Till Rom på räls, tvåbarnsfamiljen tog tåget genom Europa

I Linköping frågar treåringen om de snart är framme. I Hamburg möter familjen Greta Thunberg i miniatyr. Peter Hammarbäck har drabbats av klimatångest och tar tåget till Italien, men hur funkar det egentligen att resa åttio timmar med två små barn?

Klockan 8.20 den 19 mars rullar ett tåg ut från Stockholms centralstation. På tåget sitter jag, min fru Louisa och våra barn Lo och Gus som är 5 respektive 3 år. Vi ska till Apulien i södra Italien. Tåget vi sitter på går inte till södra Italien, det går till Köpenhamn. Vi måste åka fem långa tågsträckor för att ta oss till Italien. Ungefär 80 timmars tågresande tur och retur. Att flyga hade tagit åtta, nio timmar.

När vi kommer till Linköping frågar Gus:

– Pappa när är vi framme i Italien?

Helvete.
Vad håller vi på med?

Det senaste året har ”flygskam” varit ett av de flitigast debatterade ämnena i medier och runt lunchbord. För mig var det ett avsnitt av den nu nedlagda politiska humor-podden Lilla Drevet som förändrade mitt sätt att se på flygande. Ola Söderholm, poddens outtalade ledargestalt, pratade i januari 2018 om flygande som en sorts rasism. Att flyga när man vet att det innebär stora koldioxidutsläpp, som leder till klimatförändringar, är att sätta sitt eget människovärde över de generellt mindre bemedlade människor på södra halvklotet som kommer drabbas först och hårdast av klimatförändringarna.

Resonemanget var som ett slag i magen, eftersom det är sant. Kanske, menade Ola Söderholm, behöver vi förvandla vårt flygande till något att skämmas över?

Ett år senare har vi dagligen tvingats stirra Greta Thunberg i vitögat från tidningssidor och läst otaliga kulturskribenters ångestridna krönikor om flygstopp. Instagramkontot @aningslosa-influencers ”skammar” (hänger ut) influencers när de lägger upp njutiga bikiniselfies från Dubai eller lokala ölflaskor i motljus på thailändska stränder.

Jag frågade Björn Hedensjö, psykolog som har podden Dumma människor med Lina Thomsgård, om skam är ett bra vapen för att skapa förändring:

– Skam kan vara ett väldigt effektivt sätt att snabbt få till en beteendeförändring. Det vi blir kritiserade för, gör vi mindre av. Men att skamma är egentligen inte ett särskilt effektivt sätt att vinna över människor. Folk som skammas tenderar att bara göra det som krävs för att undvika skäll eller sura omdömen. Att positivt förstärka alternativa beteenden, till exempel att gilla folks tågbilder i sociala medier, är mer effektivt.

I topp på skamlistan hos @aningslosainfluencers ligger skidåkaren och Youtubeprofilen Jon Olsson, med 54,6 ton koldioxidutsläpp under 2018 bara från flygresor. Enligt Naturskyddsföreningen kan varje människa på jorden släppa ut max 1 ton koldioxid per år om vi ska ha en chans att klara 2-gradersmålet. Inte från flyg, utan totalt.

Flygälskare brukar framhålla att flyget minsann bara står för nånstans mellan 1,5 och 3 procent av de globala utsläppen, och därför med rätta kan sägas vara en piss i Mississippi jämfört med industri, livsmedel och biltransporter. Men den låga andelen av de totala utsläppen beror på att bara en liten del av jordens befolkning flyger. Omkring 80 procent av alla människor har aldrig någonsin flugit. För de flesta som flyger är en interkontinental flygresa den absolut tyngsta posten i koldioxidräkningen.

Jag har älskat att flyga och har flugit mycket de senaste 10 åren. Min och familjens ursprungliga idé för våren 2019 var att åka till Kapstaden i februari. Men så kom sommaren då hela Sverige brann och det klimatfokus det ledde till. Och när min fru gick ner i ett mörkt hål av klimatångest i höstas blev beslutet på något sätt … verkligen inte lätt, men ändå självklart. Vi har barn, vi vill att de ska få växa upp. Helst på jorden, snarare än under nån stor glaskupol på planeten Mars.

