Älskad och avskydd – 100 år med fascismen

För 100 år sedan nådde de marscherande fascisterna Rom. Dagen därpå fick Mussolini bilda regering. Sedan dess har fascismen kommit och gått som politisk kraft. Men vad står den för? Och hur skiljer sig dagens fascism från 20-talets?

”För fascismen är inte världen enbart materiell tillvaro. En ytlighet, där vi separeras från alla andra människor. Ensamma och utsatta för instinkter som tvingar oss att leva våra liv utifrån ögonblickets egoistiska njutningar.
I fascismen är människan nationen. Vi är det via en moralisk lag, som binder samman alla individer och generationer i tradition och syfte. En moralisk lag som besegrar instinkten att leva vårt liv enbart bestående av korta njutningar.

Att ersätta detta med ett överlägset liv, fritt ovanför tidens och rummets begränsningar. Ett liv i vilket individen – genom att offra egoismen, även via döden – förstår hela den andliga existens i vilket människovärde existerar.”

Med dessa rader definierade Benito Mussolini ”fascismens doktrin” i det nationella uppslagsverket Enciclopedia Italiana di Scienze, Lettere ed Artiår 1932. Det är viktigt att förstå vad han menade – särskilt i vår samtid, när den svartbruna ideologin genomför en lika oväntad som storstilad återkomst. Mussolini avslöjar varför fascismen alltid varit älskad när den tagit herraväldet. Ingen annan ideologi är lika avgudad bland sina anhängare.

Fascismen är den enda moderna politiska rörelse som aldrig förlorat makten på grund av folkligt missnöje. Mussolinis regim i Italien och Adolf Hitlers styre i Tyskland kollapsade 1943 respektive 1945 – men inte på grund av att befolkningen revolterade. Det huvudsakliga skälet var i stället utländsk militär invasion.

Journalfilmerna med Benito Mussolini och Adolf Hitler från 1930-talets mitt visar enorma jublande människomassor. Det var inte bara propaganda – bägge diktatorerna var mycket populära. Över 90 procent av tyska folket understödde nazistregimen vid denna tid (vissa forskare skriver till och med 98 procent). Judar och andra förtryckta minoriteter levde i skräck, men utgjorde enbart någon procent av befolkningen. Demokrati, fria val och parlamentarism behövdes inte när miljoner människor dyrkade Il Duce vid Piazza Venezia i Rom alternativt Der Führer i Nürnberg. Inte ens när Hitler sköt sig 1945 slutade Tyskland att slåss mot de allierade. Mängder av tyskar fortsatte strida, blöda och dö för ”Tusenårsriket” och tiotusentals begick självmord hellre än att leva i ett icke-nazistiskt Tyskland.

Dessa fakta går inte ihop med vår förståelse av fascism.

Det finns en genialisk Killinggänget-sketch (Glenn Killing på Grand) där en liten Lübeck-tant år 1932 väljer mellan ”det snälla, liberala partiet” och ”nazzzisterna” som hotar med ”världskrig, hunger och att bränna barn i stora ugnar”. Tanten röstar på Hitler, trots en utskällning från intervjuaren (”Snälla tant Råbiff, det är jävligt enkelt, du har ett snällt parti och ett dumt parti.”). Humorn ligger i att tant Råbiffs val är obegripligt för oss, eftersom mänskligheten förstått att fascism är avskyvärt.

Fascismen är både intensivt älskad och gränslöst hatad.

Detta är en ideologisk paradox.

Fascism polariserar människor.

Fascister gillar den legitimitet som demokrati skänker dem.

Den här artikeln ska försöka förklara hur det var möjligt för fascister att genomföra förbrytelser, terror och förintelsen av sex miljoner judar med stort folkligt stöd. Hur uppstår kärleken till fascismen? Hur kommer det sig att miljoner människor röstar på fascistiska partier – nu som då?

