en argsint sömmerska nedåt gatan.

Jag var nio år och kunde inte riktigt fatta att Rossie hade drottningen som riktmärke för sin stora dag. Rossie som inte ens kunde tänka sig att stanna till vid en Sibyllakiosk, eftersom korvkedjan hade fått namn efter kungens mamma, ”tyskan på slottet”, hon som ”nog nästan hade varit nazist”.

Det var en kamp för mig att få se kungens och Silvias bröllop, för just den helgen skulle jag vara med mamma, i stugan utan tv. Mamma fnyste åt all ”reaktionär rojalism”, hon var förbannad över att till och med Domus sålde blå t-shirts med gula kungakronor på.

– Snart säljer de väl sydstatsflaggan också!

Jag tjatade mig till att vi skulle hyra en tv, så att jag fick vara en av de 400 miljoner världen över som följde vigseln. På kvällen föreläste morfar om klang- och jubelfesternas skadliga inverkan på folket. Han citerade August Strindberg, och Karl Marx om Louis Bonaparte, och fick mig att skämmas lite.

– Jag ska bli journalist, flämtade jag till slut. Då måste man hålla koll även på sånt här.

Och det var just i egenskap av journalist, och historiker, som Warner Bros ville att just jag skulle göra en dokumentär i fem delar om Carl XVI Gustaf. Jag var så ivrig att jag glömde spela svår och upptagen, jag tackade ja på stående fot. Vilken chans att få ägna ett helt år åt kungen, samtidigt som jag skulle få lära mig göra dokumentärfilm!

Snart gick det upp för mig att jag långt ifrån var ensam om detta. 2023 har kungen suttit 50 år på tronen och det ska naturligtvis uppmärksammas överallt. Det här hade inte Warner bros koll på, upptäckte jag. De hade drabbats av The Crown-syndrome: berättelser om kungligheter drar publik.

Jag fick höra att både Karin af Klintberg och Göran Ellung hade varsina projekt för SVT. Det glunkades att även TV4 hade minst ett par produktioner i pipeline. Jag bestämde mig för att inte tänka på dem som konkurrenter, utan som kollegor; förhoppningsvis kommer våra filmer komplettera varandra. Ämnet är ju enormt: en människa, en monark, en ätt, ett statsskick, en tidsepok – det går att tackla på alla möjliga olika vis.

De hade dessutom access till kungen. Det hade inte jag. Vår fråga om att få intervjua Carl XVI Gustaf besvarades omgående av hovet med ett bestämt nej. Vi återkom ett par gånger, det sista brevet ligger fortfarande obesvarat.

Jag tycker inte att kungen har någon skyldighet att ställa upp på en intervju så snart en journalist ber om det. Men det är ett demokratiskt problem att han så sällan gör det och att han då alltid försöker ha situationen under kontroll. Just därför var det överraskande att kungen sagt ja att låta sig intervjuas av både den oförutsägbara Karin af Klintberg och av journalistnestorn Göran Ellung. Dem kan hovet knappast kontrollera.

Jag tog emot avslaget med en viss lättnad. Så snart jag tar någon i hand, händer det något. Befinner jag mig i samma rum som en person, känner jag något slags lojalitet. Som journalist är naturligtvis denna egenskap ett gravt handikapp.

Jag märkte av det när jag och mitt filmteam besökte Östersund i april 2022, där kungen och Silvia gjorde sitt första länsbesök efter pandemin. Jag hade inte tillstånd att prata med kungaparet, det hade ingen journalist, men jag fick sitta tyst längst med väggen i landshövdingens residens.

När jag såg dem göra entré blev jag vettskrämd över min simpla klädsel: svarta byxor och svart ulltröja. Kängor. Jag hade klätt mig efter vädret, det blåste elak snö över hela stan. När drottningen såg mig synade hon mig nedifrån och upp med en frågande min. Jag ville sjunka under jorden.