Därför sitter vi nu på ett tåg mot Köpenhamn. Vi har bokat allt genom Centralens Resebutik i Kalmar, som länge specialiserat sig på tågresor. Det gör att vi har en bilhandlarplånboktjock bunt med alla pappersbiljetter i en mapp i ryggsäcken. Vår packning hade fått Christer Fuglesang att nicka uppskattande: vi har exakt det vi behöver för en månads tågluff, men inte en enda onödig pryl. Två större väskor, en liten ryggsäck och en barnvagn.

När jag flyger blir jag blasé. Jag köper Monocle-magasin som jag vet att jag inte kommer läsa, vill känna mig som en världsvan globetrotter, en person på platinumnivå i flygbolagets bonussystem. Jag tänker saker som ”Varför finns det inte nyare filmer i planets in-flight entertainment system? Varför dröjer min andra gin och tonic?” Ingenting ger mig så mycket överst i näringskedjanfeeling som att flyga.

När tåget nu sakta glider söderut genom Sverige reser jag i stället med en ödmjuk optimism: ”Vi ska klara det här, nu gör vi det bästa av läget!”. Kanske är det så här friluftsmänniskor känner inför sina plågsamma strapatser över fjäll och genom urskog, tänker jag.

En sak som tågresor kräver: tålamod. En sak som våra barn inte har: tålamod.

Vad vi däremot har är två ipads som bågnar under vikten av alla spel, ljudböcker och Paw Patrol-avsnitt vi laddat ner. Vi har godis för worst case scenario-mutor, vi har nyttiga snacks för att hålla blodsockret jämnt. Vi är som sådana där pedagogiska Instagram-mammor i Los Angeles: Vi har gjort eget – för resan anpassat – pyssel åt barnen, små reseböcker där vi skrivit ut flaggor för alla länder vi ska till, kartor, bilder på städerna vi kommer att stanna i, för barnen att fylla i och klistra in i böckerna med limstift.

Efter två timmar börjar Gus fråga när vi är framme.

Vi inser att barnen inte alls förstått omfattningen av resan. Deras tidsuppfattning är extremt luddig. Frågor om när det egentligen är julafton kan dyka upp i maj. Vi lägger in föräldraskapets högsta växel: berättar sagor, leker med barnen, försöker hitta på roliga saker att säga om Nässjö när vi åker förbi Nässjö. Det är svårt att hitta på roliga saker att säga om Nässjö. Nånstans där i Småland börjar också tankarna komma: ”Var hade vi varit nu om vi flugit i stället?” Svaret är inte upplyftande. Efter fem timmar rullar vi ändå in i Köpenhamn med föräldravärdigheten hyfsat i behåll.

Vi checkar in på hotellet en kvart efter att tåget har anlänt till stationen. Hotellet har våningssäng. Barnen älskar våningssängar. Vi går på Disney-butiken och köper könsstereotypa leksaker: prinsessor till Lo, Blixten-bilar till Gus. Vi leker i en lekpark, krokusarna blommar i Köpenhamn, det gjorde de inte i Stockholm. Vi äter sushi och vi går och lägger oss.

En sak som våra barn inte har: tålamod.

Nästa dag åker vi vidare mot Hamburg. Barnen är på bättre humör så jag börjar lyssna på en ljudbok på tåget: The un-inhabitable earth av journalisten David Wallace-Wells. Boken är en saklig och skrämmande redogörelse för de konsekvenser som klimatförändringarna kommer att leda till enligt den samlade expertisen. Jag har en hörlur i ena örat, andra örat mot barnen. Precis när David Wallace-Wells läser upp bokens ofta citerade första mening: ”It is worse, much worse, than you think” åker vi förbi ett tåg vid Roskilde som är täckt i graffiti. I två meter höga bokstäver på loket läser jag: ”FUCK YOU!”.

