Att åldras på bortaplan: ”Jag vill inte flytta tillbaka till Sverige”

Globaliseringen innebär att världen har krympt och att allt fler åldras i ett annat land än där de föddes. Vi har träffat tre som kan berätta om hemlängtan, utanförskap och frihet.

”När jag var 15 eller 16 år fick jag ett par Adidasskor med gummidubbar. Min morbror som bodde i Olofström och jobbade på Volvo skickade dem till mig. På den tiden var det ingen som hade sådana skor i Jugoslavien, inte ens de som spelade i högre divisioner. När jag kom hem efter fotbollsträningarna tvättade jag skorna och tog dem med mig i sängen när jag sov. Jag var rädd att någon skulle ta dem.

Jag minns inte om jag hade någon särskild föreställning om Sverige när jag kom hit. Jag kom för att jag ville ha ett jobb – och min dröm var att köpa en Fiat 600. Det enda jag visste var att det var kallt och snö. Men det kunde vara kallt i Jugoslavien också.

Det var min pappa och hans nya fru som hjälpte mig att komma hit. De bodde i Helsingborg. Jag var 18 år och utbildad svarvare. Då låg arbetslösheten i Jugoslavien på 30–40 procent, men det tog bara ett par månader innan jag fick jobb som punktsvetsare på Thorn Lighting i Landskrona. Jobbet fick jag genom en fotbollskontakt i Landskrona Bois.

Fotbollen betydde mycket för att jag skulle komma in i det svenska samhället. Jag har spelat i många skånska klubbar och även varit tränare och domare.

Första gången jag åkte tillbaka till Jugoslavien var 1982. Om jag hade rest tidigare skulle jag ha åkt direkt i fängelse, eftersom jag inte hade gjort lumpen, och det var ett brott där nere.

Det var ingen speciell känsla att komma tillbaka. Det var roligt att åka till Adriatiska havet, det tycker Eva och våra söner också om, fastän de är födda här i Sverige. Men jag har aldrig haft någon känsla av att det är hemma därnere. Jag har aldrig saknat något därifrån och jag har aldrig funderat på att lära mina barn mitt språk. Det är bra att kunna språk ju, det är det, men jag tycker inte att serbokroatiska ger dem någonting. Jag kan inte ens själv få ihop ett brev på mitt gamla språk, det går inte.

Innan jag kom till Sverige hade jag aldrig pratat fackligt eller politiskt. Allt sådant har jag lärt mig här, fackliga uttryck och politiska grejer, det kan jag på svenska ju. När jag blev skyddsombud på Thorn Lighting kunde jag ännu inte så mycket svenska. Jag fick en blank bricka och minns att jag kände mig som en sheriff i en Westernfilm.

På den tiden var jag så knäpp att när jag åkte på semester med min fru så hade jag inte med mig en roman att läsa utan jag satt där på Gran Canaria och läste arbetsrättsliga lagar och det socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag brukar säga att jag tror jag har mer kunskap än ett antal miljoner svenskar som är födda här i Sverige. Många tar inte reda på vilka rättigheter och skyldigheter de har, hur saker och ting kommer till, hur Sverige har byggts upp under de senaste hundra åren.

Jag försöker påverka så mycket jag kan, för folk sitter och gnäller hemma, de vet ju bäst. Men varför engagerar man sig inte då? Och man är tillräckligt många som engagerar sig då kan man förändra.

Folk frågar mig hur det är att vara pensionär. Det är skit, jag gillar det inte. Jag känner att jag har fortfarande så pass mycket energi. Men sedan vet jag inte, jag har funderat: Skulle jag verkligen orka fem dagar i veckan, vecka efter vecka, om jag skulle ta ett jobb alltså? Sedan vill jag inte ta ett jobb från ungdomarna heller. Men jag sitter i bolagsstyrelsen för Landskrona Svalövs renhållning och i Arbetarkommunens styrelse.

Genom åren är det många som har frågat mig: ’Ska du åka hem på semester?’

Vadå hem? För mig är hem Landskrona och mitt hus här. Jag brukar säga att jag är mer svensk än Jimmie Åkesson – han är bara 44 år, och jag har bott i Sverige i 55 år.

Jag tror att jag är den enda invandraren under de senaste hundra åren i Sverige som inte har någon dröm om att återvända till mitt gamla hemland. Senast jag var på besök där var 2018. Då semestrade jag och Eva på ön Brac, men det var en tillfällighet att vi åkte dit. Platsen där jag växte upp har jag inte besökt på 13 år.

