Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Foto på Gustav Lindh.

Gustav Lindh: ”Jag har svårt med machogrejen”

  • 22 November 2022
  • Scen
  • 18 min
Foto: Ewa-Marie Rundquist

Länge var fotboll hans stora passion men en film ändrade riktning på livet. Nu syns skådespelaren Gustav Lindh i filmer, tv-serier och snart på nationalscenen. Det mäktigaste med yrket? Att prova kläder.

Inför mötet med 27-åriga stjärnskottet har jag tittat på ett femtiotal fotografier, plöjt filmer och serier som han har medverkat i.

Inte en mustasch så långt jag kan se.

Nu sitter han som har korats till Sveriges bäst klädde man och varit fotomodell för Louis Vuitton i soffan mittemot mig, avspänd som det verkar, vänlig, klädd i svart och mörkblått. Är det billiga eller dyra byxor, märkesskjorta eller en av lågpriskedjornas kopior?

Jag har ingen aning.

För mig är det mustaschen som sticker ut: lite stram, vuxen.

– Utforskandet av stilar, både privat och i yrket, har alltid lockat mig. Det är i kläderna karaktären formas, säger han om det viktiga arbete då skådespelaren omsluts av ett skal och därigenom förhoppningsvis landar i personen han ska gestalta.

30-talsflugan som Olof Lagercrantz bar i Bränn alla mina brev.

Pälsskrudarna i vikingatidens The Northman.

Blåstället och träningsoverallsbyxorna i nutidens Mörkt hjärta.

– Ett av de mäktigaste och roligaste ögonblicken inför en inspelning är första kostymprovningen.

Ungefär en timme in i vårt samtal berättar Gustav Lindh att tangorabatten ingår i rollen som präst på 1700-talet. När vi möts har teamet kring The Bastard klarat av drygt hälften av de 42 inspelningsdagarna i Tyskland, Tjeckien och Danmark.

När du läser den här texten är den med största sannolikhet borta.

Mustaschen alltså.

Hans Gustav LindhHjärter dam, 2019 / The Northman, 2022

Hans Gustav Lindh

Ålder: 27.
Utbildning: Scenskolan i Malmö.
Filmer och serier, i urval: Älska mig, Björnstad, Jordskott, Springfloden, Top Dog, Mörkt hjärta, Bränn alla mina brev, Hjärter dam, The Northman.
Bor: I lägenhet på Södermalm, Stockholm.
Familj: Mamma, pappa, syster och svåger.
Aktuell: Spelar Raskolnikov i Brott och straff på Dramaten, Olof Lagercrantz i filmen Bränn alla mina brev, samt präst i den danska filmen The Bastard, som får premiär 2023.

En annan utmaning väntar nämligen, rollen som Raskolnikov i Brott och straff på Dramaten.

– Jag drömmer om att få använda samma vita skjorta som Jonas Karlsson bar i Rickard III.

Oavsett om Brott och straff risas eller rosas, förlängdes speltiden redan innan det riktiga repetitionsarbetet startat. Intresset inför Fjodor Dostojevskijs berättelse från 1866 om en mördares skuld och ånger, i händerna på en av Europas mest omtalade regissörer – Oliver Frljić – lockar uppenbarligen. Men lika mycket huvudrollsinnehavaren tror jag, vars ansikte på kort tid blivit känt genom storfilmer och tv-serier.

Vad är så speciellt med Jonas Karlssons skjorta?

– Kanske är det inte så mycket den som Jonas. Jag har beundrat honom länge. Han spelar så … uppriktigt. Eller är det kanske ärligt jag menar? Jonas kan spela dryg polischef, krisande make, hund i julkalendern … alltid med samma närvaro. Det vore otroligt kul att få jobba med honom. Och väldigt fint att få bära hans skjorta.

Tre andra skådespelare var Gustav Lindhs förebilder under de tidiga år då nyfikenheten på film manövrerade ut hans stora fotbollsintresse: Heath Ledger, Philip Seymour Hoffman och Michael Nyqvist. Alla i dag tragiskt döda.

– Michael Nyqvist var min husgud. Det är en stor sorg att jag aldrig fick träffa honom. Han verkade alltid så nyfiken på yrket, vilket jag också försöker vara. Bland annat fick jag veta att han gick omkring i Stockholm med en vedyxa under rocken för att komma in i rollen som Raskolnikov, det var en övning under hans scenskoletid. Och hans Sommar-program fick mig att söka till scenskolan, men redan då var det filmen som lockade, inte teatern. Eller förresten, lockade? Jag var förälskad, totalt besatt.