Vi får gå av en stund och åka färja mellan Rødby och Puttgarden. Vi ser tyska flaggor utanför fönstret. Vi klistrar in tyska flaggor i barnens pedagogiska reseböcker. Danmark såg ut som Sverige genom tågfönstret.

Tyskland ser ut som Danmark.

Vi kommer fram och det är ruggigt i Hamburg, men för första gången känner vi också att vi är utomlands. Det är nåt med tyska skyltars skrikighet, med stöket kring stationen, reklam för sexshoppar, klottret på fasaderna. Vi checkar in på Atlantic Kempinski, ett lyxhotell av den gamla skolan. Det är dyrt men har inomhuspool.

Lo och Gus älskar det fina hotellet. Vi också. Det är kallt i Hamburg så vi lämnar inte hotellet första kvällen. Beställer room service och badar i poolen. Vi måste säga åt barnen att vara tysta hela tiden eftersom det inte är en vanlig pool utan en del av Kempinskis ”Energy Clinic” och de andra badgästerna är typ Volkswagen-chefer med bister uppsyn som är trötta efter att ha sopat utsläppsfusk under mattan hela dagen, och nu är värda att få en stunds lugn och ro bredvid poolen. De utstrålar överst i näringskedjan-feeling. Det är ändå kul att bada. Jag råkar sätta igång brandlarmet i bastun och massa personal kommer springande. Jag tänker på Greta Thunbergs citat ”I want you to panic. I want you to act as if your house was on fire.” Barnen somnar sent.

På hotellrummet ligger jag vaken och lyssnar på David Wallace-Wells. Det är klaustrofobiskt. Parisavtalets mål var en uppvärmning på max 2 grader, helst en bra bit under. Men utsläppen av koldioxid ökar fortfarande. Nu är två grader snarast ett best case-scenario, och kräver en enorm och snabb omställning. Vi ser snarare ut att gå mot 4 grader. Det kan bli 5, 6, 8 grader inom en hyfsat överskådlig framtid, enligt Wallace-Wells. Han skriver att seriösa prognoser tyder på 140 miljoner klimatflyktingar år 2050. Då är mina barn exakt lika gamla som jag är nu. Vad kommer 140 miljoner klimatflyktingar att göra med världen?

Nästa morgon: Volkswagencheferna lassar upp massiva baconhögar på sina frukosttallrikar. Mina barn också.
Vi går till Miniatur Wunderland: ett mecka i fyra våningar för modelltåg och miniatyrvärldar. Män med Märklinkepsar och utan fruar glider runt och beundrar de finurligt byggda järnvägs-miljöerna. Plötsligt i en monter som är en kopia av en norsk fjord står en 20 millimeter hög miniatyr-Greta Thunberg på ett isflak iklädd sin gula regnrock, hållandes skylten med ”Skolstrejk för klimatet”. En tillhörande plakett förklarar att Miniatur Wunderland stödjer Greta i hennes kamp för klimatet.

Vi går på zoo, ser en tiger vanka fram och tillbaks i en bur, sedan tillbaka till Kempinski. Jag går ner till lobbybaren en stund när barnen har somnat. En barpianist sjunger Louis Armstrongs What a wonderful world.

Efter två nätter i Hamburg ska vi åka nattåg till Zürich. Nattåg har varit en viktig del av införsäljningen av tågresan till barnen. Våningssäng och allmänt hög mysfaktor lockar. Nu ska det hända.

Alla är exalterade. Eller, vi vuxna är mer panikslagna: Vad händer om barnen inte somnar? Om de ballar ur mitt i natten? Kupén är minimal, golvytan är max 2 kvadratmeter, och det visar sig att vi har tre smala sängar på höjden. Var exakt gränsen går mellan en säng och en brits är en semantisk fråga utan egentlig relevans för oss i stunden. Den översta sängen kan ingen sova i eftersom den är placerad 2,5 meter upp i luften och vore livsfarlig om ett barn ramlade ur. Vi sover ett barn och en vuxen i varje 70-centimeterssäng.