Många av mina landsmän säger att de vill begravas i hemlandet, men i mitt fall är det inte aktuellt. Jag har levt största delen av mitt liv i Sverige, och det är här jag ska begravas. Det finns ingen annan tanke.

Men även om jag inte har någon känsla för mitt gamla hemland skulle det vara roligt att åka ner dit igen. Kan det ha med åldern att göra att man kanske längtar lite? Jag skulle vilja visa mina yngsta barnbarn var jag kommer ifrån.

Jag vet inte om du har sett det där programmet med svenskättlingar i Amerika som kommer till Sverige? Jag tyckte det var så spännande, när jag såg det då kom det lite tårar i ögonen. Nu håller jag faktiskt på och gör ett släktträd, jag tänker att jag ska försöka göra en liten sammanställning till mina barn och barnbarn. Kanske kommer någon av mina efterlevande att vilja veta något om sitt ursprung.

Men det är Sverige som är hemma för mig. Allt jag äger och har, har jag byggt upp här, tillsammans med Eva. Jag hade ingenting när jag kom. Jag hade med mig en liten resväska med två par kalsonger, ett par skjortor och ett par byxor. Det var allt.

I Sverige tog jag körkort och köpte en bil, inte en Fiat 600 utan en Pontiac. Under årens lopp har vi haft flera olika bilar, alltid bra bilar. Det har kostat, men vi har sparat in på annat.

Jag brukar säga ibland, när jag håller fackliga utbildningar, att det händer att drömmar slår in.”

”Jag flyttade till München 1974. Min dåvarande man var tysk. Vi hade träffats några år tidigare på en strand i Mariestad, och han flyttade till mig utan att kunna ett ord svenska. Men han kände sig aldrig hemma i Sverige, så han flyttade tillbaka till Tyskland, och när jag hade gått klart min utbildning på Bibliotekshögskolan i Borås flyttade jag efter.

Min man ville bli tysk medborgare igen och det kunde han bara bli om även jag blev det. Samtidigt var jag tvungen att säga upp mitt svenska medborgarskap.

Men för några år sen kom en ny lag, som innebär att man kan ha dubbla medborgarskap. Då ansökte jag om svenskt medborgarskap igen, på en gång. För jag är svenska, och mina föräldrar är svenskar, sen generationer antagligen. Sverige är mitt hemland, och jag tycker att det är viktigt att man har nationaliteten också.

Under de 33 år när jag jobbade som bibliotekarie här i München var jag inne i det tyska livet och den tyska kulturen mycket mer, men senare så ebbade det ut lite grann. Man har inte den kontakten, särskilt då om man inte har några barn som talar om vad som händer och sker.

Min förra man och jag fick aldrig några barn. Och nu när jag har varit pensionär så länge blir det ofta så att jag känner mig lite utanför. Då känner jag mig mer hemma med svenskar här i München som är i samma ålder som jag. Vi har samma bakgrund och erfarenheter.

Jag tycker att Sverige var ett bra land. Jag tillhör ju den generationen som har vuxit upp i ett Sverige där det bara blev bättre och bättre, för alla. Som barn och som ung fick jag möjlighet till vilken utbildning som helst. Det spelade ingen roll var man kom ifrån, om man var fattig eller rik. Man såg mer till människorna.

Vi hade en fin insatslägenhet i Bollmora när jag var 22 år och nygift. Det var HSB, år 1966. Tänk svenskarna på den tiden … Det var så fantastiskt, det var badrum med torkskåp och det var duschrum, det var fyra rum och ett kök som var större än mitt nu med matrum framför och glasdörrar och persienner. Alltså det var inte klokt, vansinnigt. Det är faktiskt den finaste lägenhet jag har haft i hela mitt liv.

Sverige, det står ju högst upp av allt, både för mig och för mina svenska kamrater här i München. Och ändå, kan vi inte flytta tillbaka, för det är ett helt annat land nu, och de människor man känner, de har haft sina egna liv.

Det är lite sorgligt, för jag lyssnar ju alltid på den här radiointervjun i P1, Wicklin eller vad han heter, på söndagsmorgnarna, och han intervjuar folk som jag aldrig har hört talas om, och sen nu Sommar. Alltså, jag känner inte igen mig längre. De pratar om saker som jag inte har någon aning om.

