Författaren avslöjar okända sidor av Putin

I åtta år har den brittiske författaren Philip Short arbetat med sin biografi om Vladimir Putin. I sin första intervju om den kommande boken Putin berättar Short för vi.se att många missförstår den ryske presidentens karaktär och drivkrafter.

Inför filmatiseringen av Återstoden av dagen förberedde Anthony Hopkins sig noggrant för rollen som den plikttrogne butlern Stevens. Bland annat intervjuade han grånat tjänstefolk från det gamla brittiska samhället, där överklassen hade hållit sig med betjänter, hushållerskor och kammarjungfrur. En åldrad butler förklarade för Hopkins att vad som kännetecknade en bra butler var att när butlern kom in i ett rum så kändes rummet med ens lite tommare.

Den förmågan till osynlig närvaro ägde även den unge KGB-agenten Vladimir Putin. De som då träffade honom i sociala sammanhang hade efteråt svårt minnas det, än mindre hur han hade sett ut.

Denna undflyende karaktär har aktualiserats efter Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari. Vem är mannen som har beordrat dödandet och förstörelsen? Omvärlden famlar efter förklaringar. Vad fick honom att fatta detta ödesdigra beslut? Hur tänker han? Är han galen?

En av dem som vet mest om Vladimir Putin är den brittiske författaren Philip Short. Han har ägnat de senaste åtta åren åt en stor biografi om presidenten. Boken, som utkommer i juni och räknar nästan 900 sidor, är ett i detalj (3 000 fotnoter) genomarbetat och fängslande porträtt av Putin, från barndomen fram till mars i år. Short har intervjuat över 200 personer i ett dussin länder.

Han var Putin långt innan han började arbeta för KGB.

Det är inte första gången Short ger sig i kast med svårfångade politiska ledare. Den pensionerade BBC-korrespondentens stora biografier har blivit svåröverträffade standardverk. Hans biografi om Kinas Mao Zedong kallades banbrytande när den kom 1999, de om Kambodjas Pol Pot respektive den franske presidenten François Mitterrand fick också översvallande mottaganden.

– När jag hade avslutat min bok om Mitterrand var valet givet. Om jag skulle ge mig i kast med ännu en biografi så var Putin det självklara valet. Han är den avgjort intressantaste, och på många sätt viktigaste världsledaren i dag. Eftersom jag var korrespondent i Moskva på 1970-talet kan jag både tala och läsa ryska. Den ryska kulturen och samhället har dessutom alltid fascinerat mig – Ryssland är både öst och väst, Europa och Asien.

Short är en bildad britt av gammalt snitt, med torr humor och blixtsnabb i repliken. Sedan pensionen har han låtit bygga sig ett vackert hus utanför bergsbyn La Garde Freinet i franska Provence. Huset ligger i slutet av en smal grusväg, med vidunderlig utsikt över bergen och Medelhavet. Där bor han med fru och en liten dotter.

Omvärldens bild av Putin är av en man utan synbar karisma, en kallhamrad maktmänniska med dunkla motiv. Hans poserande som barbröstad karlakarl har väckt västvärldens löje, samtidigt har han åtnjutit ett brett folkligt stöd i Ryssland. I sin biografi försöker Short fastställa vad som faktiskt är sant och inte i berättelsen om Putin.

– Det som skiljer den här boken från dem som tidigare har skrivits om Putin är att jag systematiskt har försökt gå till botten med olika uppgifter. Mycket av det man allmänt anser sig veta om Putin i västvärlden bygger på halvsanningar eller är helt enkelt fel.

Short nämner ett par exempel. Kort efter att Putin lämnat posten som FSB-chef (tidigare KGB) för att bli premiärminister 1999 skakades Ryssland av en rad spektakulära terrorattentat. Bomber placerade i hyreshus dödade över 300 människor. Attentaten blev den utlösande faktorn för det andra och förödande kriget i Tjetjenien. I efterhand har det funnits uttalade misstankar om att dåden var iscensatta av FSB och Putin, för att få en ursäkt att inleda kriget. Short kan dock övertygande visa att de utfördes av jihadister från Dagestan.

En annan felaktighet är vem som beordrade mordet på den avhoppade agenten Alexander Litvinenko. Han dog i London 2006, sedan han utsatts för radioaktivt gift. Enligt den brittiska underrättelsetjänsten MI6 skulle Putin ha uttryckt missnöje över att Litvinenko avslöjade statshemligheter. En chef inom FSB bestämde sig då för att glädja presidenten genom att låta röja Litvinenko ur vägen. Men Short kan fastställa att det inte stämmer. Uppgifterna från MI6 var en rökridå, för att skydda deras källa i Putins inre krets. Dödsdomen utfärdades tvärtom av Putin själv.