Det har gått 100 år sedan fascismens första stora triumf. Den 28 oktober 1922 marscherade 20 000 italienska svartskjortor, squadristi, mot Rom. Dagen efter fick Benito Mussolini uppdrag att bilda regering. Det skedde helt lagligt i en liberal västerländsk demokrati, precis som när Hitler fick makten i Tyskland elva år senare. Fascister undviker olagliga maktövertaganden och statskupper. De gillar den legitimitet som demokrati skänker dem – innan de avskaffar demokratin, på ett eller annat sätt.

Med makten säkrad kunde Benito Mussolini 1922–1925 inleda vägen framåt. Samtidigt spred sig den fascistiska ideologin – på forskarspråk ”generisk fascism” – som en löpeld över jordklotet. Från de amerikanska kontinenterna i väster till Sydostasien i öster, med Europa som vibrerande centrum. Hundratals mer eller mindre framgångsrika fascismer uppstod överallt. De såg mycket olika ut eftersom fascismen har en ”darwinistisk förmåga att anpassa sig till nya miljöer, både i tid och rum”, skriver världens ledande fascismforskare, professor Roger Griffin. De japanska fascisterna i Körsbärsblommerörelsen skiljde sig markant från kroatiska Ustaša, isländska gråskjortor och brasilianska integralister.

Många fascismer kopierade Mussolinis politiska stil med paramilitära uniformer, hälsningar och stöveltramp – exempelvis de tyska nationalsocialisterna (nazisterna). Det fanns emellertid en skillnad mellan nazismen och övriga fascismer eftersom Adolf Hitler 1932–1933 tog makten i världens mest avancerade, bäst utbildade och mäktigaste industriella stat. Därmed kunde han nästan besegra större delen av den övriga mänskligheten i ett världskrig. Ingen annan fascism hade liknande kapacitet. Trots det kunde även serbiska ZBOR-fascister, ungerska pilkorsare och norska NS-män åstadkomma enorma lidanden. I Norden lyckades den våldsamma finska Lapporörelsen 1929–1932 nå mer makt än någon annan nordisk fascism.

Nästan alla fascismer har varit rasistiska, men i olika hög grad. Den rumänska Legionärsrörelsen (i dag förebild för svenska nazistiska NMR) var så antisemitiska att till och med Adolf Hitler reagerade och kallade dem ”fanatiker”. Andra fascister föredrog en försiktigare framtoning med vanliga kläder och nedtonat politiskt våld, som franska Parti Social Français. Partiet hade möjligen kommit till makten 1939 om inte andra världskriget brutit ut. Redan under slutet av 1930-talet började Mussolinis och Hitlers stöveltrampande fascism bli omodern och ersattes gradvis av politiker som ville framstå som vanliga, normala och respektabla. Det begrep den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm 1938 när han skrev:

”Det enda tänkbara om idéerna ska räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning. Jag vet att det är ett farligt steg, ty de flesta av våra medlemmar skulle kanske tappa sugen. Men vi kämpa ju inte för att i evighet förbli ett åsiktsförbund på några tusen personer, utan för att komma någonstans.”

Lindholm hade rätt i sin analys men lyckades aldrig förverkliga förändringen. De splittrade svenska fascistpartierna förblev mikroskopiska under 1930-talet eftersom socialdemokratin effektivt bekämpade dem. Men 1968 uppstod den europeiska så kallade neofascismen (eller nyfascismen) som iförd kostym och slips förnekade sig vara fascism. Själva begreppet fascism hade blivit ett skällsord och kunde inte längre användas politiskt.

Även rasismen förändrades.

Tidigare hade fascister värnat den egna ”rasen” som ansågs hotad av den fruktansvärda ”rasblandningen”. Dagens neofascister säger sig i stället försvara den egna ”kulturen” som anses hotad av den misslyckade ”mångkulturen”. Rasbiologi har ersatts av kulturbiologi. Fascismen har lämnat ”stövlar, koppel och Hitlerhälsning” bakom sig när de rör sig i parlament, tv-soffor och på sociala medier. Men bakom ytan är ideologin densamma.