Många av mina svenska vänner här i München fick jag under åren då jag jobbade som volontär i Svenska kyrkan i Bayern. De första åren efter min pensionering var jag ofta där från morgon till kväll. Ja, det var lyckliga år, måste jag säga. Men sedan fick jag så ont överallt, så då slutade jag. Jag har ont i höften, och nu har jag också stora problem med mitt knä. Varje gång jag tar ett steg så hugger det som en kniv.

Senast jag reste till Sverige var för sju år sedan. När jag steg av på Arlanda, då andades jag ut. Det var en lättnad. Allt var lugnt, det var ingen som skrek hit och dit. Och jag kunde prata svenska med alla människor och veta att det jag säger stämmer till hundra procent.

Men jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Vad skulle jag där att göra? Jag har inga vänner kvar på samma sätt som här. Och jag kan ju inte pracka mig in på släktingar som har sina egna liv och sina barn och barnbarn och familjer. De känner ju inte mig, alltså som gammal människa då, lite oflexibel, kan inte gå så långt, vad vet jag? Det vore ju fruktansvärt.

Det märker jag också när jag är i Sverige på besök, att i Sverige betyder familjerna allt. Man håller ihop familjevis. Svenskarna är lite inneslutna och pratar inte lika mycket med människor som inte hör till. Här är det lite annorlunda. Tyskarna pratar med varandra, på tunnelbanan eller vid hållplatsen.

Ändå vill jag inte komma på något tyskt ålderdomshem. Det finns så stora klasskillnader, och det kostar så vansinnigt mycket pengar att komma till något anständigt ställe, så en normal pensionär kan inte ens tänka på saken. Det oroar jag mig mycket för.

Och även om man kommer in på ett ålderdomshem så blir man ju bortglömd där, för mycket finns ju inte att göra. De kanske har att man sitter och sjunger någon gång, och det tycker jag är det allra värsta, att jag ska komma in på ett sådant där hem och sitta där när de sjunger de där tyska, främmande sångerna som jag inte alls tycker om – vad vet jag, lite valsmelodier från Österrike, och jag har aldrig tyckt om sådant, jag är mer för klassisk musik. Och jag kan inte de sångerna heller. Tyskarna, även om de är dementa så känner de igen texterna, men det gör inte jag, och då sitter jag där som … Alltså när jag tänker på det så får jag ont i magen.

Många svenskar som jag känner här har redan planerat för sin begravning. Man kan beställa tid på en kommunal begravningsbyrå som är gemensam för hela staden München, och man gör upp med dem precis hur man vill ha sin begravning, var man vill bli begravd och vilka som ska meddelas när man har dött. De har hand om allting, och sedan betalar man faktiskt begravningen i förväg.

Jag vill bli begravd på Waldfriedhov, en stor kyrkogård som ligger tio minuter från min lägenhet. Där har de olika sektioner, och jag vill bli begravd på den anonyma sektionen. Att forsla urnan till Sverige skulle bara kosta en massa pengar. När jag har blivit bättre i mitt knä tänker jag ta itu med det där. Det är klart att man skulle kunna låta det vara som det är, men jag vill ordna för allt. Jag tycker att det ska vara lite ordning på det hela.”

”Jag bor i Spanien sedan 1967. Men jag har behållit mitt svenska medborgarskap. Det har bara blivit så.

Jag känner mig inte helsvensk. Mamma var från Frankrike och talade franska med mig och mina syskon när vi var små, men när vi blev äldre blev det svenska. Hon gjorde en massa fel och vi bara skrattade. Det gjorde ingenting. Och det hjälper mig nu, ska jag säga, för jag tycker ju att det är en dålig spanska jag talar.

Mina barn kan tala svenska, men inte mina barnbarn. De tittar på mig och skrattar när jag blandar olika språk. Det där går automatiskt och jag tänker inte på vilket språk jag använder, det beror helt enkelt på vem jag har framför mig. Mest bekväm känner jag mig med svenskan, och när jag läser väljer jag helst svenska böcker.

Men jag läser mindre nu för tiden och det irriterar mig kolossalt. Jag ser sämre, och jag tycker inte alltid att det hjälper med glasögon, så det blir mest teveserier. Jag äter mina måltider framför teven när jag är ensam.

Min man Bertram dog för åtta år sedan. Det var tack vare honom som jag hamnade i Spanien. Vi träffades på en strand när jag var här på semester med en väninna. Han var amerikan och arbetade som advokat på en amerikansk flygbas i närheten av Madrid.