Jag märkte också hur tillgjord jag blev. När kungen skämtade på sitt småbuttriga vis, vilket han gjorde ganska ofta, skrattade jag högst av alla för att hjälpa honom på traven. Han var rolig på riktigt när de besökte en sjuksköterskeutbildning och han låtsades prata med dockorna som föreställde patienter.

När vi var i den undervisningssalen upptäckte kungen att hans skosnöre hade gått upp. När han skulle knyta det ställde sig en adjutant för, så att vi inte skulle kunna filma monarken i en sårbar situation, när denne hukar med ett knä i golvet. Det här är ett exempel på den balansgång mellan exklusivitet och vanlighet som en kunglighet måste gå. Men han knöt i alla fall skorna själv. Pinsamt nog förvånade det mig.

Fem avsnitt om kungen kan låta mycket, men det räcker inte långt. När vi första gången satte oss ner för att spåna fritt hittade vi ett dussin ämnen som alla kändes lika viktiga. Till slut bestämde vi oss för fem teman, varav det första var barndomen.

Vi intervjuade en man, Henrik Kugelberg, som gått i samma ”kindergarten” som kungen, på Stockholms slott. Han berättade om ett kalas hemma hos någon där det hade serverats glass. Lillprinsen hade fått en egen strut medan de andra barnen fick dela på ett jättefat. Kugelberg, som arbetat i hela sitt liv med barn som har särskilda behov, berättade historien som en sorglig inblick i det kungliga ödet: den som har privilegier kan också lätt bli ensam.

En annan historia, som inte heller fick plats i dokumentären, berättades av en klasskompis från Anna Broms skola. De hade spelat fotboll och prinsens lag låg under. Då dömde majen en uppenbart orättvis straff för prinsens lag, som hämtade upp nederlaget och vann. Privilegiet berövade barnet glädjen att få vinna av egen kraft.

Att kungens pappa förolyckades när kungen bara var några månader gammal, är välkänt. Men kungens mamma, den tyska prinsessan Sibylla, pratar vi aldrig om. Hon som blev änka så ung och som i folkmun kallades för ”tyskan på slottet”. Ensam, isolerad, deprimerad. Vem var hon?

Är det synd om kungen?

Kungens barndom är en strålkastare rakt in i frågan om det mänskliga ödet. Är det synd om kungen? Av de tjugotal personer som jag har intervjuat, personer med helt skilda uppfattningar om kungen och monarkin, svarar alla utom två: Nej! Kungen lever ett gott liv, han har en massa privilegier, han är beundrad, han får uppleva saker andra bara kan drömma om, han är skyddad som ingen annan.

Henrik Kugelberg menade att det är någon form av barnmisshandel, liksom ett demokratiskt problem, att fostra ett barn till ”Ers majestät”. Etnologen Mattias Frihammar menade att kungen visserligen har en massa privilegier, men att det också finns en massa saker han inte kan göra. Röra sig fritt, till exempel.

Frågan om den ”den gyllene buren” blev mycket konkret när vi åkte ner till Borgholm för att filma kronprinsessan på Victoria-dagen. Vi frågade flickor i Estelles ålder, tioåringar, om de skulle vilja vara prinsessa precis som hon. Alla svarade: Ja! De drömde om fina kläder, bostäder, resor, smycken, att vara upphöjda. En tjej sa: ”Ja, för då slipper man välja vad man ska göra av sitt liv.”

Det andra skulle säga strider mot de mänskliga rättigheterna, att inte själva få välja sitt liv, såg den här flickan som ett verkligt privilegium.

På eftermiddagen iakttog jag Estelle på Solliden, hur glad och stolt hon var mellan sin morfar och mamma när hon vinkade till publiken och sina jämnåriga. Jag har nog aldrig sett ett kungligt barn trivas så i sin roll.

Varför irriterar det mig? frågade jag Bengt på kvällen. Varför vill jag att de kungliga ska lida åtminstone lite grann? Allt man tänker behöver man inte säga, svarade han och tillade oroligt:

– Det där tar du väl inte med i filmen?

Nej. Det där är bara en av tusen tankar och iakttagelser som inte kom med.