Foto på Gustav Lindh.
Foto: Ewa-Marie Rundquist

Gustav var nybliven tonåring när hans föräldrar visade honom Gudfadern, Francis Ford Coppolas prisvinnande filmepos om maffiafamiljen Corleone.

– Jag bara åkte in i handlingen och karaktärerna, fantastiskt spelade av Marlon Brando och Al Pacino. Jag ville också försöka, insåg jag. Jag ville in i den där magiska världen. Fotbollen, mitt absolut största intresse då, konkurrerades ut av drömmen om att bli skådespelare. Men det skulle ta lång tid att våga stå för den drömmen.

Berättade du för dina kompisar?

– Nej, jag hade helt enkelt inte modet. Eller … det skrämde väl skiten ur mig. I den miljö jag befann mig i var det inte ett normativt beteende att uppträda, dansa och spela teater.

Miljö? Menar du Västerås där du växte upp?

– Nja, mer åldern och sammanhanget än själva platsen. Tänk dig ett omklädningsrum med en massa fotbollsgalna grabbar. Jargongen var konstigt nog både vänlig och hård. Att hålla på med dans och teater ansågs av en del som bögigt. Man ville passa in, nä, jag ville passa in. Och glöm inte, jag älskade att vara fotbollskille! Det var en del av min identitet. Att cykla hem från skolan, ta en rostmacka och sedan dra till träningen var bland det bästa jag visste. Men …

Blev du mobbad, är det vad du säger?

– Jag har erfarenhet av mobbning men andra har haft det mycket värre. När jag var 13 år och gick med i musikalteatern Amfora produktion som drevs av Andreas Sköld, fick jag smockor för mina val. Det var ganska tufft, och jag insåg att det var bättre att hålla mina drömmar för mig själv.

Inför gymnasiet sökte Gustav Lindh till en teaterlinje men gick där bara en kort tid för att sedan byta till ekonomiska studier.

Varför?

– Jag kände att mitt första val inte köptes av människor jag umgicks med, jag var osäker och ville passa in.

Gustav Lindh har mycket att tacka Amforas Andreas Sköld för, men också sina föräldrar. Han poängterar dock att han har kvar många vänner från fotbollstiden. Det var främst de tidiga tonåren som var besvärliga.

– Jag minns första gången jag berättade för mamma och pappa om mina drömmar. Vi var hos mormor som bodde i Spanien. På något sätt kom vi in på framtiden och plötsligt sa jag: ”Jag vill bli skådespelare.” Jag minns exakt var vi satt, minns temperaturen, dofterna.

Mammans svar till sonen?

”Jag tror att du kan bli en stor skådespelare. Kör hårt.”

– Pappa har också varit superstöttande – i allt. Han var själv fotbollsspelare, kallades Centurion efter stridsvagnen, han bara mosade in mål. Senare blev han tränare för vårt lag. Vi var en stor trupp, jag tillhörde dem som kom sent in i puberteten och fick finna mig i att vara i fysiskt underläge under ett helt år. Pappa sa att jag skulle vänta in kroppen och under tiden fokusera på att ha kul på planen, inte enbart prestera. Han lärde mig också att försöka se positivt på det som händer, men att man även måste jobba hårt om man vill något. Den mentaliteten har spillt över på det som skulle bli mitt yrke. När Bränn alla mina brev hade premiär skickade morsan och farsan en bild där de, tillsammans med sina kompisar, äter pizza inför filmvisningen. Det var så fint.

Foto på Gustav Lindh.
Foto: Ewa-Marie Rundquist

Nu ska vi ta ett skutt i tid och rum. En lördagseftermiddag sitter jag i köket hos kostymören Kicki Ilander, fyrfaldig Guldbaggevinnare med mängder av filmproduktioner i bagaget.

På golvet i rummet intill ligger de gyllene baggarna travade på varandra.

– Jag har dem i en hög, ska se om de förökar sig.

Det var Kicki Ilander som fick i uppdrag att förvandla Gustav Lindh till präst i den danska filmen The Bastard som bygger på en verklig händelse. 1755 bestämmer den danske kungen Fredrik V att en enorm och otillgänglig hed på Jylland ska tämjas, odlas upp och koloniseras så att den befolkning som flyttar dit generar skatteintäkter till kungahuset. Det näst intill omöjliga uppdraget går till den före detta kaptenen Ludvig Kahlen. Lyckas han besegra vargar, laglösa, men även storgodsägare som motsätter sig kungens plan, lovas Kahlen adelskap och rikedom. Hans osannolika följeslagare blir en svensk präst, Anton Eklund.

