Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Det mesta häll på att krascha när Susanna Alakoski skulle ta sig an kvinnornas historia.

Susanna Alakoski: Mormor, minnet & jag

Ge upp? Aldrig!Det mesta häll på att krascha när Susanna Alakoski skulle ta sig an kvinnornas historia. Foto: Johan Bergmark

Hon ska levandegöra 150 år av kvinnoliv. Av kamp, styrka, smärta och sorg. ”Boken är min staty över mormor Hilda.”
Nu kommer första delen i Susanna Alakoskis efterlängtade romansvit.

I alla år när Susanna Alakoski tog buss 439 hemifrån Gustavsberg in till sina anställningar i Stockholm city, i grunden är hon utbildad socionom, hade hon känslan att gå runt i fel skor. Något skavde. De ord och meningar som hon fick ihop på lösa lappar under den 50 minuter långa bussturen, räckte inte. Fler ville fram.

Nu står hon framför femton skrivarkurselever på Skurups folkhögskola i Skåne och talar om ”den poetiska prosan”. Ärmarna i den tunna sommarklänningen fladdrar när hon blir riktigt entusiastisk. Stundtals fladdrar de rejält. Böjer jag mig fram ser jag att hon har svarta, bekväma sandaler på fötterna. Det är så hon står i dag. Stadigt förankrad på jorden – och i orden. Om en stund kommer vi att äta lunch och hon kommer att säga, med det djup i rösten som bara sanna ord ger, att hon är lycklig. Riktigt lycklig. Boken som hon velat skriva i så många år – ja, kanske i hela sitt liv – är precis lämnad till tryckeriet.

– Det är helt underbart, säger hon och spetsar en tjockkorvsbit på gaffeln.

Den hette Finlandsboken först, i hennes tankar. Fick sedan arbetsnamnet Mummiboken, mormorsboken, eftersom den utgår från hennes mormor Hildas liv. Det slutgiltiga namnet blev Bomullsängeln.

Hur den föddes?
Susanna Alakosi bläddrar fram första sidan i manusbunten som ligger mellan oss, pekar på de två raderna: ”Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv.”

– Nu börjar jag nästan gråta ... men det finns ett sådant tomrum i detta. Så många arbetare gick precis som min mormor till jobbet i 50, 60 år och vi vet så himla lite om deras vardag. Det tomrummet har jag utgått från.

Hon ärvde en skyttel av sin mormor. Hon ärvde trådrullar och tygbitar som hon burit med sig genom vuxenlivets alla flyttar. Men aldrig att hon frågade sin mormor om hur livet var där på bomullsfabriken i Vasa. De träffades inte så ofta heller. Mormodern stannade kvar i Finland när Susanna och hennes familj flyttat till Sverige, till Ystad.

– En enda sommar var jag hos henne, i den där arbetarbostaden som jag skriver om. Sedan hade vi inte råd. Resan mellan Ystad och Vasa var lång och vi hade ingen bil.

Några skärvor tecknar mormorsbilden av en kortvuxen kvinna med huckle och rockklänning. Märkt av hårt arbete. Tystlåten. Kunde säga några få meningar som ”Det var långt till fabriken” eller ”Vi gömde oss i skogen när bomberna föll”.

Och om du frågat mer?
– Då tror jag mormor skulle ha sagt: ”Vem i hela världen skulle vara intresserad av en fabriksarbetares liv?” Men en dag, så har jag alltid tänkt, ska mormor stå staty i Vasa. Nu gör hon det. Boken är min staty över henne.

Bomullsängeln är en fiktiv historia, det måste kanske betonas. Romanformen har gett Susanna Alakoski möjlighet att skapa fritt, använda den fantasi hon så ömt vårdar. Men det är runt sin mormors livsöde som hon vävt berättelsen och hur verklighetens Hilda skulle ha reagerat över resultatet kan vi bara gissa. Enligt hennes dotterdotter skulle hon ha blivit förfärad, förskräckt och lycklig. I nu nämnd ordning.

– Förmodligen hade hon behövt svepa ett litet glas Lakka hjortronlikör för att lugna sig.

Herregud, kvinnor var väl kåta på den tiden också!

Det är en berättelse om krig och kärlek. Om fattigdom och kvinnosolidaritet. Men också om lust och längtan. Det är så mycket Hilda trånar efter, förutom en svensk Aga-spis. Som en man att älska. När hon och den vackre Arvo äntligen förenas får han stånd tre gånger samma natt. Susanna Alakoski undanhåller oss inte erotikens fröjder. Säger i stället:

– Herregud, kvinnor var väl kåta på den tiden också!

