Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Klimatångest är vår arvedel

Illustration: Ollanski

En överväldigande majoritet av forskarna är eniga: Vi måste ställa om för att rädda planeten. Men varför är det så svårt? Vi gav oss ut på en (fossilfri) resa för att förstå vad som är vårt personliga ansvar – och vad som hindrar oss från att bryta vanor och mönster.

Dina personliga utsläpp är 8,36 ton CO₂ per år. Du lever som om vi hade 3,3 jordklot.

Resultatet från Världsnaturfondens klimatkalkylator gör mig först arg. Min bil står mest still, jag köper inte mycket, har inte flugit på flera år och väljer ofta ekovaror i mataffären. Ändå räcker det inte! Men barometern bryr sig inte om mina protester utan envisas: målet för Agenda 2030, som Sverige skrivit på, och därmed också du, är 4 ton per person och år. Så du måste sänka din belastning till hälften. Och jag tänker: På åtta år. Hur ska det gå till?

Precis så här börjar min jakt på svaret på den till synes omöjliga frågan: Vad kan få en enskild människa och en hel värld att förändras? Bli inte stressad nu, det har ingen av oss nytta av, känn inte skam och skuld och hopplöshet, utan följ med på en utforskande roadmovie med avstickare till en klimatpsykolog, en omställare, en före detta klimatminister och en filosof.

Men först. Är det så illa? Kan vi driva världen till obeboelighet? När jag frågar mina rådgivare svarar de med en mun ”Ja!”. Ingen av dem vill ens diskutera det. Majoriteten av världens forskare från olika discipliner är eniga, så frågan är passé. Det är detaljerna som man tvistar om nu: Exakt hur illa är det, exakt hur stora förändringar behöver vi göra, exakt hur stora möjligheter har ekosystemet att reparera sig? FN:s generalsekreterare António Guterres kallar den senaste alarmerande rapporten från klimatpanelen IPCC för ”en kartbok över mänskligt lidande” och uppmanar alla ledare att vidta åtgärder genast med nollutsläpp som mål.

Men det finns de som tvivlar. Ingemar Nordin, professor emeritus vid Linköpings universitet och specialiserad på vetenskapsteori och teknologins filosofi, kritiserar rapporten och lutar sig mot andra forskare som inte anser att uppvärmningen och extremvädret över huvud taget har med koldioxiden att göra. Författaren Lena Andersson brottas också med människan, klimatet och friheten. Om samhället bestämmer sig för att verka för ett bestämt mål – sänkt medeltemperatur – måste det förändras i grunden och bli totalitärt, skriver hon i sin senaste krönikesamling Resten av verkligheten. Det kommer, enligt henne, att innebära att den liberala demokratin är död, och kräver medborgarens totala underkastelse. Eller som hon skriver: ”Livet som ett enda stort kollektivboende. Det låter faktiskt som om en död genom uppvärmning är värt att överväga.”

Men trots att skeptikerna tar till brösttoner blir de allt mer perifera medan varningarna från majoriteten i vetenskapskollektivet blir allt mer alarmerande och pockande. Vi närmar oss en brytpunkt.

Vårt fossilberoende, med allt vad det innebär, håller på att driva världen in i en katastrof.

För att klara den här resan vill jag börja med att bli tröstad. Så jag tar en terapipromenad med klimatpsykologen Frida Hylander. Hon går i Malmö, jag i Roslagen.

Det går trögt, klagar jag, som trodde jag kommit en bra bit på väg. Vad är det som hindrar mig och resten av världen från att förändras på djupet?

Frida skrattar. Jag är inte den enda som frågar.

– För det första: var lite snäll mot dig själv. Det här är en kris som är så stor att du inte kan lägga allt på dina egna axlar. Du lever inte isolerad utan ingår i ett sammanhang där det enklaste är att leva ohållbart. Ditt ekologiska avtryck är bara en del av samhällets. Stora delar av ditt liv bygger på fossila bränslen – konsumtion, vägar, skolor, fabriker, transporter. För det andra: Du är bara människa. Det finns många psykologiska orsaker till att vi inte lever upp till ekoidealen, säger Frida lugnande.
För det första: vi lurar oss själva. Nu talar hon om the negative footprint illusion. Det finns en studie från Ghent University i Belgien som visar att om du lägger en ekologisk vara i din korg så sprider den ett skimmer av hållbarhet över allt du handlar oavsett vad det är.