– Gustavs mustasch har jag inget med att göra, det är maskörernas jobb, men regissören Nikolaj Arcel och jag talade mycket om prästens utseende, vars yrke ju begränsar möjligheterna, säger Kicki Ilander.

Det går inte att göra för knasiga kläder menar du?

– En präst bör ju se ut som en sådan. Självklart har vi gjort noggrann research, men målet var inte att göra mask och kostym dokumentära.

Från början skulle filmens präst vara dansk. De har – och hade på 1700-talet – en pipkrage. När prästen blev svensk fick det i stället bli den så kallade elvan, en vit krage med två flikar som ser ut som siffran 11.

– Prästen är inte ond, men det har inte gått toppen-bra för honom, karriären har avstannat. Kanske är det därför han försvarar kaptenens arbete. Lyckas Kahlen befolka området finns en möjlighet för prästen att skapa en egen församling.

De båda männen har samma mål, men olika drivkrafter. Under förarbetet gick Kicki Ilanders associationer bland annat till westernfigurer.

– Anton Eklund har inga andra kläder än de som tillhör prästyrket, men under slitet på heden lägger han av sig plagg efter plagg, det prästerliga i hans uppenbarelse tonas ner.

Jag frågar om hon hade någon konkret förebild i arbetet med Gustav Lindh. Hon svarar inte som jag förväntar mig.

– Som tonåring åkte jag in till biografen Spektrum i Hallsberg och såg en italiensk komedi, de kallas väl spagettiwestern, där märkligt nog diskuskastaren Ricky Bruch spelar prästen O’Flanagan som sysslar med olaglig whiskytillverkning och beskyddar-verksamhet i förbudstidens New York. Jag tror att den hette Även änglar kan slå en rak höger – Ricky Bruch verkar ha gjort ett outplånligt intryck på mig. Skämt åsido, jag föreställde mig den udda kombinationen Ludvig Kahlen och prästen Anton Eklund lite som relationen mellan Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza i Cervantes roman. Med löften om att få en egen ö att regera över övertalas Sancho Panza att bli Don Quijotes vapendragare.

Vad tyckte Gustav Lindh om kläderna?

– Han var nog mest fnittrig vid första provningen. Han gillade dem – och jag gillade att han var nöjd. När Gustav hade prästrocken oknäppt kunde han lika gärna vara Clint Eastwood, och heden vara prärien. Och mustaschen … den blev väldigt bra, tycker jag. Ja, snygg. Men, som sagt, just den är inte min förtjänst.

Händer det att en skådespelare vägrar?

– En del kan ha mycket starka åsikter om hur de ska se ut – favoritfärger, höjd på klackarna och annat – vilket ibland kan komplicera arbetet. Det fantastiska med Gustav är att han är så öppen för idéer. Och att han spelar helt utan filter.

Foto på Gustav Lindh.
Foto: Ewa-Marie Rundquist

Tillbaka till soffan och samtalet med Gustav Lindh, i morgon flyger han åter till inspelningen av The Bastard. Om det var till Tyskland, Danmark eller Tjeckien minns jag inte. Schemat är späckat: filminspelning måndag, tisdag–lördag ska han tillbringa i repetitionssalarna på Dramaten. Brott och straff är hans första teaterroll sedan praktikterminen 2016 vid Uppsala stadsteater då han erbjöds rollen som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta utan audition.

– Peshang Rad spelade Jonatan, vi delar en enorm passion för skådespeleri, storögda såg vi föreställningen växa fram. Det var så himla roligt! Jag var på scenen nästan hela tiden och minns att jag tänkte: ”Det här funkar ju faktiskt. Jag klarar det!”

Var i processen befinner du dig nu med Brott och straff ?

– Vi börjar repetera om ett par veckor, men jag har levt länge med Raskolnikov eftersom jag vetat sedan i våras att jag skulle göra rollen. Nu umgås jag med texten kan man säga, och gör en massa research.

Konkret, hur umgås du med texten?

– I början läser jag manus en gång om dagen, det är ganska kravlöst och jag upptäcker hela tiden nya saker. När vi börjar närma oss kollationering blir det mer av hederligt textplugg. Det är en våldsam mängd repliker som ska sitta.

Ingen oro?

