Elaf Ali: ”Pappa, hade du kunnat mörda mig”

När Elaf Ali läser i tidningen att en svensk ung kvinna med kurdisk bakgrund mördats av sin pappa får hon en klump i magen. Aldrig tidigare har hon hört talas om någon annan i Sverige som fått sitt liv lika begränsat som hon själv. Här publicerar vi ett utdrag ur ”Vem har sagt något om kärlek?”, inläst av Elaf Ali själv.

Blåmärkena har börjat synas på min kropp. Det gör fortfarande ont från i går. Jag hade fått låna en rosa magtröja av en tjej i klassen och med mina vita byxor såg jag lite ut som Britney Spears i musikvideon till Baby one more time. För en gångs skull kände jag mig fin. Men pappa fick reda på att jag hade visat magen och i hans värld har jag genom att bära den tröjan skämt ut både mig och familjen.

För att tänka på något annat än smärtan sätter jag mig vid datorn i vardagsrummet och läser nyheterna på Aftonbladet. Jag fryser till när jag läser en rubrik. ”Fadime, 26, sköts ihjäl för sin kärlek.” Jag klickar på artikeln. Den handlar om en tjugosexårig tjej från Uppsala, med kurdisk bakgrund, som blivit mördad av sin pappa för att hon hade pojkvän och gick emot familjens förväntningar och regler. Jag får en klump i magen. Aldrig tidigare har jag hört talas om någon annan i Sverige som levt med liknande restriktioner som jag. Alla i min omgivning har svensk bakgrund. De skulle inte ens förstå att jag inte får ha pojkvän, inte får sova över hos kompisar eller äta ute med mina vänner.

Jag läser vidare. Fadime var mer än tio år äldre än jag, nästan trettio, och ändå fick hon inte själv bestämma över sitt eget liv. Hela historien skrämmer mig. Den första gången jag läser om en annan person som har det som jag är det för att hon blivit mördad. Mördad av sin egen pappa. För att hon hade pojkvän.

Mordet på Fadime skakar om Sverige. I media kallar man det för ett hedersmord. Jag ser ordet heder överallt, det ordet jag hört hemma sedan jag var liten. Händelsen skakar om mitt liv också, och jag kan inte släppa den. Jag googlar fram allt jag kan hitta om Fadime. Jag upptäcker att hon figurerat en hel del i media och berättat om sin situation, berättat om vad hennes familj utsatt henne för. Hon har till och med varit i rätten efter att ha anmält sin bror för misshandel. Jag hittar en artikel med ett tal som hon höll i riksdagen, för bara två månader sedan, i november 2001. Det finns saker jag inte känner igen mig i, exempelvis att hennes föräldrar inte tyckte att hon skulle utbilda sig, där är mina raka motsatsen. Men i större delen av talet känner jag väl igen mig. Och Fadimes val ledde till att hon blev mördad.

Jag kan inte släppa det faktum att hon var tjugosex år. Hon var tjugosex år, men fick inte leva sitt liv som hon ville. Jag har hoppats att mina föräldrars kontroll ska avta ju äldre jag blir, men det här gör mig osäker och föder en mängd frågor: Hur länge ska jag ha det så här? Kommer det någonsin ta slut? Och finns det en risk att jag kan hamna i samma situation som Fadime? Kan det som hände henne också hända mig?

Fadimes historia gör mig mer försiktig. Jag väljer mina strider varsamt och låter mycket passera. Jag måste spara energi till de tillfällen när jag verkligen behöver säga ifrån. Det har aldrig tidigare slagit mig att mord kan vara en konsekvens om jag säger emot och inte gör som mina föräldrar vill. Tanken på Fadime upptar all min tid och energi. Jag inser att jag inte kommer att kunna släppa tankarna förrän jag får veta vad min pappa tycker om saken.

Pappa sitter och läser tidningen i köket. Han har nyss varit nere och slängt soporna och har därför byxor och t-shirt på sig istället för dishdashen, den vita ankellånga dräkt han vanligtvis bär hemma.
Jag vill inte att pappa ska förstå att det här är någonting jag gått och tänkt på, jag vill att han ska tro att min fråga är spontan. Jag går därför bort till diskhon, sätter på kranen och tar ut ett glas ur skåpet. Medan jag fyller det med vatten ställer jag frågan, som om det är något jag precis kommer på.

”Pappa, har du läst om den kurdiska tjejen i Uppsala som blev mördad av sin egen far?”

”Nej, det har jag inte hört någonting om.”

Jag berättar att fallet blivit stort i Sverige.

”Hon hade pojkvän, och hennes pappa accepterade inte det.”

”Ja, det förstår jag”, säger pappa då.

”Men hon var tjugosex.”

”Tjugosex eller sexton år spelar ingen roll. Är hon ogift så är det hennes pappa som bestämmer över henne och hon måste lyda honom.”

Jag blir egentligen inte särskilt förvånad över pappas svar. Han är ju extremt kontrollerande, och vad han tycker om att killar rör sig i min närhet har jag fått känna på flera gånger. Jag kan bara anta att scenariot att jag skulle skaffa mig en pojkvän är hans värsta mardröm. Men jag vet fortfarande inte om han tycker att det är rätt att Fadime blev mördad. Och om han själv skulle kunna göra en sådan sak. Mot mig.

Min pappa är redo att döda mig om jag skaffar pojkvän.

Frågan jag vill ställa skrämmer mig mer än någonting annat, men samtidigt måste jag få veta.

”Pappa …”, börjar jag.

Han tar av sig läsglasögonen och tittar frågande på mig.

”Pappa, hade du … kunnat … hade du mördat mig … om du fick veta att jag hade pojkvän?”

Det känns som om jag släppt en bomb. Frågan är ställd och det finns ingen återvändo. Hela min insida skakar medan jag utåt sett försöker se stark och oberörd ut.

Utan att blinka svarar pappa:

”Ja.”

Ja? Hörde jag rätt. Sa han ja? Så enkelt? Så självklart? Utan att ens tveka? Som om han redan tänkt på det. Är han allvarlig? Menar han vad han säger eller vill han bara skrämma mig så att jag inte ska träffa någon?

Jag vågar inte ställa fler frågor. Jag kan inte längre hålla uppe fasaden. Jag går in till mitt rum för att pappa inte ska märka hur jag påverkas av hans svar. Tänk om han skulle tolka det som om jag faktiskt träffar någon. Tanken gör mig vettskrämd. Jag är så rädd att han ska komma in i rummet och se mig gråta att jag pressar tillbaka tårarna. Känslorna får inte komma fram nu.

Jag sätter mig vid mitt skrivbord och stirrar rakt framför mig. Försöker ta in vad jag nyss har hört. Min pappa är redo att döda mig om jag skaffar pojkvän. Döda mig, sin egen dotter, sitt eget kött och blod. Han skulle döda mig om jag blev kär i en kille.