– Att ta reda på sådant här är rent detektivarbete. Man kan exempelvis jämföra vad som har sagts om ett skeende vid olika tillfällen och utifrån motsägelser sluta sig till en sannolik slutsats. Den slutsatsen kan därefter prövas mot olika andra källor, för att avgöra om den är korrekt eller inte. Arkivstudier är avgörande, eftersom människors minnen är bedrägliga, särskilt vad gäller när något hände. Om man inte vet vem som visste vad och när, så får man ingen uppfattning om orsak och verkan, det vill säga varför någon agerade som han eller hon gjorde. Men intervjuer är också viktiga för att infoga arkivuppgifterna i sitt sammanhang, säger Philip Short.

Den Putin som framträder i Shorts bok är i vissa avseenden mindre monstruös än den svartvita figur som dominerar dagspressen. Short anser exempelvis inte att Putin skulle vara formad av åren i KGB.

– Nej, han var Putin långt innan han började arbeta för dem.

Men vem är han i så fall?

Vladimir Putin föddes 1952 i dåvarande Leningrad. Hans föräldrar var då över 40 och hade förlorat sina tidigare barn – Putins yngste storebror svalt ihjäl under de nästan 900 dagar som den nazityska armén belägrade staden. Det nya, sista barnet, kom därmed att bli reservationslöst älskat. Föräldrarna var fabriksarbetare, men Putins farfar hade tjänat som kock för Lenin och Stalin och det fanns därmed vissa kontakter.

Fattigdomen var utbredd i den ännu svårt krigsmärkta staden. Skolpojken Putin var inget ljus utan en bråkstake, som ofta hamnade i slagsmål. Han var kortvuxen, men slogs som en furie. Ingen fick pli på honom. När en lärare kontaktade föräldrarna svarade Putins far: ”Men vad ska jag göra? Döda honom?”

I mellanstadiet följde Putin med en vän till en kampsportsklubb. Det blev en vändpunkt. Enligt Short skulle Putin, om han fortsatt sin idrottskarriär, ha kunnat bli ett internationellt toppnamn i judo.

Ledarna har behållit makten tills de har dött.

Den unge Putin insåg snart också att skolan var hans enda alternativ till de kriminella ungdomsgäng som härskade på hyreshusens innergårdar. I åttan bestämde han sig för att bli pilot. Men så kom han att läsa om hemliga agenter och blev fascinerad. Han skrev senare: ”Vad som förundrade mig mest var hur en man kunde åstadkomma vad hela arméer inte förmådde. En spion kunde avgöra tusentals människors öde”. Han tog mod till sig och kontaktade KGB, som förklarade att det inte var något för smågrabbar. Men de rådde honom att söka sig till universitetets prestigefulla juristutbildning. Att någon som Putin skulle bli antagen där var dock ”lika sannolikt som att få åka till Mars”. Alla i hans omgivning, inklusive hans föräldrar, avrådde från att ens försöka. Men Putin hade bestämt sig.

Genom enträget arbete läste han upp sina betyg. Hans arbetarklassbakgrund och framstående idrottsmeriter öppnade slutligen dörren till vad Short kallar ”en högst osannolik karriär”.

Under hans fjärde år på juristlinjen återkopplade KGB. Putins bakgrund var oklanderlig, hans studieresultat utmärkta. Även hans intetsägande utseende var en tillgång. Det som låg honom i fatet var att han ansågs vara en risktagare – han blev tagen för fortkörning, bröt mot regler. Men utvärderingen utföll till Putins fördel.

Tack vare sina studier i tyska posterades han i östtyska Dresden. Det var inget strålande karriärsteg. Levnadsstandarden var skyhögt högre än hemma, men möjligheterna att göra något avtryck små. När Östtyskland föll samman återkallades han till Leningrad. Där fick han ett prestigelöst uppdrag vid universitetet. I stället intresserade han sig för den pågående politiska maktkampen. Han lierade sig med Anatolij Sobtjak, Sankt Petersburgs blivande borgmästare. Det gav nya uppdrag. Putin utmärkte sig som arbetsnarkoman, som någon som fick saker gjorda i en byråkrati som präglades av ineffektivitet och korruption. Han lyckades navigera genom kaoset som följde på Sovjetunionens sammanbrott och hans inflytande växte. Slutligen fick president Boris Jeltsin upp ögonen för den effektive byråkraten.

Till mångas förvåning utsåg Jeltsin Putin till sin efterträdare i december 1999. Ett halvår senare valdes Putin formellt till president. Sedan dess har han styrt landet.

