Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom Sven Ohlsson är medlem och har delat den med dig.

Bli medlem idag!
Barbro Westerholm.

Barbro Westerholm: ”Motståndarna är tröttare än mig”

Foto: Thron Ullberg

Liberalen Barbro Westerholm är inte riksdagens äldsta ledamot. Hon är den mest årsrika. I decennier har hon drivit på i sociala frågor: ofta i motvind, ofta med framgång. Nu är hon djupt oroad över vart hennes parti är på väg.

Hon tar emot i skärgårdsrandig tröja och solblekt hår. Eller är det vitt av andra skäl? Hon har smala jeans och blå Converse. Men hon haltar väl lite? Hon är liberal riksdagsledamot, driver de mest radikala sociala frågorna. Hon är 88 år.

Barbro Westerholm har kommit att förkroppsliga den fråga hon på senare år lagt mest tid på, den som handlar om åldersdiskriminering. Att bli bemött och bedömd utifrån sin ålder i stället för sina färdigheter.

En del i kampen är att byta ut ordet äldre mot årsrik, för att få en positiv konnotation till begreppet. På vägen till huset på ön Landsort utanför Nynäshamn, där hon och maken Peter bor sedan pandemin bröt ut, blir innebörden av årsrikedom tydlig.

– Pappa hyrde på ön från 1935. Han ville inte umgås med för mycket stockholmare på semestern. Sedan blev 700 soldater förlagda här under kriget, så då fick vi vara på annat håll några år.

Efter kriget blev det tvunget att renovera det lilla huset som ägdes av en fyrvaktare, eftersom bland annat en häst hade varit med och firat freden inne i vardagsrummet. Sedan återvände Barbro, hennes föräldrar och mormor.

– Familjen Taube kom ofta hit och hälsade på en konstnär, också fritidsboende och elev till Bruno Liljefors. På kvällarna satt de där nere vid vattnet och sjöng och spelade. Vi barn brukade ligga på klippan på andra sidan viken och lyssna.

Hon har det gamla. Hon minns vad hon lekte under andra världskriget, hon var liten när radioserien om ”Lort-Sverige” avslöjade fattiglivets smuts och skam och samma år som hon föddes bildades RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) i Sverige av Elise Ottesen-Jensen.

Hon har det nya också. Hon drev på för hbtq-personers rätt att adoptera, liksom att partnerskapslagen skulle bli verklighet. Hon var motorn bakom ensamståendes rätt till assisterad befruktning.

Barbro Westerholm.
Foto: Thron Ullberg

I alla de här frågorna, och i en hel hoper andra, har hon legat före sin tid. Hon har mött starkt motstånd, blivit hånad, utfryst, nedröstad. Hon har i perioder varit ganska ensam. Men till slut har hon vunnit gehör.

Varifrån kommer övertygelsen?

– Hur då menar du?

Om i stort sett alla andra tror att det är dåligt för ett barn att växa upp med två pappor, hur kan du då vara så säker på att det är rätt?

– Med hjälp av fakta förstås! Jag har läst in mig på allt som finns. Det är min metod. Läsa så mycket det bara går för att få underlag och sedan byta plats i tanken med den det gäller. Då blir det ganska lätt.

– Jag brukar tänka att motståndarna alltid är tröttare än mig. Inte lika ihärdiga. Och det stämmer för det mesta.

Barbro Westerholm utbildade sig till läkare och började arbeta som medicinsk expert. 1979 blev hon generaldirektör på Socialstyrelsen. Alldeles ny på posten hände något som gav hennes namn en självklar plats i historieböckerna. Det pågick en manifestation på Socialstyrelsens trappa, där homosexuella demonstrerade för sina rättigheter. Barbro gick ut för att lyssna till deras krav och när hon förstod att det handlade om att ta bort diagnosen psykisk ohälsa från deras form av kärlek lovade hon på stående fot att förändra den saken. Det tog henne bara en dryg månad att genomföra, och tre veckor till för att beslutet skulle vinna laga kraft.

– Så här i efterhand kan jag se att jag agerade mer politiskt än jag borde ha gjort på Socialstyrelsen. Att jag var på väg mot politiken utan att märka det.

När chefsförordnandet var över och Barbro Westerholm var 52 år blev hon medlem i det som hette Folkpartiet och som leddes av Bengt Westerberg. Han drev idén om att satsa på ”det glömda Sverige”. I den kategorin ingick vad som då benämndes som handikappade och deras anhöriga, missbrukare, psykiskt sjuka liksom gamla och dementa på långvården. Hon kände precis igen sig i de hjärtefrågorna.

Partiledningar kommer och går.