Sedan 1990-talet har forskningen blivit bättre på att känna igen fascism – oavsett vilken färg fascisterna har på skjortorna. Tidigare definierades fascism utifrån mellankrigstidens ytligt politiska teaterrekvisita. Fascism krävde en karismatisk ledare som skrek inför paraderande paramilitära unga män som slogs på gatorna i en korporativistisk totalitär diktaturstat som militärt ville erövra grannländer och därefter gärna hela världen. Denna karikatyrbild av fascismen gjorde det omöjligt att förklara hur miljoner vanliga medborgare – som tant Råbiff i Lübeck 1932 – blev fascister. Vem vill rösta på en skrikande galning?

I själva verket är fascism en förförisk, djup och intelligent ideologi som inte nödvändigtvis ser ut som ”nazzzisterna” på tv.
Dagens fascismforskning definierar fascism som summan av två samspelande idéer:

Ett. Ultranationalism, en antidemokratisk, mytisk och exkluderande uppfattning om vem som får tillhöra nationen. Ultranationalism är motsatsen till demokratisk nationalism som inkluderar alla medborgare i nationen oavsett etniska, religiösa och kulturella identiteter.

Två. Nationens pånyttfödelse, en genomgripande och omvälvande förändring av nationen. Landet anses vara i akut kris och måste renas från socialister, liberaler och feminister samt ”främmande element” som exempelvis judar, muslimer, flyktingar, hbtq-människor och andra utsatta minoriteter. Nationen ska pånyttfödas – maskulin, ungdomlig och fantastisk – samt inleda en helt ny, modern och episk tidsålder.

Fascismen delar ultranationalismen med högerextremismen – det vill säga högerpopulister och auktoritär konservatism. Men den omstörtande idén om ”nationens pånyttfödelse” särskiljer fascismen och gör den mer radikal.

Dessutom avfärdar fascismen höger-vänster-skalan som anses splittra nationen. Det skiljer dem från högerextremister som – självklart – tydligt ser sig som höger. Ändå är det lätt att blanda ihop högerextremism med fascism. Många använder till och med orden som synonymer. Anledningen är att högern under mellankrigstiden imponerades av fascismens framgångar och ibland imiterade fascisternas politiska stil. Dessutom förenades fascism och konservatism i sitt hat mot vänstern. Både Mussolini och Hitler fick makten i present av den traditionella högern, som föredrog fascismen framför socialistiska demokrater.

Ett exempel på hur lätt det är att blanda ihop fascism med konservatism är den spanske högerdiktatorn Francisco Franco som tog makten via statskupp och inbördeskrig 1936–1939. Franco kallas ofta för fascist eftersom den spanska fascismen – falangismen – stred med honom under kriget. Men så fort inbördeskriget var slut uppstod osämja mellan fascismen och Franco. Konflikten slutade med att Franco besegrade fascisterna som därefter tvingades lyda sin konservative husse. Historikern Stanley G. Payne sammanfattar den mordiske spanske diktatorn med omdömet ”Franco var ingen fascist, han var någonting mycket värre”.

En grundläggande ideologisk skillnad mellan fascism och konservatism är synen på framtiden. Konservativa människor är pessimister som vill vrida klockan tillbaka, medan fascister är optimister som längtar efter framtiden. Visserligen kan fascismen inspireras av en förfluten ”gyllene tidsålder” men fascisterna vill inte tillbaka till den. Deras framtida tusenårsrike kommer att bli ännu mer fantastiskt – tycker de själva.

Ibland får dessa idéer genomslag även hos traditionella partier.

Men först måste fascisterna rädda nationen undan den nära förestående undergången. Nationen har ”smutsats” av anti-nationella element och tvingas genomgå en reningsprocess. Därav fascismens mordiska raseri. Fascismen ser sin våldsamhet som en kärlekshandling. Adolf Hitler liknade sig själv vid en omtänksam trädgårdsmästare som vårdade sina vackra rosor (nationen) genom att rensa bort ogräs – det vill säga utrota judarna. Hitler såg inte Förintelsen som sin politiska slutstation utan som ett hårdhänt men nödvändigt steg på vägen för att skapa det fascistiska lyckoriket. Förintelsen utgör därmed fascismens eviga facit.

