10 ögonblick då Eurovision blivit storpolitik

Att Eurovision song contest är mer än sång och dans blir alltmer uppenbart. Anna Charlotta Gunnarson berättar om 10 ögonblick av bojkott, censur, polisförhör, dolda budskap – och om bidraget som startade en revolution.

10. Berlinmurens fall, Zagreb 1990

När Berlinmuren faller 1989 tror många att vi nått en historisk vändpunkt, där den europeiska kartan en gång för alla kommer ritas klart, diktatorer ställas inför rätta och alla blir vänner. Denna sprudlande inställning till uppluckringen av öst och väst präglar även ESC året därpå. Finalen 1990 hålls i den jugoslaviska staden Zagreb och framtoningen är glamouröst hoppfull. Här tävlas både i musik och framtidstro. Vilken fantastiskt fredlig kontinent vi lever på! Tyskland skickar den pampiga balladen Frei Zu Leben (Fria att leva), Österrikes bidrag heter Keine Mauern Mehr (Inga fler murar) och Norge får jumboplatsen med Brandenburger Tor. Vinner gör en italiensk hyllning till EU. Själva mellanakten är en kärleksförklaring till värdlandet, som beskrivs som en orkester med olika delar, där alla spelar tillsammans. Året därpå utbryter de jugoslaviska krigen. Zagreb är en av alla städer som inom kort attackeras och den stöddiga unionskänslan kommer av sig. Snart ska kartan ritas om igen.

9. Dana International, vinnare 1998

Dana Internationals vinnarlåtär ett av de svängigaste bidragen under 90-talet. Hon är även urtypen för det vi brukar kategorisera som dragshow; supertjusig frisyr, höga klackar och glittrigt fodral. Men Dana är inte dragartist utan transperson och banar väg för ett nytt, medvetet millennium. 1998 är ännu de allmänna kunskaperna låga om situationen för HBTQI-personer. Samma sommar går Prideparaden genom Stockholm för första gången och trots hårda ord längs vägen blir regnbågsflaggan sakta men säkert en självklar symbol för kärlek på lika villkor. Fastän homo-anthems blivit en viktig del av ESC i modern tid står dock utvecklingen stilla i många tävlingsländer, där det kan innebära livsfara att leva i samkönade relationer. När Rise Like A Phoenix segrar 2014 protesterar dock Ryssland, Armenien och Belarus för döva öron och Conchita Wurst blir den folkligaste hen Europa skådat. Nu väntar vi med spänning på att den första transmannen snor åt sig guldet.

8. Mercy, Frankrikes bidrag 2018

Under flyktingvågen på 2010-talet är Europa splittrat i sitt förhållningssätt till behövande. Vissa länder öppnar sina hjärtan, andra skjuter den som passerar gränsen. 2017 föder Taiwo Yussif en dotter ombord på ett räddningsfartyg och historien blir snabbt viral. Yussif är nigeriansk flykting och ger flickan namnet Mercy. När den franska duon Madame Monsieur läser om händelsen skriver de omedelbart en låt till babyns ära. Några månader senare tävlar gruppen för Frankrike och även om sceneriet där och då går i återhållet svart är musikvideon desto tydligare, med brinnande räddningsbloss och människor iklädda värmefiltar och orangea flytvästar. Taiwo Yussif får höra talas om tävlingen, tittar på finalen och rörs till tårar. I september samma år träffar hon och dottern Madame Monsieur och uppmärksamheten kring låten sägs bidra till att lilla Mercy kan leva ett drägligare liv.

7. Ruslana, vinnare 2004

Med taktfasta rytmer, böljande hårsvall, djurhudar och hej-och-hå-körer kammar energiska Ruslana hem segern 2004. Bidraget Wild Dances bjuder på folklorefest och brinnande eldar, men är i grund och botten en kampsång för självständighet. Under hösten briserar den orangea revolutionen och tänder hoppet om långvarig stabilitet i Ukraina. Både före och efter vinsten är Ruslana känd som politisk aktivist, hon sitter i parlamentet, pryder ukrainska frimärken och blir såväl censurerad av ryssarna som älskad av väst. Vintern 2022 är hon fortfarande en av de mest kända artisterna utanför landets gränser. För Aftonbladets reporter Tobbe Ek berättar hon att hon lämnat familjen och numera strider uppe i bergen. Patriotismen går före allt och Ruslana kallar sig inte längre artist, utan soldat i krig.