I dag är det inte riktigt så. De nya Liberalerna är djupt splittrade. Barbro Westerholm är en av dem som varit tydlig med sina åsikter och som inte håller med när partiledaren Nyamko Sabuni vill närma sig SD som samarbetsparti. Sverigedemokraterna har en syn på frihet och mänskliga rättigheter som ligger mycket långt från Barbros.

– Jag har tidigare debatterat abort med en av deras ledamöter. Jag berättade att jag som läkare obducerade unga kvinnor som dött i illegala aborter eller som tagit livet av sig på grund av oönskad graviditet. Det kände hon inte till.

Så hur tänker du omkring samarbete?

– Jag tillhör dem som vill ha en tydligare gräns mot SD, och ett tydliggörande av var den går. Partiledningar kommer och går, jag vill bevara det liberala partiet för framtiden.

Och om du inte får gehör för det?

– Jag skulle ha väldigt dåligt samvete om jag gav upp en kamp mot ofrihet när jag hade chansen att påverka. Men det finns saker jag inte klarar av, som i Sölvesborg där man inte får hissa Prideflaggan. Det kan jag inte leva med. Det här är svårt, en del kämpar på, en del hoppar av.

Hon tappar aldrig leendet, eller den absolut positiva utstrålningen. Hon verkar mycket svår att få ur spår.

– Så här. Om vi pratar om inflytande vid ett samarbete så har det ena partiet just nu drygt två procents väljarstöd och det andra över tjugo. Jag är inte dum i matematik och för mig verkar det ganska tydligt vem som kommer att ha mest att säga till om. Men det visar sig på landsmötet i november hur vi vill ha det. Det är majoriteten som bestämmer, minoriteten får anpassa sig eller lämna. I så fall får jag ägna min tid åt att arbeta mot ålderism på andra plattformar. Och åt att klippa häcken här på Landsort.

Häcken klipper hon nog ganska snabbt. Det är en liten trädgård, placerad bakom andra hus och klippor och tät lövgrönska för att skyddas mot salt och vind. Huset står som hus stod förr, innan alla ville ha havsvy och panoramafönster från golv till nock.

Aktuell med biografi

Aktuell med biografi

Namn: Barbro Westerholm.
Ålder: 88 år.
Bor: I Stockholm och på Landsort.
Familj: Maken Peter, 4 barn, 9 barnbarn, 1 barnbarnsbarn.
Gör: Riksdagsledamot för Liberalerna, engagerad i SPF Seniorerna och AGE Platform Europe. Planerar att avsluta sitt riksdagsarbete vid nästa val.
Höjdpunkter i karriären: Generaldirektör för Socialstyrelsen, vice ordförande för WHO.
Älskad av: Hbtqi-gruppen. Fick bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet och drev igenom partnerskapslagen.
Aktuell med: Biografin Om att aldrig ge upp skriven tillsammans Ingrid Kinne Lindgren.

Efter att stugan hyrts av Barbros familj under hela uppväxten lyckades hon och Peter på 1980-talet köpa den, när fyrvaktaren dött och huset blev till salu. Det var 171 personer ute på ön för att titta och Barbro gick och irriterade sig på att de klämde på saker och hade åsikter om hennes hus. På något obegripligt sätt lyckades de vinna budgivningen och fick till slut ta över hanteringen av häcken och annat. Fyrvaktaren hade velat bli lots, men det gick inte för han var färgblind, vilket i sin tur innebar att ytorna i huset gick i en obehaglig grön ton. Dessutom var han storrökare samt hade en faiblesse för att steka ål och riktigt fet lax, så väggarna dröp av mörkt illaluktande flott. Barbro och Peter målade om väggarna.

Nåväl, den lilla häcken ser inte ut att duga som alternativ till politiken. Barbro Westerholms inställning till partikonflikterna visar något som följt med under hennes karriär; en lojalitet med frågorna framför partiet. Och vad skulle annars utmärka en äkta liberal?

Hon har också tiden med sig på så sätt att hon kan dra lärdomar av historien. Hon vet att ihärdighet lönar sig. Hon vågar tro på sin egen väg.

Hon har valt en personlig riktning också när det kommer till jämställdhetsfrågan. Mycket i hennes arbete har handlat om lika villkor för kvinnor och män, men i den offentliga berättelsen om feminismens framväxt är hon frånvarande.

– Jag kände aldrig igen mig i Grupp 8, jag hade en känsla av att de inte tyckte om män. Och det gjorde jag. Jag trodde på äktenskap och såg många hållbara relationer omkring mig. Däremot var jag ju upprörd över löneskillnader och sambeskattning som gjorde att det inte lönade sig för kvinnor att arbeta. Det fanns inga daghem och vi lade en stor del av våra inkomster på barnflicka.