Boken slutar med att Hilda står inför sin dotter Greta, döpt efter Garbo, som fått plats i en fin familj i Sverige. Hennes fråga
rymmer ett förtvivlat hopp: ”Du kommer väl tillbaka?”. Dottersvaret är kort: ”Det vet jag inte.”

Susanna Alakoski vet, eftersom hon redan är igång med bok nummer två. Totalt fyra böcker kommer det att bli, en romansvit som spänner från 1800-talet fram till i dag.

– Jag försöker alltid visualisera mina böcker. Se dem framför mig. Den här historien insåg jag skulle bli på tusen sidor, minst. Vem orkar hålla i en sån bok? För första gången i mitt liv satte jag mig ner och skrev ett synopsis, redde ut för mig själv vad jag ville berätta. Det visade sig bli fyra böcker.

Och sedan gick det lätt och fort? Nej, sannerligen inte. I stället inträffade en katastrof, allt material Susanna samlat under många år försvann när datorn kraschade. Teknikkrångel ledde till supporthjälp via telefon, direktiv som hon missuppfattade. Ett knapptryck – och allt suddades ut. Rubbet. I dag minns hon katastrofdagen med ett skratt.

– När det hände tänkte jag: Nu gick allt åt helvete.

Efteråt följde ett halvt års förtvivlan och skrivförlamning.

Ändå gav du inte upp projektet?

Susanna Alakoski tittar på mig med uppriktig förvåning:

– Att ge upp existerar inte i min värld.

För att du är envis?
– Ja, det är jag säkert också. Men framför allt är jag inte den som ger upp. Jämfört med allt jag gått igenom var en krasch ett mindre problem. När jag väl sansat mig litade jag på att allt jag läst och tänkt fanns sparat. Inuti mig.

Det fanns där, lagrat: Livet i Österbotten i början av 1900-talet. Slitet på de fattiga gårdarna. De långa dagarna i den bullriga bomullsfabriken. Men också hur stor barnadödligheten var – och vad man annonserade om i Husmodern på 1940-talet.
Att finska inbördeskriget och andra världskriget skulle med visste hon från början. Men inga skildringar från fronten, de fyller redan så många böcker. I stället stannade Susanna Alakoski kvar hos kvinnorna, hos dem som upprätthöll vardagen.

– Att skriva är att hitta möjligheter, att nyansera. Tänk på regn‚ från så många olika håll det kan regna. Samma gäller en text; man kan skriva om en händelse både uppifrån, från sidan och snett nerifrån.

”Mormor arbetade 50 år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv.”
Ett liv att minnas”Mormor arbetade 50 år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv.” Foto: Johan Bergmark

Men vänta, nu får vi nog hejda oss. Pausa. För Susanna Alakoski är tillbaka i det sommarvarma klassrummet och berättar om sin knaggliga väg till författarskapet. Alla mödor, alla refuseringsbrev. Innan det lossnade.

Till henne kom inga färdiga historier. Bara fragment. Hon ritar små fyrkanter på en tavla. Prosalyriker; det var vad hon var. Från början. Nej fel, allra först var hon flickan som växte upp bland finska invandrare i Ystad i den miljö som blev till Augustprisade Svinalängorna. ”Ett inferno”, sammanfattar hon i dag. Med tillägget att i allt det hemska, hårda och fattiga också fanns kärlek.

– Människor i min närhet kunde vara alkoholister, pedofiler och brottslingar – men de var också människor. När jag talar om mina föräldrars tillkortakommanden brukar jag säga: De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.

För att bli författare krävs tid och rum, ett konkret rum, lär hon ut på sina skrivarkurser. Först då kan man ge sina drömmar en chans. Själv gick hon en ettårig skrivarlinje just på Skurups folkhögskola. Det var 1988 – och det var där hon mötte sin man Mats Söderlund, poet och författare.

Efter lektionen, vid eftermiddagskaffet i folkhögskolans matsal, berättar hon fortsättningen:

– Vi blev ett par först efter att kursen var slut. När vi insåg att vi inte kunde vara ifrån varandra. Sedan fick han Katapultpriset – och jag blev gravid.

Under åren som följde skrev Susanna Alakoski på sina ”prosalyriska fyrkanter” med tre barn runt sig. Eller på bussen. Skickade in manus till förlag men fick dem alltid tillbaka. Ibland med lektörsbrev där hon uppmuntrades att utveckla sin historia. Vilket hon aldrig kunde eller vågade eller hade tid till. Fram till den där sommardagen när hon hoppade över en trädgårdsstol, fick infallet att saxa över stolen i stället för att gå runt – och damp i backen. Skadade ryggen. Blev sjukskriven. För första gången i sitt liv.