6. A-ba-ni-bi, Israels vinnarbidrag 1978

När discodängan A-ba-ni-bi vinner 1978 jublar stora delar av publiken. Travolta-kopian Izhar Cohen dansar fram på scen i vita puffärmar i en explosion av glädje och musik. På andra håll blir låten en politisk symbol. Spänningarna i länderna runt Medelhavet har alltid satt tydliga spår i tävlingen, även i det tysta. Alla nationer anslutna till European Broadcasting Union, EBU, får delta, i dag närmare 60 länder. Men eftersom Israel medverkar sedan 1973 står bland andra Tunisien, Libyen och Egypten över. Fem år senare får Izhar Cohens egna landsmän inte uppleva pionjärvinsten. Det sägs att Israels tv-bolag förbisett låtens potential, inte köper tillräckligt med sändningsrättigheter och släcker ner innan tittarna får veta hur det går. De fans som då växlar över till jordansk tv får istället se rutan fyllas av ett blomsterfång. Jordaniernas producenter anar nämligen vem som kommer vinna och de gillar det inte, varpå de väljer att på egen hand avbryta sändningen. Därefter förkunnar nyheterna att Belgien har vunnit.

Bonusmaterial: 2019 får isländska duon Hatari betala 50 000 kronor i böter efter att i finalen ha hållit upp en Palestina-banderoll i direktsändningen från Israel.

5. Armenien vs Azerbajdzjan, 2009

För naiva svenskar passerar Armeniens förfilm 2009 som oskyldig turistreklam. För Azerbajdzjan är filmen en ren provokation. Nationerna ligger sedan länge i konflikt om landområdet Nagorno-Karabach och även om kriget på papperet är över, så är stämningen länderna emellan allt annat än harmonisk. När det politiskt viktiga monumentet ”Vi är våra berg” skymtar i Armeniens ”vykort” går Azerbajdzjans delegation i taket. Efter vilda diskussioner redigeras videon om och i finalen är stenstatyn bortklippt. Emellertid genomför armenierna en kupp senare under kvällen, då monumentet tjänstgör som bakgrundsbild under landets röstavlämning. I gengäld ”glömmer” Azerbajdzjans tv-bolag att visa Armeniens telefonnummer vid snabbgenomgången och dagarna efter tas flera medborgare in på polisförhör. Anledningen? De har röstat på Armeniens klatschiga bidrag.

4. Dancing Lasha Tumbai, Ukrainas bidrag 2007

När den ukrainska silverklädda superdivan Verka Serduchka intar ESC-scenen 2007 med glittrande julstjärna på huvudet stämmer stora delar av kontinenten upp i allsång: ”I want to see Lasha Tumbai”. Mer färgsprakande och opolitisk dragspelsdisco får man leta efter! Men det som miljoner västeuropeiska hem enbart uppfattar som en dansant nonsensrefräng tolkas av andra som en omskrivning av ”Russia goodbye”. Givetvis vill Ryssland diska låten, men då frasen inte uttryckligen står i texten godkänns den. När Georgien två år senare försöker få igenom ”We Don’t Wanna Put In” med skjutglada dansrörelser blir emellertid politiken alltför bokstavlig och bidraget dras tillbaka. 2011 utses Dancing Lasha Tumbai av den brittiska tidningen The Guardian till The best song never to win Eurovision. Efter den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 förklarar Verka Serduchka att hon framöver uttryckligen kommer att sjunga ”Russia goodbye”.