Alla fascismer har inte utfört folkmord för att åstadkomma sin ”slutgiltiga lösning” och rena nationen. Oftare nöjer sig fascister med att kasta ut de oönskade ”andra” ur landet. Fördriva nationens fiender. Fascismen talar om att ”repatriera” människor som inte anses tillhöra nationen. Ibland får dessa idéer genomslag även hos traditionella partier. Fascismens lösningar angående hur politiken bör agera kan hastigt förvandlas till verklighet. Fascister har aldrig lyckats ta makten helt på egen hand utan kräver hjälp av den traditionella högern. Fascismen är duktig på att skapa intryck av akuta nationella kriser. Liksom på att marknadsföra hårdhänta, auktoritära och antidemokratiska svar på samhällsproblemen. Fascismen skapar inte bara förtvivlan. Den erbjuder även hopp, om du tillhör dem som är välkomna i fascismens nation.

Forskningen talar om fascism som en politisk religion. Fascister varnar för helvetets eldar om samhället inte lyssnar på dem. Men de ska även skänka frälsning och evig lycka – när de får makten. Den italienske liberalen Giovanni Amendola antecknade 1923: ”Att äga makten är inte nog för fascismen: den behöver äga det privata medvetandet hos alla sina medborgare, den kräver att italienarna blir konvertiter. Fascismen ställer samma krav som religion.”

I dag är demokratin under attack i hela världen. Den årliga internationella sammanställningen Democracy Index (The Economist) konstaterar 2022 att det demokratiska tillståndet i världen aldrig sett så mörkt ut sedan undersökningarna startade. Bara mellan 2020 och 2021 föll den andel av mänskligheten som lever i någon form av demokrati från 49 till 45 procent. Enbart 6 procent bor i en ”fullständig demokrati”. Påfallande många bor i länder som enbart är demokratiska på ytan. De har lagstiftningar om fria val, yttrandefrihet, rättssäkerhet och religionsfrihet. Men i praktiken monteras de demokratiska rättigheterna ner av högerextrema, auktoritära och populistiska politiker som dessutom genomför sin politik med stort folkligt stöd. Den rena ideologiska fascismen är relativt sällsynt, även om en intensiv forskardebatt handlade om huruvida USA:s ex-president Donald Trump är fascist eller högerpopulist. Fascismforskaren Robert Paxton skriver att sådana skillnader kanske inte är det viktigaste:

”Jag har inga problem med att kalla dessa extrema former av efterkrigstida främlingsfientlighet och nationalism för neofascistisk. Åtminstone upptar de samma position på det politiska spektrumet och anfaller samma fiender. Vi har inte sett det sista av fascismen – möjligen av själva ordet, men inte av fenomenet.”

Historikern Kevin Passmore påpekar att nutidens ultranationalister inte säger sig vilja avskaffa demokratin. I stället ska de ”göra demokratin etniskt homogen och reservera dess förmåner till den dominerande nationaliteten”. Deras drömsamhällen är Ungern, putinismens Ryssland och Donald Trumps USA. Inte mellankrigstidens antikverade, skrikiga och uniformerade fascistiska diktaturer.

Ändå känns inte Benito Mussolinis ord – som inledde denna artikel – förlegade i vår tids kalla, extrema och ensamma individualism. Solidaritet, medmänsklighet och empati har slängts på den politiska soptippen. Dagens människor är svältfödda på optimism, positiva budskap och kollektiv trygghet.

Vi är flockdjur.

Vi trivs inte som egoister.

I ett samhälle som enbart erbjuder dyra köksrenoveringar, bostadsrättspriser och narcissism kommer alltid fascismens erbjudanden om kärleksfull gemenskap – för de utvalda – att potentiellt locka miljoner. Återigen tvingas demokrater ta strid mot denna svartbruna ondska efter 1900-talets katastrofer. Det är sannerligen för dumt för att vara sant.