Tre bilder på Barbro Westerholm: Landsort, 1936 / Socialstyrelsen, 1984 / "Homovänligast i riksdagen", 1998.
Landsort, 1936 / Socialstyrelsen, 1984 / "Homovänligast i riksdagen", 1998.

När paret Westerholm fick sitt fjärde barn, bestämde de sig för att dela lika på föräldraansvaret och bland annat turas om med sjukdagar. Också Peter var läkare, de träffades under utbildningen. Hans chef uppskattade inte tilltaget och slog fast att Peter inte verkade vilja göra karriär.

Barbro var mer flexibel i sin roll på Socialstyrelsen och hon bestämde sig för att uppmuntra sina manliga anställda att ta ut föräldraledighet de också. Det väckte rabalder och hon såg det som en viktig markering.

Kallar du dig själv för feminist?

– Nja … Det beror väl på vad man laddar ordet med. Jag har liksom drivit kampen på ett annat håll.

Jag har tjänat på kvoteringen.

I första hand utifrån löneskillnader och forskning.

Hon var med och initierade genusforskning som akademiskt fält, hon var djupt involverad i rätten till p-piller och stärkandet av abortlagstiftningen.

Men du måste väl ha mött svårigheter kopplade till att du är kvinna?

– Jo, visst har jag blivit lilla-vänbehandlad av äldre män. Och jag var den sämst betalda läkaren på Socialstyrelsen när jag var generaldirektör där. Ministern bestämde lönen.

– Men framför allt har jag haft turen att vara kvinna i rätt tid, jag har tjänat på kvoteringen. Jag tror aldrig att jag hade blivit generaldirektör om jag inte hade varit kvinna. Det behövdes just då.

I Barbro Westerholms alldeles färska biografi, Om att aldrig ge upp, går det att läsa sig till hur den snabba karriären för en ung kvinna ändå kantas av irritation och ifrågasättanden från etablerade män, liksom från kvinnliga överordnade.

Men Barbros svar är inte att måla upp det patriarkala systemet. Hon ser sitt eget ansvar kopplat till den position hon för tillfället har, fokuserar på lika lön för lika arbete och håller armlängds avstånd till de arga demonstranter som på 1970-talet tycker att könet är en social konstruktion.

När hon i intervjuer från 1980-talet blir tillfrågad om råd till andra kvinnliga chefer listar hon saker som att inte älta oförrätter, se glad ut, jobba på och unna sig att gå till frissan. Man kan känna sig hur slokig som helst inombords, men det får inte synas i håret.

Ja, hon verkar svår att få ur spår.

Barbros pappa brukade säga: Alla ska ha friheten att leva som de vill, så länge det inte skadar andra. Hennes mamma sa: Din vilja sitter i en björktopp.

De var båda med och knådade fram Barbros syn på frihet, men kanske har hennes mormor varit ännu viktigare.

– Mormor gillade att gå till val. Hon röstade på Socialdemokraterna fast maken var höger. Hon sa till mig: ”Vad du än gör, bli aldrig ekonomiskt beroende av en man.”

Barbros mormors far förskingrade så mycket pengar att han förlorade familjens gård. Hennes morfar spelade bort allt, vilket ledde till att mormodern skilde sig. Hennes farmor, som föddes 1855, upptäckte att maken hade barn också på annat håll, och skilde sig hon med. Hon hankade sig fram som pianolärare och såg till att spara pengar till döttrarnas utbildning, sönerna fick klara sig på egen hand.

– Mamma yrkesarbetade hela livet, för att ha till sin pension. Hon ville läsa in en utbildning, men det tyckte inte pappa. Det var mormor som tog hand om mig.

Barbro Westerholm var ensambarn. Högt älskad, trygg och behandlad som en jämlike av sin pappa. Viljan hämtade hon ner från björken. Det störde henne att flickor varken fick ha långbyxor eller läppstift i skolan, precis som det fortsatte störa henne att hon förväntades sluta arbeta när hon fick barn.

Men den typen av hinder verkar aldrig ha begränsat Barbro Westerholm, kanske snarare triggat henne. Det är annat som varit svårare.

Barbro Westerholm.
Foto: Thron Ullberg

Som när det 1998 gick dåligt för Folkpartiet i valet och vissa partikollegor skyllde nederlaget på Barbros starka engagemang för partnerskapslagen.

Den gången lämnade hon politiken för att bli ordförande i SPS Seniorerna. Kände sig anklagad och sviken. Åtta år senare blev hon tillfrågad om att bli riksdagsledamot på nytt.

Hur var det att komma tillbaka då, när tiden kommit ifatt dina frågor och du blev populär igen?

– Ja, då hade vinden vänt. Men jag hade inte tid med besvikelse, det fanns så mycket annat att göra.