Vi gillar inte att avstå. Det kallas för förlustaversion. I stället för att fundera över vad vi skulle kunna vinna på att förändra vårt sätt att leva tänker vi mest på vad vi behöver ge upp.

Skuld är en bra och viktig känsla.

Och så finns habituering – det vill säga vi vänjer oss. Eftersom vi äter mycket kött i Sverige just nu, så tror vi att det är normalt. I verkligheten har vår konsumtion ökat med 40 procent sedan 1990.

Men när jag läser alla rapporter, så känner jag sådan skuld. Jag är ändå född på 50-talet, jag har i högsta grad bidragit till den situation som vi befinner oss i, varje år kunde jag gjort något.

– Skuld, säger Frida, är en bra och viktig känsla. Den berättar för oss att det har blivit något fel på balansen. Så långt är din skuld hälsosam. Men den är bara konstruktiv om du har makten att göra något åt situationen. Om inte kan skulden bli överväldigande, väcka hopplöshetskänslor, göra dig passiv eller arg, som när du såg ditt eget ekologiska fotavtryck.

Men hur ska jag tänka då?

– Det kan vara viktigt att leva enligt sina egna värderingar och att sakta anpassa sig till ett hållbart liv på sikt. Men det spelar egentligen inte någon jättestor roll för de globala utsläppen om du sänker dina individuella utsläpp till en miniminivå. Så lev hållbart, men fastna inte i ditt eget privata ­miljöprojekt. Om du till exempel ska ta ställning till varje sak du tänker köpa måste du först ta reda på allt om den: var kommer materialet ifrån, hur har det utvunnits, hur har varan producerats, emballerats, transporterats, och vad händer när den konsumeras, kasseras eller återvinns? Det kommer uppta all din tid. Man skulle kunna tro att det finns starka ekonomiska ­intressen som har allt att vinna på att vi fastnar i vår egen ångest över en flygresa eller en plastbytta som råkade hamna fel.

Ska jag bara ge upp och titta på då?

– Nej, nej, nej – höj blicken, säger Frida och jag hör att hon går med raska steg där i solen i Malmö. Se de stora sammanhangen där de verkliga problemen finns. Gå ihop med andra, det är bra mot ångest. Grannar kanske, arbetskamrater, en miljöorganisation, och framför allt sätt tryck på politikerna, företagen. Och när det gäller ditt eget liv, ­koncentrera dig på de fyra stora privata miljöbovarna: satsa på mer förnyelsebar el, men mindre bil, mindre kött och mindre flyg.

Engagera dig, säger Frida, så jag lämnar henne i Malmö och tar kontakt med en av de superengagerade – växtekologen Pella Thiel. För några år sedan besökte jag henne på gården Skenora på Värmdö där grisar, barn och äldre släktingar samsades. En miniversion av FN, kallade hon det, ett försök att visa att mänskligheten klarar av att förvalta jorden tillsammans på ett hållbart sätt. Då var hon helt inne på omställningen, på att vi måste konsumera mindre, hjälpas åt mer, samarbeta. Nu har hennes fokus flyttats, från återvunna trädgårdssoffor – till Internationella domstolen i Haag.

– Den första stora miljökonferensen hölls här i Stockholm 1972. Det var bland andra Olof Palme, Birgitta Dahl och Inga Thorsson som tog initiativet. Många hånade dem. Ska världen komma till Stockholm för att diskutera vadå? Men det var där allt började och FN fick ett miljöprogram och sedan dess har omkring 2 000 internationella avtal och konventioner på miljöområdet slutits.

Men fick de någon effekt?

– Inte tillräckligt. Det är det som fått mig och andra i ett globalt nätverk av gräsrötter att börja driva frågan om ecocide.

Ekomord?