Natten blir inledningsvis stökig och det tar lång tid innan barnen somnar. Lo ramlar ner från stegen och slår sig. Men det går inte att komma ifrån att det är extremt romantiskt att somna i Hamburg och vakna i Zürich: att färdas genom Europas största land medan man sover i en säng som är bäddad med sängkläder i vit, stärkt bomull.

Tåget skakar försiktigt förbi platser som Göttingen, Hannover, Frankfurt och Heidelberg. Vi vaknar på morgonen av en knackning på dörren. Konduktören kommer med frukostbrickor med bröd, marmelad, varmt kaffe, yoghurt och Nutella. Vi klär på oss och vaskar sömnen ur ögonen i kupéns lilla handfat. Byter tåg i Zürich, mot Milano.

Plötsligt är det vackert utanför tågfönstret. Schweiz och senare Italien ser inte ut som Tyskland, inte som Danmark och inte som Sverige. Allt är grönt. Det är en nätt sträcka på under tre timmar och går hur bra som helst. Milanos tågstation är mycket vacker.

Vi åker till Airbnb-lägenheten som ligger i ett knallgult gammalt hus i Zona Solari, det har liljor och klätterväxter som sträcker sig ner längs fasaden och balkongerna. Vi duschar och går ut och hamnar på en fantastisk restaurang: Café del Binari. Vi är i Italien. Vi äter glass, säger inte ”glass” utan ”gelato”, det är nästan 20 grader och vi går till lekparker där våra barn är klädda i t-shirts och italienska barn är klädda i dunjackor och stickade mössor. Vi går till dinosauriemuseet, till Domen.

Vi har det väldigt bra i Milano.

Därefter åker vi nattåg igen ner till Lecce, central-ort i Apulien. Den här gången har vi förberett oss bättre: vi har packat smartare, slänger på barnen pyjamasar och får dem i säng direkt, innan de börjar leka i våningssängarna och hinner ramla över varandra. Alla sover hyfsat. Sängarna är marginellt bredare, kanske en decimeter, en fysikalisk skillnad som har relevans i stunden, och när vi vaknar är vi framme på Italiens sydspets.

Vi tillbringar tre veckor i södra Italien. Det är som svensk sommar förr i tiden: strax över 20 grader på bra dagar, svalare och regnigt på sämre dagar. En taxichaufför i Rom upplyser oss senare om att det finns ett uttryck i Italien som direkt-översatt blir ungefär: ”Varje dag i april fylls en stor vintunna med regn”. Riktigt så farligt är det inte, och fördelen med att vara här i april är att Italien blomstrar på ett översvallande sätt. Färgskalan som senare på sommaren blir blekt beige, brun och grågrön är nu i stället djupt klorofyllgrön – dekorerat med starka pastellfärger i alla vägrenar och på alla ängar. Ursäkta pekoral, men det är väldigt fint överallt. När vi inte åkt tåg på ett tag börjar barnen fråga: När ska vi åka nattåg igen? De säger det som att de saknar det, nattåget.

Vi åker till Neapel, en stad som helt tar mig på sängen. Den är vild, levande och vibrerande. Vi åker till Rom, och har oväntat roligt kring alla turistfällor och pampiga antika lämningar. Vi börjar åka hemåt. Dagen efter att vi lämnat Rom träffar Greta Thunberg påve Franciskus i Vatikanstaten. Han säger åt henne att fortsätta, kämpa på.

Resan går Rom–Innsbruck med byte i Bologna. Med totalt åtta timmar är det den längsta sträckan vi åker dagtid. Nu har vi lärt oss hur det går till, vi vet vad vi kan förvänta oss, barnen också. De fattar att tåg tar tid. De kämpar på.