– Under hela Rysslands historia har ledarna behållit makten tills de har dött, blivit mördade eller störtade. Jelstin är den ende som frivilligt har avgått. Putin har förblivit populär, även nu med kriget i Ukraina så stöds han av en befolkningsmajoritet, eftersom han åstadkom stabilitet efter 90-talets kaos. De flesta ryssar har det bättre i dag än någonsin tidigare, säger Philip Short.

Just det historiska perspektivet bör hållas i åtanke när man ska förstå Putins ställning och politik. Efter Sovjetunionens kollaps räckte ett livs träget sparande med ens bara till en spårvagnsbiljett. För att undvika svält blev den tidigare stormakten tvungen att ta emot nödhjälp från omvärlden (inte sällan dumpade västländerna livsmedel vars bästföredatum sedan länge gått ut). Det var djupt förnedrande. Att de tidigare Sovjetrepublikerna blivit självständiga länder var också svårt att acceptera för många ryssar. Putins far hade under andra världskriget varit förlagd till vad som nu är Estland. Han blev där svårt sårad och invalid för livet. Återkommande har Putin ondgjort sig över att en sådan landsände som 50 000 ryska soldater offrade sina liv för att försvara skulle kunna vara ett utland.

Känslan av förödmjukelse är återkommande. Under sina första år som president såg Putin ett närmande till västvärlden som Rysslands enda framtid. Ryssland är enligt honom en tydlig del av Europa. Men Putin upplevde sig gång på gång bli förd bakom ljuset av västmakterna. Inte minst USA tycktes inriktat på att etablera ett informellt världsherravälde, på andra staters bekostnad. Det är i det ljuset som Short placerar anfallet på Ukraina.

– Putin är inte galen, utifrån sitt perspektiv är han fullständigt logisk. Det här är i grunden ett krig mot USA:s dominans. Målet är att visa att Amerika kan utmanas. På kort sikt enar det förstås Nato och västvärlden, men samtidigt har Nato inte vågat riskera ett kärnvapenkrig. När dammet lägger sig kommer mindre Natoländer som Estland fråga sig om deras självständighet kommer att anses värd nukleär utplåning. Man ska också ha i åtanke att stora delar av resten av världen inte tycker att det är så illa att USA:s dominans utmanas på det här sättet.

Förutsåg du kriget?

– Jag får erkänna att jag trodde att Putin bara ägnade sig åt taktisk armbrytning. De flesta ryssar trodde inte heller att han skulle invadera, till och med hans eget entourage överraskades. Men det är typiskt Putin. Han har gjort oförutsägbarhet till en konstform. Att göra vad andra tror att han inte ska göra är ett av hans karaktärsdrag.

Men hur kunde någon med gedigen bakgrund i FSB så grundligt missbedöma det strategiska läget i Ukraina?

– Alla säger att han förväntade sig att ukrainarna skulle välkomna de ryska styrkorna med öppna armar. Det tror jag inte på. Han är inte så korkad. Att den ryska militären skulle fungera så dåligt, att ukrainarna skulle göra sådant motstånd och att väst skulle införa så hårda sanktioner hade han inte räknat med. Men målet med kriget är ju att undergräva den rådande USA-ledda säkerhetsordningen. Och där tror jag att han känner att han har segern inom räckhåll.

Var ser du Putin om fem år?

– Han vill inte dö på sin post. Han kommer därför vilja få möjlighet att träda tillbaka. Kriget har kommit emellan, men när det väl är över kommer ett ordnat maktskifte åter bli en prioriterad fråga.

Avslutningsvis, vad förenar de fyra du har skrivit om – Mao, Pol Pot, Mitterrand och Putin?

– Alla fyra är komplexa personer och i ett avseende förkroppsligade de sina länders samtida kamp och motsägelser. När man skriver om Mao har man att göra med en exceptionell person, någon som omdanade sitt land på ett sätt som få andra har gjort i historien, men man skriver samtidigt om Kina. Det är samma sak med Mitterrand och Pol Pot, deras liv var sammanflätade med sina länders historia. Så är det även med Putin. Vad han än må vara, så är han i grund och botten ryss. Föreställningen att allt kommer att bli fantastiskt om bara han försvinner är rent trams, är jag rädd. Han har förblivit populär eftersom han förkroppsligar en stor del av befolkningens förhoppningar, rädslor och komplex. Att skriva om Putin är att skriva om Ryssland, men även ett försök att tränga in i en mycket komplicerad och svår person. Det är också vad en biograf önskar sig – ska man ägna åtta år åt att försöka förstå någon så bör det ju vara någon intressant!

Om du fick tillbringa en kväll med någon av dem du har skrivit om, vem skulle du välja?

– Putin, för han försöker att förändra världen vi lever i. Mao och Pol Pot tillhör historien, så även Mitterrand till viss del. Vad Putin gör och hur Amerika och Europa svarar på det, kommer inte bara påverka våra utan även våra barns liv.