– Det blev min möjlighet. Plötsligt fick jag både pengar och tid att skriva medan barnen var på dagis. Nu eller aldrig, så kändes det verkligen. Så jag fortsatte på den novell om första generationens invandrare som flera velat se en fortsättning på. Den blev 800 sidor lång. Så föddes Svinalängorna.

Och om vi går ännu längre tillbaka? Ja, att Susanna Alakoski skulle bli författare var sannerligen inte givet, inte från början. Även om hon visste att hon hade talang, att det var hennes uppsatser som ofta blev upplästa i skolan.

– Men hela den där världen var obegriplig för mig. När jag fick Augustpriset för Svinalängorna visste jag knappt vad Augustpriset var.

Fram till hon var 17 år läste hon inte ens böcker. Hittade aldrig till något bibliotek. När hon väl steg innanför dörren var hon redo för den mest avancerade litteratur. Som om hon i tysthet förberett sig för Sartre, Kierkegaard, de Beauvoir och Kundera.

Nästa avgörande händelse blev en tågresa mellan Göteborg och Stockholm när hon läste en diktsamling av Kristina Lugn.

– Någonstans skriver hon om brandgula hyreshus bakom brandgula hyreshus bakom andra brandgula hyreshus. De meningarna rymde hela mitt liv. Formulerat på ett sätt som gjorde att jag kunde skratta åt alltihop. Den stunden är nog mitt livs mest ordlyckliga.

Kristina Lugns förmåga att förvandla smärta till skratt låg nära hennes uppväxt.

– Vi kunde ha väldigt kul innan missbruk, våld och elände i perioder tog över. Det finns också en humor i den finska rättframheten. På kalas inleder man med att säga ”Hej och förlåt!” eftersom man utgår från att något kommer att gå sönder – eller att man kommer att göra bort sig. Det är lika bra att be om ursäkt direkt. Så är det liksom undanstökat.

I dag är Susanna Alakoski mästare på att skapa egna ord. I Bomullsängeln stryker jag för ”glittergläntan”, ”gråtgläntan”, ”guldängen” och ”tänktystnad” med gulpenna. Så småningom blir hela manusbunten gulfläckad. Hon har själv formulerat det bäst: ”Språket vill skritta. En spång, en landsväg. Min hand vägen ut. Bokstäverna känner sig fram med tårna.”

Jag måste smaka på sista meningen en gång till: ”Bokstäverna känner sig fram med tårna.” Nu spretar hon lite med sina egna i sandalerna och talar om den lyckliga tid hon befinner sig i. De tre barnen är vuxna, utflugna. Kvar hemma är hon och maken Mats, de sitter mitt emot varandra och skriver men att de vistas i samma rum är mest en synvilla. I själva verket befinner de sig i skilda universum. Inne i sina respektive böcker. Förutom när de ger sig tid att äta och sova. Nu när Susanna kan skriva så mycket hon har lust med, då gör hon det.

– Den glädje som finns i arbete är underskattad. Som yngre kände jag skam för att jag älskade att arbeta. Det gör jag inte längre.

Men efter den tuffa uppväxt hon haft – och raden med tunga böcker. Varför unnar hon sig inte att skriva om det ljusa och vackra? Om lyckan?

Hon frustar till, som ren protest.

– Jag är inte intresserad av lycka. Inte på det sättet. Att göra nytta är lycka för mig.

Hon tar sats, talar i korta meningar så inget ska gå förlorat. Jämför sig med en forskare. Varför forskar man? Jo, för att göra något synligt. Samma gäller för hennes böcker. De har ett ärende. Hon vill synliggöra det få andra tagit upp i romanform. Som kvinnornas väg från åkern till fabriken under 1900-talet.

Tragedier kokas ner som vitsåsen till några få ord. Som när Hilda mister barnet hon föder som ogift, pojken som gör att hon blir utkastad hemifrån: ”Höstnatt. Mörker-måne. Gud fader hämtade lill-Emil i morgonskymningen den sjätte dagen.”
Det räcker, vi förstår.

Lika tydlig bild får vi av Arvo, mannen som hon så småningom gifter sig med. När han får veta hennes hemlighet, barnet hon en gång födde, drar han henne bara intill sig, frågar vad pojken hette och summerar: ”Emil, sa han, det var ett fint namn. Emil.”