– Ja, det låter bättre på engelska, du vet genocide och ecocide. Tanken är att de som medvetet skadar planeten på ett allvarligt, långsiktigt och storskaligt sätt ska kunna dras inför rätta i Haag och faktiskt dömas för brott mot naturen. Vi vill ha ett lagstöd för hållbar utveckling genom att ecocide införs som ett nytt internationellt brott.

Men vad kan ett ekomord vara, och vem kan ­dömas? Skövlingen av Amazonas, korallreven?

– Amazonas, definitivt, där är det möjligt att peka ut en ansvarig. Korallreven är mer komplext. Och ­planerna på att öppna nya kolgruvor, är det förberedelser för ecocide? Svåra frågor men de måste ställas nu.

Pella menar att vi inte kan stoppa miljöförstöringen i det sista ledet, hemma, utan vid källan, där utsläppen uppstår. Och hon ser fram emot den 2–3 juni, då världen ska träffas igen på jubileumskonferensen Stockholm +50 där flera högt uppsatta ledare har sagt att de kommer att stödja det nya globala lagförslaget.

– Tänk att vi, enskilda personer i olika delar av världen, lyckats föra upp den här frågan på den ­globala agendan.

Fast egentligen, säger Pella, räcker ingenting av det vi gör om vi inte ändrar hela vårt förhållningssätt till världen och varandra.

– Miljökrisen är egentligen inte ett tekniskt, politiskt eller ekonomiskt problem utan en existentiell kris som handlar om människans relation till naturen.

I västerlandet har vi länge levt separerade från naturen.

Det är nu jag berättar om den brittiska filosofen Mary Midgley (1919–2018) som det år hon fyllde 99 kom med boken What is philosophy for? där hon manar världens filosofer att lägga undan alla motsättningar som byggts upp under tusentals år och gemensamt ta sig an en enda avgörande fråga: Vilken är människans relation till naturen? Synen på människan som skild från naturen, som i bästa fall hennes förvaltare, i värsta fall hennes förövare, är inte byggd på fakta, menar Midgley. Det är en fantasi, en myt, en bild som håller oss fångna och styr våra handlingar. Den leder till en form av självmord, skriver hon drastiskt, den måste omformuleras. Och så avslutar hon sin sista bok: ”Och om inte vi gör det är det svårt att se att någon annan skulle gör det åt oss.”

– Jag håller med henne, säger Pella. I västerlandet har vi länge levt separerade från naturen, som om den var något annat än vi själva. På samma sätt som vi genom idén om individualismen upplever oss separerade från varandra. I grunden är vi i relation till allt.

Tystnaden i mobilerna antyder att vi nickar, jag vet, inte särskilt professionellt av en journalist, och jag kan se framför mig hur Lena Andersson skakar på huvudet. Människan och naturen är två helt skilda företeelser, skriver hon i sin senaste bok, de kan inte likställas. Människan har förnuft, hon har rättigheter och skyldigheter, frihet och val. Naturen bara är. ­Ekorren på hennes balkong välter saker och det är inte på grund av frihet utan för att den inte kan något annat.

Trots Pellas glädje över att hon som gräsrot tillsammans med många andra runt klotet knådat en global lag ända från gården Skenora till den hierarkiska toppen så kan inte heller hon direkt bidra till en förändring. Men de högre upp då, de som har makten, känner de att de verkligen kan göra något, att de kan vända skutan, sätta ny kurs, ja ni vet alla de där navigeringsmetaforerna?

Nästa anhalt är en som borde veta: ­Isabella Lövin, nyss språkrör i Miljöpartiet, ­klimatminister och vice statsminister i den svenska regeringen och under många år EU-delegat med ansvar för fiskefrågor.

Har du kunnat göra skillnad?

– Ja absolut. Det har hänt massor under de tolv år som jag varit politiker. Titta bara på vad som händer i Luleå där SSAB nu utvecklar teknik för att gå från kol till grön vätgas i ståltillverkningen. När det är ­genomfört har vi minskat koldioxidutsläppen med tio procent. Och det viktigaste är att ett sådant initiativ sprider sig till andra industrier i andra länder.