– I början är det bara lyxigt och kul att få stångas med uppgiften. Senare kan det bli mer nervöst. Vid en viss tidpunkt inför varje roll känner jag att jag inte vet vad jag sysslar med, men jag tänker att det är bra, att det håller mig på tå.

Inget storhetsvansinne, med andra ord …

– Nä, jag har sannerligen inte fått för mig att jag har fattat allt om skådespeleri, långt ifrån. Den nerven är bra.

Inför rollen i Bränn alla mina brev läste han böcker av och om Olof Lagercrantz, om tiden och bråken. När det var gjort, läxan avklarad, landade han i att spela en ung man som blir kär i en gift kvinna, i en tid då sådant inte var accepterat. Det är kärnan i berättelsen.

– Med Olof tänkte jag också att han trots sin ungdom hade stått inför döden och varit svårt lungsjuk, det fanns ett stråk av vemod i honom, jag ville ha med det som ett penseldrag. En viktig fråga – det gäller alla roller – är att ställa frågor om det motstånd som karaktären kan tänkas möta: Vad står i vägen för att jag ska bli lycklig? Vad slåss jag mot? Det är det första jag brukar tänka på när jag går in i en roll. Man spelar människa, inte kulturprofil. Jag spelade Olof, 21 år.

Och hur är det med Brott och straff?

– Det är en av de största utmaningar jag stått inför i min ganska korta karriär. Det är klart att det är läskigt, men det ska bli så roligt att få vara del av en ensemble. När du spelar in en film kan du inte göra så mycket mer under premiärvisningen än att gilla läget. Det som är gjort är gjort. På teatern är man ju med på premiären, man är premiären och allt som kommer efter, man delar den erfarenheten med både medspelare, annan personal och publik. Det ska bli så intressant att se vilka känslor som uppstår i det arbetet, där de andra medlemmarna i ensemblen är beroende av att jag gör mitt jobb rätt, där och då. Att vi delar stunden.

Foto på Gustav Lindh.
Foto: Ewa-Marie Rundquist

Är du någonsin rädd i ditt yrke?

– Jag vet inte, men att jag inte klarar att vara närvarande i en scen kan oroa mig. Jag jagar den akuta närvaron. Lyssnar, försöker verkligen vara där och inte så mycket i min egen navel. Nervositet kan göra en allt för självmedveten, vilket inte är så bra.

Han fortsätter:

– Det är sårbart det vi gör, jag vill våga vara ”dålig” för att hitta något som är intressant och ärligt. Mitt mål? Att bli den bästa skådepelare jag kan, genom att förhålla mig nyfiken till materialet och öppen i tanken.

Myten om den geniförklarade men besvärliga manliga skådespelaren har fått sig en törn under metoo. I många fall är ordet ”besvärlig” också en rejäl underdrift, fysiskt och psykologiskt våld har förekommit. En del kvinnofientliga stötar har äntligen försvunnit från scener och filminspelningar.

– Att man bidrar till en toxisk arbetsmiljö i konstens namn är ju bara skitsnack. Så ska det inte vara på någon arbetsplats. Jag försöker spränga mina komfortzoner och utmana mina kollegor med värme, i en kollektiv kraftsamling. Jag vill också lyfta fram de kvinnliga genier jag har fått äran att jobba med; Josephine Bornebusch och Trine Dyrholm för att nämna två, har lärt mig massor.

Är tiden med bråkstakarna och mobbarna i ditt yrke förbi?

– Jag vill – jag ska – vara med och bidra till det. Den gängse bilden av manlighet håller också på att förändras. Jag har svårt att identifiera mig med hela den där machogrejen, och har haft turen att slippa spela roller som bygger på att min karaktär är ett muskelberg.

Det är dags att avsluta intervjun. Jag ställer den obligatoriska frågan till en skådespelare. Först svarar han sig inte ha någon drömroll, sedan rabblar han upp kända teaterpersoner som Raskolnikov (i Jonas Karlssons skjorta), han vill gärna även ge sig på själva Rickard III och …

– Äh, jag vet bara att jag vill fortsätta och förhoppningsvis hålla länge. Jag hoppas kunna lära mig mycket av äldre skådespelare som en gång varit i min sits. Jag är fortfarande lite ovan vid tanken på att jag nu befinner mig på den plats jag drömde om ­som ung fotbollskille. Det kändes nästan surrealistiskt när regissören Mattias Andersson ringde och frågade om jag ville göra rollen som Raskolnikov. En cirkel som sluts, i alla fall i mitt lilla universum.