Men att Arvo sedan dör och ... nej, allt kan inte berättas. Vi tystnar och tuggar på kakorna som folkhögskolan bjuder på. En liten trekantig seg sak och en chokladboll rullad i pärlsocker. Jag tänker på Susannas förmåga att ge detaljer liv men vet inte riktigt vad en chokladboll kan tillföra bilden av henne själv. Förutom att den avslöjar hennes fiffighet.

– Till en filmklubb vi har, bokklubbar funkar inte när jag skriver själv, gjorde jag en gång chokladbollar i olika storlekar. Det är ju inte alla som vill ha lika stora. Smart va?

Även ord kan med fördel varieras. Under hennes lektion nyss antecknade jag ”språkets rytm”. Precis som varje författare måste hitta sin röst, sin ton, så kräver varje text sin specifika rytm.

I vilken rytm vill hon själv bli beskriven?

– Vilken rolig fråga. Men det är väl upp till dig. Jag kan tänka mig något som är både lugnt och intensivt, som kraftiga trummor men också lite finstämd, innerlig flöjt.

Okej, vi tar trumslagen först. Kraften som fick den kortfattade prosalyrikern att ge sig in i en romansvit som kommer att fylla hennes närmaste tre, fyra år med arbete. Förklaringen är lätt som en flöjtton:

– Jag är äntligen i mitt rätta element. Nöden tvingade fram den korta formen, mer förmådde jag inte när barnen var små. Nu har jag tiden. Och möjligheterna. Att få skriva långt har jag drömt om i hela mitt liv.

Det är i de långa berättelserna som vi får syn på livet, säger hon. Det är genom dem vi får svar på frågan vad ett liv är.
– Jag har alltid dragits till historierna som det går att dröja sig kvar i. Där man lär känna personerna, får uppleva det de upplever. Som när Mobergs utvandrare går iland i Amerika. Jag står där på kajen med dem, känner lukterna, hör språket jag inte förstår.

Susanna Alakoski hittar på nya ord som passar för hennes berättelse: glittergläntan, gråtgläntan, guldängen och tänktystnad.
OrdskapareSusanna Alakoski hittar på nya ord som passar för hennes berättelse: glittergläntan, gråtgläntan, guldängen och tänktystnad. Foto: Johan Bergmark

Sådana scener berättar mer om den tid vi lever i än vad politiken någonsin kan leverera, fastslår Susanna Alakoski. Tveklöst.

– Och allt går långsamt, vilket jag älskar. Det är därför jag har så många särskrivna ord, de tar längre tid att läsa. Varför ska allt gå så fort hela tiden?

Håller långsamheten på att ta slut?
– Både ja och nej. Alla tv-serier som blivit så populära tar ju oss tillbaka till det episka ­berättandet. Som Babylon Berlin. Har du sett den, den är helt otrolig.

En av de scener jag kommer att minnas från Bomullsängeln är Hildas 50-årskalas. Hon har varit änka i många år, ensam med två barn. Men vid hennes sida finns ungdomsväninnan Helli och nu har kvinnorna på bomullsfabriken ordnat kalas. Två presenter sträcks fram. Den ena är en gördel, lika fin som Hilda sett i de svenska veckotidningarna. Den andra är en Singer-symaskin som hon drömt om i många år. Sedan sätts musiken på och Helli lägger sin arm runt henne och de börjar dansa. Valsar ut på åderbråcksben. Gläds in i slitsjälarna.

Efter alla år som Susanna följt tätt efter sin mormor. Har hon hittat några likheter mellan dem?

– Jag har insett att mormor är mitt författarjag. Alla dessa oändligt långa finska sånger jag hörde henne sjunga när jag var liten, egentligen är de ju långa berättelser.

Susannas mormor fick aldrig gå i skola. Lärde sig läsa själv genom bibeln.

– Det påverkade hennes sätt att både tala och berätta. Och när hon skrev var det som ett barn, utan punkter eller kommatecken. Så blev orden till poesi.

Att Susanna själv fick utbildning – de avbrutna gymnasiestudierna tog hon igen genom komvux – tackar hon sin mamma för. Hon som gnetade sig fram och stred för att dottern skulle få ett annat och bättre liv. Kunna klara sig själv. Aldrig behöva be en man om pengar.

Så blev mamman hennes motbild:

– Jag visste allt jag inte ville bli – men jag visste inte vad jag ville bli i stället. Det enda som gällde var att komma bort.