3. Grekland/Turkiet/Cypern, 1970-talet

När Turkiet 1975 deltar i ESC första gången bojkottar Grekland tävlingen. Året innan har den grekiska militärjuntan kapitulerat och folket slipper äntligen den hårdhänta högerregim som under ett knappt decennium mördat och torterat oliktänkande. Men i kölvattnet av deras politik eskalerar oroligheterna på Cypern. I dag skildras ofta hur partypinglor och festprissar invaderar denna ö för sprit, sex och svettiga långa nätter, men sommaren 1974 har ordet invasion en annan klang, när turkiska styrkor med våld ockuperar den norra delen av ön. En ström av grekcypriotiska flyktingar lämnar sina hem på grund av de blodiga striderna. Året därpå ställer alltså turkarna för första gången upp i ESC varpå grekerna inte helt oväntat lämnar återbud, men kan trösta sig med att Turkiet hamnar på sista plats i finalen. Grekerna återvänder 1976 med Mariza Kochs protestlåt Panaghia Mou, Panaghia Mou, men obekräftade uppgifter gör gällande att medan övriga Europa ser bidraget framföras sänder turkisk tv en nationalistisk melodi. Cypern gör entré i tävlingen 1981.

2. Diktaturer med fascistiska rötter, 60- och 70-tal

Att flera av dagens europeiska turistmål har varit diktaturer med fascistiska rötter märks tydligt i ESC-historien. 1964 springer en man i kostym upp på scen under finalen. Utanför bild håller han upp en banderoll med texten ”Bojkotta Franco och Salazar”, brottas ner och förs iväg av polis. När tävlingen 1969 arrangeras i Spanien stannar Österrike hemma och även om den svenska delegationen väljer att delta tackar den tilltänkta programledaren Pekka Langer nej, i solidaritet med det spanska folket. Och snart tilltar de demokratiska påtryckningarna på den iberiska halvön. 1974 har såväl portugisiska officerare som allmänhet fått nog av det inhemska förtrycket och drömmer om en lösning genom civilt motstånd. I hemlighet planerar upprorsmakare att ta över landet utan blodspillan, men för att veta om det ens är möjligt att manifestera sin protest utan att beskjutas av patrullerande soldater behövs en gemensam signal. Om Portugals tävlingslåt E Depois do Adeus spelas i radion exakt klockan 22.55 en bestämd dag är det fritt fram. Vid apparater runt om i landet sitter rebellerna och väntar som på nålar. När så balladen på utsatt tid strömmar ut ur radion ger sig folk ut i natten och möts av sänkta vapen. Genom att placera nejlikor i soldaternas gevärspipor markerar båda sidor gemensamt att det går att fredligt mota bort auktoritära regimer. E Depois do Adeus har lite skämtsamt kallats det enda Eurovisionbidrag som startat en revolution.

1. 1944, Ukrainas vinnarbidrag 2016

När den ukrainska stjärnan Jamala får tävla 2016 med en uppenbart politisk text höjs diverse ögonbryn. Men sångerskan själv säger att låten inte alls handlar om de aktuella händelserna på Krimhalvön, utan bara är en sorgesång om deportationen av hennes egen gammelfarmor 1944, då Stalin tvingade bort krimtatarer från sina hem. I intervjuer berättar Jamala om hur tragedin än i dag påverkar släkten och eftersom låten sägs skildra en historisk händelse rundar den EBU:s regler om politiskt innehåll. Att bidraget 1944 faktiskt segrar är en stor sensation. Natten efter att Ryssland invaderar Ukraina i februari 2022 flyr Jamala till Rumänien med sina två barn och livestreamar det hela på sociala medier. Väl i säkerhet använder hon sin röst för att påverka ett lamslaget Europa och inom kort sjunger hon sin vinnarlåt både i den rumänska och tyska uttagningen till ESC. Att historien upprepar sig är en grav underdrift. Inledningen till 1944 talar för sig själv:

When strangers are coming
They come to your house
They kill you all
And say
We’re not guilty
Not guilty

De mest banbrytande mellobidragen

En lila djävulsfrisyr, en helig skrift eller en afrosvensk som knipit en eftertraktad popidol? Anna Charlotta Gunnarson listar de tio mest banbrytande ögonblicken i den svenska melodifestivalens historia.

Läs texten här.