Men någon gång måste du väl ha blivit ledsen på riktigt?

– Det svåraste jag upplevt var att lämna Socialstyrelsen. Min närmaste minister tyckte inte om mig, men jag märkte att regeringen inte var enig. Alla ansåg inte att jag borde göra något annat. Och det började precis gå bra för styrelsen. Men det är bortslösad tid att gråta över spilld mjölk. Livet är för kort för att tillåta sådant slöseri, känner jag.

Hon visar runt i den lilla byn på Landsort. Där satt Taube. Här öppnade handlaren butiken för alla isolerade 70-plussare som tog sin tillflykt till ön förra året. Här satt de utanför krogen som bestämt sig för att slå upp ett par eftermiddagar i veckan. En motvikt till att ”bli behandlad som ett spädbarn i debatten”, som Barbro uttrycker det.

En av de saker hon tycker blev fel under pandemin var att makar inte fick besöka varandra på äldreboenden. De som antagligen levde mest isolerat av alla i samhället, fick inte chansen att ta avsked av sina döende livskamrater. Hon och Peter drabbades inte av den restriktionen, men liksom många andra har de saknat barn och barnbarn. De har fyra barn, nio barnbarn, ett barnbarnsbarn och ett till på väg.

I slutet av augusti ses de för den traditionsenliga stora kräftskivan, de har tät kontakt. När barnen växte upp hade de regelbundna familjeråd där de tillsammans diskuterade stora frågor, som om Barbro skulle ta ett nytt jobb hon blivit erbjuden. Om familjen skulle skaffa ett femte barn, och om de skulle sälja segelbåten och köpa en större.

I sin biografi beskriver hon hur både hon och Peter betraktar sig själva som arbetsnarkomaner, och hur de som ett led i att få livet att gå ihop bara umgåtts med familjen. De har i stort sett inget umgänge utanför den.

Barbro Westerholm.
Foto: Thron Ullberg

Nu haltar hon absolut i de blå skorna.

– Jag har bytt vänstra höften och det benet har blivit kortare. Jag har lagt in ett självproducerat hälinlägg för att förlänga lite. Det finns säkert bättre sätt men det här fungerar.

Converse är väl inte precis kända för att vara bra för fötterna ...?

– Det krävdes ett par skor med skaft, de här är det bästa jag har hittat. Jag har dem även på kalas.

Östersjön är stilla i dag, ingen död spigg skvalpar under bryggan, ingen algblomning i sikte. Klimatet är en fråga som varken hon eller partiet varit särskilt engagerade i.

– Jodå, Bengt Westerberg hade många tankar om miljöförstöring under sin tid, vi var på väg. Men så kom Miljöpartiet på 1980-talet och tog över. Nu är det ju akut, det är klart att även jag vill att mina barnbarnsbarn ska få leva i en värld utan överhängande klimathot, men jag har inte hunnit ge mig in i den frågan. Det är tiden, den har inte räckt till för att fördjupa sig i allt.

Den har räckt till många andra frågor, de flesta har hon likt en grävling bitit sig fast i tills de gått igenom. Risken är väl att hon gör det med kvarstående spörsmål också.

Det är början och slutet av livet hon återkommer till. Hon har fått igenom en lag mot åldersdiskriminering, men rätten till dödshjälp har hon kvar. Hon vill att varje person själv ska kunna påverka sin sista stund.

Dessutom är hon djupt engagerad i surrogatdebatten. Barbro Westerholm tycker att det borde vara lagligt att utan ersättning erbjuda sin livmoder för en annan kvinnas räkning.

Det är två infekterade frågor, hennes vana trogen.

Hon är mycket påläst och övertygad – sin vana trogen. När det gäller värdmödraskap (som hon tycker är ett bättre begrepp än surrogat) har hon dessutom hamnat på kollisionskurs med en stark grupp feminister. Också det sin vana trogen.

Förra året skrev den socialdemokratiske ledarskribenten Widar Andersson i Folkbladet, apropå Barbro Westerholms engagemang i dödshjälpsfrågan, att ”besvärliga liberaler är jordens salt”. Han kallade henne även ”en levande legend”.

I arkiven finns inga vittnesmål om sammanbrott, bråk eller barrikader. Hon har knegat på, lagt fråga till fråga, sett glad ut, jobbat på. Haft håret i ordning och blicken framåt.

Det är mörkt av hotande moln vid horisonten, inne på fastlandet kastar sig regnet över berg och dalar. Bilarna krypkör på motorvägen mot Stockholm.

– Det är ofta så, säger Barbro Westerholm. Där inne är det oväder, men det fastnar innanför öarna på något vis. Och det når mer sällan hit.