Svenska Susanna är lågmäld, finska mer rättfram. Att det skulle höra ihop med att hon som invandrarbarn hamnade i underläge? ”Nej, nej, det är kulturellt. Jag var stentuff som liten, slogs så in i helvete med killar.”
StentuffSvenska Susanna är lågmäld, finska mer rättfram. Att det skulle höra ihop med att hon som invandrarbarn hamnade i underläge? ”Nej, nej, det är kulturellt. Jag var stentuff som liten, slogs så in i helvete med killar.” Foto: Johan Bergmark

I dag har hon sörjt färdigt över det som en gång var. Skämts färdigt också.

– Det var inte mitt fel att jag gick i fula kläder, att jag växte upp under eländiga förhållanden och en period till och med var fosterhemsplacerad. Jag var liten och omständigheterna var bedrövliga.

Hennes skam försvann med skrivandet. Genom dagboksessäerna Oktober i Fattigsverige och April i Anhörigsverige, förstod Susanna Alakoski att vi måste få vara de människor vi är, med de erfarenheter vi har. Det är enda vägen ut.

– I dag ser jag min bakgrund som ett slags skatt, som en guldgruva att ösa litterära erfarenheter ur.

Hon har inte bara skämts färdigt. Hon är färdig-sviken också, säger hon så långsamt att jag hör ordets särskrivning. Men kan man verkligen säga så, även om man varit gift – lyckligt gift, som hon betonar – i 30 år?

– Nej, det kan man väl inte. Jag gör det ändå. Jag har haft så många anhörigförluster i mitt liv att jag inte skulle orka bli lämnad fler gånger.

Jag hoppas ert äktenskap rymmer kärlek också?
– Ja, ja! Stor kärlek. Det startade med en stark förälskelse som utvecklats till en djup och mångfacetterad kärlek. Där vi delar både arbete och intressen. Förutom att vi jobbar ihop, till exempel med sådana här skrivarkurser. Men först och främst har vi ju barnen ihop, familjen.

Vad hon överfört till sina egna två döttrar hinner jag knappt fråga. Snabbt säger Susanna Alakoski att alla tre barnen, hon har en son också, är både klassmedvetna och otroligt feministiskt medvetna. Förutom att de är intresserade av Finland och historia.

Och när de protesterade i tonåren?
– Då skrek de att de skiter i Finland.

Klartexten kan höra ihop med arvet. Finska Susanna Alakoski är betydligt mer frispråkig än svenska Susanna Alakoski. Som exempel tar hon en flytt när det finaste skåpet går sönder. Finska Susanna rusar ut till flyttgubbarna och skriker: ”Vad i helvete har ni gjort?”. Svenska Susanna frågar försynt: ”Gick det bra?”.

Hur det kommer att gå för Bomullsängeln när boken når läsarna har hon inte ens hunnit tänka på. Mycket mindre oroa sig för.

– Haha, det är ju möjligt att någon professorsgubbe hittar faktafel i fiktionen, men hittills har jag aldrig fått någon kritik utan att jag haft svar på den.

Som författare kan hon inte tänka på hur det hon skriver tas emot.

– Då hade jag behövt tänka på hela Finland och på hela Ystad, hela Skåne. Jag lägger mig inte i. Blir folk upprörda får de ta hand om den upprördheten själva. Blir de glada får de gärna dricka champagne, men utan mig. Det enda jag kan tänka på är att skriva så bra jag förmår. Vilket är jobb nog. Du kan inte ens föreställa dig hur jävla dåliga mina böcker är i sina första versioner.

Bomullsängeln har hon skrivit om minst 15 gånger. Från början ett slit, på slutet ren njutning. Det där sista petet som gett berättelsen om Hilda extra glans.

– Det är så fint att med små medel få det bättre. Som att sy på paljetter på en färdig klänning. 

Romansvit

Namn: Susanna Alakoski.
Född: 16 maj 1962 i Vasa, Finland.
Kom till Sverige: 1965, med sina föräldrar. Uppvuxen i Ystad.
Familj: Gift med för-fattaren Mats Söderlund. Tre vuxna barn.
Bor: Lägenhet i Gustavsberg utanför Stockholm och hus på Österlen.
Bakgrund: Utbildad socionom. Har bland annat arbetat som pressekreterare åt Gudrun Schyman, när hon var vänsterpartiledare. Utsågs år 2015 till hedersdoktor vid fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Aktuell: Med boken Bomullsängeln, den första i en romansvit på fyra delar om kvinnoliv under de senaste 150 åren. Första delen handlar om mormor Hilda, fabriksarbeterska på bomullsfabriken i Vasa.