Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Lämnade kriminaliteten och blev toppolitiker

Foto: Jeppe Gustafsson/Bildbyrån

Maria Moraes är gruppledare för Miljöpartiet i Linköping. Hon var bara tolv år när hon begick sitt första rån. Inlåst bakom pansarglas bestämde hon sig för att aldrig hamna där igen.

”Tiden inlåst på Sis-hem var den mörkaste i mitt liv. Att bli frihetsberövad som 13-åring var chockartat och oerhört smärtsamt. Jag bestämde mig för att aldrig bli inlåst igen. Men vändningen kom egentligen stegvis. Det känslomässiga beslutet, att börja jobba med mina värderingar och bete mig på ett annat sätt, växte fram över tid.

När jag var liten kände jag mig aldrig som andra barn. Jag kände mig utanför och arg. Tio år gammal förlorade jag min mormor. Ilskan berodde nog delvis på det. Jag fick inte rum att bearbeta sorgen och det är lätt att bli arg i stället för ledsen. Jag kände också en sorg över att inte ha en pappa, som flyttat till en annan stad, i mitt liv. Det jag minns tydligast från min barndom är hur dåligt jag mådde, ångesten och den starka känslan av att vara så långt ifrån samhället. Jag upplevde att det var jag mot världen.

Jag hade svårt att känna mig hemma i skolan. Senare har jag förstått, i och med min utredning, att jag är särskilt begåvad och nog i mycket var annorlunda på grund av det. Jag skolkade, snattade, slogs och började hänga med äldre som jag delade en känsla av utanförskap med. Året då jag skulle fylla 13 utförde vi ett rån. Efter det kände jag mig som kung. Hemma styrde och ställde jag. Jag bråkade med mamma och stack ut på nätterna. Mamma fick aldrig det stöd hon ville ha trots att hon signalerade tidigt att hon behövde hjälp. Hon klarade sig ju i övrigt, uppfattades som vettig och skötsam. De tänkte väl att hon skulle reda ut det själv, vilket är en orimlig tanke då jag misshandlade henne och tog hennes pengar. Jag tror att det finns mycket fördomar kring att flickor inte kan ha den här typen av problem.

Själv tjatade jag om att få vara med när det skulle hållas LVU-förhandlingar (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Det var precis innan sommarlovet mellan sjuan och åttan – då hade vi åkt fast efter ytterligare ett rån. Men jag var för ung för att föra min egen talan. Jag har aldrig varit dum. Jag sa tidigt att jag ville till en fosterfamilj. Det står i min utredning; ’Maria säger själv att hon skulle vilja testa familjehem’. Men i stället bestämdes det att jag skulle tillbringa ett till två år på låst avdelning. Jag minns stunden då vi körde in framför Sis-hemmet. Vi hade åkt långt och jag hade inte klart för mig vart vi var på väg. Jag trodde att jag skulle till en fosterfamilj på landet. Men när jag fick syn på huset såg jag att det hade tonade rutor och rastgårdar med högt stängsel.

Foto: Jeppe Gustafsson/Bildbyrån

På Sis-hemmet fanns inte plats för känslor eller att vara tonåring. Men jag hade tur. En psykolog som jag hade mött de få gånger jag varit på Bup såg till att jag fick fortsätta träffa henne. Hon måste ha insett hur lågt mitt förtroende för vuxenvärlden var och armbågade sig fram för min skull. Jag vet inte vad som drev henne. Vi hade inte en relation som blev privat. Hon var bara jäkligt bra på sitt jobb och jag är henne evigt tacksam. Hon lärde mig mycket. Jag märkte sedan att ingen annan på boendet fick träffa psykolog, de fick bara medicin. På Bup ville de ge även mig lugnande medicin, utan att jag fått någon diagnos, men jag vägrade.

Efter ett år på Sis flyttade jag hem och kom i kontakt med Kris – Kriminellas revansch i samhället. De hade precis dragit i gång en ungdomsgrupp för tjejer och senare var jag med och startade Unga Kris. Tiden där betydde jättemycket. Jag försökte bryta med mitt gamla umgänge och Unga Kris fyllde ett tomrum. Jag fick ett sammanhang, en trygg bas. Utan den hade jag antagligen hamnat i fängelse eller börjat missbruka och jag hade nog inte blivit politiker. Jag var under många år ordförande i föreningen vilket gjorde att jag växte och fick självförtroende. En stor del av min tid gick dessutom ut på att kommunicera med politiker och lyfta problem. Vid valet 2014 bestämde jag mig för att engagera mig politiskt. Tidigare hade det känts som en främmande tanke att jag, som suttit på Sis-hem, skulle kunna bli politiker. Idag är jag 31 år och gruppledare för Miljöpartiet i Linköping.

Ibland känner jag mig trött på min historia. Samtidigt förstår jag hur viktigt det är att inte glömma, att jag bär med mig den här erfarenheten. Många av de jag mötte på Sis-hemmet fick inte några lyckliga slut på sina berättelser, som jag. Mycket av mitt driv i att arbeta politiskt ligger i det – jag vill vara en röst för de som inte får sin röst hörd. Mitt liv är så annorlunda nu. Jag spenderar mycket tid med min man och mina barn. Att vara mamma med min bakgrund är heller inte helt lätt. Mina barn googlade mig innan jag hann berätta allt. ’Mamma, varför står det att du slagit mormor?’. Efter att min dotter berättat i skolan att hennes mamma hade rånat folk fick jag samtal från andra föräldrar. Många har förutfattade meningar om människor som varit kriminella. Men jag försöker vara snäll mot mig själv, jag inser att jag inte visste då det jag vet idag. Av hänsyn till brottsoffren berättar jag aldrig detaljerat om de brott jag begått.
Min mamma är också superviktig för mig. Vi tog oss igenom det som var och kom ut starkare. Det känns fint att kunna ge barnen närheten till sin mormor och för egen del betyder det mycket att kunna ge något tillbaka till mamma.”


Berättat för Lina Norman