När vi kommer förbi Bologna är det andlöst vackert utanför tågfönstret. Ursäkta pekoral två, men Alperna är Alperna.
I Innsbruck stannar vi en natt innan vi åker nattåg till Hamburg och direkt därifrån mot Köpenhamn. Tåget som färdmedel har som bekant dåligt rykte. Men på hela vår resa är nattåget mellan Innsbruck och Hamburg det enda som är försenat, med en timme. Det gör att vi missar vårt anslutande tåg till Köpenhamn. Nästa Köpenhamnståg går två timmar senare, och det är inte värre än att vi går till en Deutsche Bahn-desk, får nya biljetter, äter frukost på ett kafé och kommer fram två timmar efter den ursprungliga planen. Vi går på Tivoli, äter middag på en restaurang som ligger på ett piratskepp och sover sista natten på hotell.

Ursäkta pekoral, men det är väldigt fint överallt.

Nästa morgon äter vi frukost på vårt hotell nära tågstationen. Tåget ska gå 10:23. Klockan 9:40 sitter vi fortfarande i frukostmatsalen, förvisso påklädda, men med våra grejer bara halvfärdigt packade på rummet, och inser att vi har bråttom. Vi går upp, hämtar väskorna, borstar tänderna, checkar ut och går till stationen. 10.10 är vi på perrongen och går ombord på tåget.

Det där kanske kändes som en onödigt detaljerad redogörelse av vår sista morgon, men det sätter fingret på en jättefördel som tåget har jämfört med flyget: Ja, det tar enormt mycket längre tid att åka tåg. Men det är också, framför allt när man reser med små barn, väldigt skönt att slippa transfers, köer, väntan, säkerhetskontroller, bagagebegränsningar och säkerhetsbälten. Störande moment saknas nästan helt. Man går till stationen, går på tåget, har sin packning med sig, åker tåget, går av, går till hotellet.

På väg hem från Köpenhamn kommer jag att tänka på debatten om flaskvattnets miljöpåverkan för kanske tio år sedan: ”Det är dåligt att frakta vatten på lastbilar genom Europa – drick kranvatten i stället”.

Vad som då kändes som en viss uppoffring – ”Vaddå, får jag aldrig mer köpa en Loka när jag blir törstig på stan?” – känns med facit på hand som en total icke-fråga. Att välja bort långväga resmål och flyg är för mig första gången jag verkligen måste offra något för att motverka klimatförändringarna. Antagligen är det inte det sista i mitt liv, och allas våra liv, som kommer att förändras.

Innan vi åkte på resan trodde jag att tågresande var ett jättelångsamt sätt att flyga. Det är det inte: det är ett helt annat sätt att resa. Tågresan förhåller sig till flygresan som den eftertänksamma söndagspromenaden förhåller sig till paniksprinten för att hinna in i tunnelbanetåget.

Att prata exakta utsläppssiffror är känsligt, men enligt en klimatkalkylatorFotnot: StängConsitios klimatkalkylator som jag bedömer som seriös så hade en flygresa till Sydafrika (vår ursprungsplan) genererat 4 800 kilo koldioxidekvivalenter per person. Tågresan till Italien ledde till 43 kilo koldioxidutsläpp.
Med det sagt: jag ligger ändå skyhögt över mitt av Naturskyddsföreningen ransonerade 1 ton per år. Jag äter kött. Jag äger en gammal Saab. Jag har bara vaga idéer om hur mina pensionspengar är investerade.
Jag kommer sannolikt att flyga igen.
Men jag har insett att det är fullt möjligt att resa utan att flyga, och att det på många sätt är roligare.
Sex timmar efter att tåget rullat ut från Köpenhamns station står vi i hallen i vår lägenhet i Stockholm. Våren har kommit till Sverige. Första kvällen hemma säger min dotter Lo: ”Jag vill aldrig flyga igen, bara åka tåg.”
Ungefär samtidigt kommer en nyhet från Transportstyrelsen: Svenskarnas flygande minskade med 4,5 procent under årets första kvartal.
Kanske ser vi början på något nytt.