Läs ett utdrag ur Det fallna imperiet

Den ryskortodoxa kyrkan älskar Putins budskap om konservativa, illiberala och antivästliga värderingar. I ett utdrag från Martin Kraghs bok Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin ser vi kyrkan och Kreml gå hand i hand.

”Jungfru Maria, Guds moder, fräls oss ifrån Putin … jungfru Maria, Guds moder, bli feminist!” hann fyra unga kvinnor ur det ryska aktivistkollektivet Pussy Riot skandera vid altaret i Kristus Frälsarens katedral i Moskva under fyrtio sekunder. Iklädda färggranna balaklavas uppmanade de till protest mot Vladimir Putins återkomst som president under en tredje mandatperiod, attackerade den ryskortodoxa kyrkans allt starkare underdånighet gentemot Kreml och kritiserade kyrkans traditionella kvinnosyn. Sedan stoppades de av framrusande säkerhetsvakter. Den korta protestaktionen, genomförd den 21 februari 2012, kom att kosta tre av deltagarna, Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, två års fängelse – även om Samutsevitjs straff sedermera omvandlades till villkorlig dom. Fallet blev ett medialt spektakel. Deras uppträdande passade in i en långvarig rysk konsttradition av att leka med begrepp som blasfemi, nudism och ikonoklasm och att ifrågasätta allt som förefaller säkert. Enligt domaren hade gruppen gjort sig skyldig till huliganism och hat mot troende. En majoritet av det ryska folket höll med, även om de inte nödvändigtvis sympatiserade med den hårda fängelsedomen.

När allt var sagt och gjort tangerade Pussy Riots förargelseväckande uppträdande en öm punkt. Den ryskortodoxa kyrkans överhuvud, patriark Kirill av Moskva, hade hänvisat till Putin som ett ”gudsmirakel” och uppmanat alla troende att stödja hans omval. Kyrkans kärleksaffär med Kreml var ingen hemlighet – tvärtom föreföll de två sfärerna alltmer sammanvävda. Putin hade förnyat sin politiska persona med ett budskap som var explicit konservativt, illiberalt och antivästligt. På ett internationellt forum hösten 2013 introducerade han sina nya tankebanor till en utländsk publik: ”Vi kan se hur flera av de euroatlantiska länderna faktiskt avfärdar sina rötter, inklusive de kristna rötter som utgör vår västerländska civilisations fundament”, förklarade presidenten till sina samlade åhörare.

”De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella, religiösa och även sexuella. De genomför politik som likställer stora familjer med samkönade partnerskap, tro på Gud med tro på Satan.” Det ryska folket, hävdade Putin, måste staka sin egen unika väg och fullfölja sitt eget historiska öde. Inte efterhärma västvärldens demokratiska statsskick, utan identifiera och stärka sin egen särartsmodell – även om detta innebär ett avståndstagande mot väst.

I München 2007 hade Putin angripit vad han ansåg vara västmakternas utrikespolitiska övertramp. Med sin återkomst som president i en tredje mandatperiod 2012 blev hans kritik mer distinkt. Ryssland var inte en del av Europa, utan en ”odelbar civilisation” med sitt eget politiska och kulturella arv. Eran Medvedev, med sin moderniseringsjargong och ekonomiska liberalism, var stängd. För hans kritiker hade den förvisso aldrig varit mer än en chimär, en transportsträcka för att kringgå konstitutionens formella begränsning att en president enbart kan sitta två mandatperioder i rad. Men rysk politik har ofta handlat om hård makt lika mycket som symbolik. Medvedev ökade insynen i statens ekonomiska styre, talade om vikten av rättsstatlighet och gav sitt implicita stöd åt oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, vars granskningar av eliternas korruption gett honom stora följarskaror i sociala medier. Medvedev företrädde inte nödvändigtvis en möjlighet till demokratisering, men väl till auktoritär modernisering – en kontrast till Putin, vars aura alltmer förknippades med auktoritär stagnation. Även om Medvedev förblev lojal med sin företrädare och patron byggde hans retorik upp förväntningar på reformer som landets politiska system inte kunde leverera. För kretsen kring Putin blev proteströrelsen 2011 ett tecken på att alla försök att införa vittgående förändringar riskerade att leda till instabilitet och oförutsägbarhet. Hans svar var att återgå till principer om maktvertikal och suveränitet med starkare ideologiskt fokus på så kallade traditionella värderingar och ortodoxi.

För att certifiera sina konservativa värderingar och positionera sig som den kristna ordningens paladin var det nödvändigt att luta sig mot den ryskortodoxa kyrkan. Det postsovjetiska Ryssland hade sedan 1980-talets slut upplevt en återkomst av religion i offentligheten och den ryskortodoxa kyrkan avsåg återerövra sin status som landets största icke-statliga institution. Kyrkans ledning förespråkade moral och en tidlös rysk nationell identitet, en form av konsensus som samspelade väl med Putins statscentrerade politik. För patriark Kirill hade västvärlden alltid utgjort Rysslands största kulturella och politiska hot. Den ryskortodoxa civilisationen, anmärkte han i sin bok ”Frihet och ansvar” från 2008, stod i civilisatorisk opposition mot västerländsk liberalism, en liberalism som enbart fört med sig en ”expansion av främmande, destruktiva sociala och kulturella faktorer”. Vår tids konflikt, menade han, stod mellan den ”liberala civilisationsmodellen” å ena sidan och ”nationell, kulturell och religiös identitet” å den andra.

Den ryskortodoxa kyrkans illiberala tonalitet förenades med Kremls suveräna demokrati och nyfunna konservatism. Pussy Riots uppträdande i Kristus Frälsarens katedral blev ur detta perspektiv inte så mycket en symbol för protest, som ett uttryck för skadliga liberala och sekulära principer – det yttersta beviset för oppositionens moraliska dekadens.