– Sveriges regering har också lagt ner mycket energi på att få EU att omformulera de ­gemensamma lagarna så att de främjar långsiktiga klimatmål. Den stora förändringen kom 2019 då Ursula von der ­Leyen blev vald till ordförande för EU, och måste söka stöd hos gröna partier i Europa, då började kommissionen äntligen lyssna. Och nu har vi det som kallas för The European Green Deal med ambitiösa miljömål för många sektorer.

Hon säger att det är som natt och dag. Och att det visar att om bara politikerna bestämmer sig så är allt möjligt. Titta på pandemin. Så fort det gick. Titta nu hur kriget i Ukraina plötsligt gör alla väldigt intresserade av att ställa om så att de slipper vara beroende av rysk gas och olja och bli mer självförsörjande med hjälp av grön energi. (Även om vissa säger att de kommer att behöva öka kolberoendet under en övergångsperiod.) Det handlar inte om pengar eller teknik utan om vilja, säger Isabella Lövin.

Innan hon blev politiker tänkte hon att ­samhället var den goda förvaltaren. När hon väl trädde in i maktens korridorer upptäckte hon att det var de enskilda politikerna som gjorde skillnad. De som kommer med förslag, som förhandlar med andra, och skapar en gemensam plattform.

Jag tror att jag förstår vad Isabella Lövin menar. Om det kommer rätt personer på rätt ställen, både inom politik och näringsliv, och de gör rätt saker så kommer det att börja hända någonting.

21 / 04 / 06

Den 6 april 2021 inträffade det som kallas Country Overshoot Day i Sverige. Det innebär att vi den dagen hade gjort slut på vår del av ”jordens budget” för året. Resten av 2021 överskred vi kvoten. För hela världen var datumet 29 juli.

Men jag är fortfarande osäker. Att kämpa som Pella, det är beundransvärt, men jag är inte säker på att jag orkar. Ge mig in i politiken blir nog inte heller av. Men å andra sidan, att bara heja på ­aktivisterna ­eller gå och rösta vart fjärde år – det känns lite oengagerat och futtigt. Hur ska jag få ihop det?

Mitt sista stopp blir hos Folke Tersman, ­professor i filosofi på Uppsala universitet och verksam vid ­Institutet för framtidsstudier.

– Frågan är fel formulerad, säger han.

Hur då fel?

– Du måste göra något, även om det inte spelar någon roll.

Vad menar han? För att förstå måste vi först göra en avstickare till ett välkänt filosofiskt dilemma, till allmänningen som riskerar att bli skådeplatsen för en tragedi. Tänk dig en äng som vi förvaltar tillsammans utan att vi gjort upp om hur det ska gå till. Alla har vi visioner, alla är vi kreativa, men efter en tid kommer vi att upptäcka att vi med vår lust lakat ur jorden alla dess resurser. Vi har vunnit var och en, men tillsammans har vi förlorat.

– Se klimatkrisen som en interaktion mellan miljarder individer som under många år tagit för sig av en global allmänning, säger Folke Tersman. Var och en har inte skapat den här situationen, men ­tillsammans har vi åstadkommit den. Och på samma sätt är det med lösningen. Din sopsortering är ett obetydligt försök att hela planeten, men på samma gång nödvändigt i det framtida samspelet. Vi har rivit ner tillsammans, nu måste vi alla bygga upp. Det är inte bara ditt bidrag som är försvinnande litet ­förresten, samma sak gäller Sverige. Visst är det ­fantastiskt att SSAB hittar ett sätt att tillverka stål utan att använda kol. Men även det är ärligt talat försumbart globalt sett.

Så du menar att jag utan att vara medveten om det ingår i en global rörelse.

– Ja, en internationell miljöklubb som består av ­miljontals oorganiserade och organiserade individer i olika länder, och på senare tid också en ansenlig mängd företagsledare och politiker. Varje gång du föregår med gott exempel, är du en av ledarna på miniminivå.

Jag tystnar. Den här resan har kastat mig från ilska, skam och skuld via ”Det spelar ingen roll vad jag gör!” till ”Jag får lita på politiken!” och nu är jag tillbaka på min egen bakgård. Om jag inte räknar varje litet bidrag för sig utan slår ihop alla initiativ, pyttesmå och rekordstora, så är det jag gör närmast försumbart, men ändå en droppe, i en flod som flyter in i framtiden.