Vi gifte oss 1967, först judiskt i USA och sedan katolskt i Sverige, och bosatte oss på General Mola i Madrid, och den gatan har du aldrig hört talas om, för namnet ändrades sedan, men där bodde vi och det var trevligt. Det här är ju Francotid, och vet du, Francotiden var speciell faktiskt, mycket speciell. Portvakten i huset där vi bodde, han var nästan spion kan man säga. Ja, han var ute på nätterna och fångade in människor. Egentligen var det otäckt, men vi tyckte inte att det var så hemskt. Det är inte klokt vad man anpassar sig.

För oss som var invandrare var det lätt att bo i Spanien. Jag hade en liten bil som jag kunde parkera mitt i gatan. Och det var inga problem för oss, vi var inte eftersökta. Det var spanjorerna som var eftersökta. Vi hade full frihet.

Sedan dess har ju samhället förändrats. Livet är inte lika bekymmersfritt som förr.

Mitt och Bertrams första barn dog efter bara två månader. Människor kom hem till oss i en strid ström och beklagade sorgen. Jag hade svårt för det. Vet du vad jag gjorde? Jag kunde inte bara stå så här och säga tack, utan jag stod med händerna bakom ryggen och tänkte ’jag trycker till den där människan’. Det var sorgligt och hemskt.

Sedan fick vi vår son Marc och vår dotter Alexandra. De gick i en brittisk privatskola som låg tvärs över gatan. Det var solklart att vi skulle ha dem i en privatskola. Jag vet inte varför, egentligen. Men det var det. Jag hade en hemhjälp och hennes dotter gick naturligtvis inte i en privatskola utan i en publico. Men vi … nänä, så spanska var vi inte.

När barnen blev större började jag arbeta på Svenska handelskammaren i Madrid. Jag var administrativ chef där i 17 år. Det var en rolig tid. Då fick jag mer kontakt med den svenska kolonin här. Fram till dess hade Bertram och jag inte umgåtts så mycket med svenskar. Vi umgicks med trevliga människor, de behövde inte vara amerikanska eller svenska eller någonting annat än trevliga.

Jag har inte så starka band till Sverige. Jag har min bästa väninna Torun och mina två systrar och ytterligare två väninnor i Djursholm – och min bror och svägerska i Solna. Alla är de över 80 år. Nu när de har blivit äldre vill jag åka och hälsa på dem lite oftare. Och varannan sommar hyr jag ett hus i skärgården ett par veckor tillsammans med barnen och barnbarnen. Det påminner mig om min barndom, då tillbringade vi alltid somrarna i skärgården. Det var primitivt och härligt.

Jag känner flera svenskar som har bott i Madrid och som har flyttat tillbaka till Sverige för att de längtade hem. Nu sitter de i stället i Sverige och längtar till Spanien. Jag tycker att det blir lite tjatigt att höra. Jag förstår dem – det skulle inte falla mig in att flytta till Sverige. Men jag menar, de får väl planera lite då, så att de har någonting här och någonting där?

Det handlar mycket om att inget blir hem för dem. Men jag känner mig hemma här. Jag är inte spanjorska, men vad gör det? Även om jag inte kan rösta så vet jag vad jag vill ha!

Jag skulle nog inte klara att bo i Sverige. Det skulle inte vara mitt liv. Jag tycker att jag har det lättare här. Det är flera av oss som bor här som säger att vi har det oerhört bra. Till exempel min portvakt där nere, han är så trevlig att prata med och han hjälper mig.

Min man är begravd på den judiska begravningsplatsen här i Madrid. Jag skulle gärna ligga där också för jag tycker inte att det är så kinkigt, men det går inte. Så jag har alltid sagt att ni får skicka hem mig till Sverige. Antingen ska jag vara hos mamma och pappa på Danderyds kyrkogård eller på Altorps begravningsplats i Djursholm, där jag har flera släktingar.

Jag känner mig inte spansk, men nationaliteten har ingen betydelse för mig. Så är det faktiskt. Men jag är glad att båda mina barn är rotade i Spanien. De har bott och studerat flera år i New York, men nu är de tillbaka i Madrid. Det är här de har bildat sina familjer, och de känner sig som spanjorer. Det tycker jag är skönt. De har en plats här. Det är inte alltid bra här, men de har en plats.”