Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Kamouflerad testbil en sen eftermiddag i Arjeplog.

Arjeplog: Byn som ägs av biljättarna

Foto: Jesper Klemedsson

På vintern är Arjeplog biltesternas huvudstad. Här är de internationella storföretagen kungar, hemlighetsmakeriet stort och kritiken tyst. Följ med till byn som ägs av biljättarna.

Det är runt lunchtid, fredag den 12 februari 2016. En Volvo S70 färdas längs väg 95. I förarsätet sitter en man i 40-årsåldern. Bredvid honom slumrar en pojke i tonåren, i baksätet finns ytterligare en pojke. Träden vid vägkanten avtecknar sig svarta mot den bländande snön. Det är inte mycket trafik.

Riksväg 95, som förbinder Arjeplog och Arvidsjaur, går rakt genom vildmarken. Här färdas inte många en fredag mitt på dagen; en och annan bil med skotern på ett släp möter. Några enstaka tyngre transportfordon på väg mot den norska gränsen passerar, och så finns så klart testbilarna som vintertid trafikerar vägarna här uppe. Längs Volvons färdväg sträcker Långträsket ut sig.

Mannen bakom ratten ser en mötande bil med släp. Bilens fart och tyngd får snön att virvla upp som ett moln. Han saktar in. Snöröken blir för ett ögonblick ogenomtränglig, sedan bryts den av något stort och mörkt. I förhör berättar mannen senare att han måste ha fått en minneslucka, för det nästa han kommer ihåg är att det är människor runt honom och att han försöker tala med pojkarna.

Samtliga inblandade förs de cirka 200 kilometerna till Sunderby sjukhus i Luleå. Förutom mannen och de två pojkarna är även föraren i den mötande bilen skadad. Det är en man i 50-årsåldern, hemmahörande i Ungern. Anledningen till att han befann sig på riksväg 95 var att han testar bilar för däcktillverkaren Continental.

Det hela hade kunnat sluta mycket värre, skadorna är under omständigheterna lindriga. Det rör sig om benbrott hos testföraren och en bruten tumme på den 40-årige mannen. Pojkarna har endast skråmor.

Båda bilarna är totalförstörda. Testföraren misstänks för vårdslöshet i trafik. Förhören hålls senare över telefon. Enligt vittnen har testföraren gjort en omkörning i snörök, utan sikt. Han har hållit mycket hög hastighet och tagit stora risker vid omkörningen. Polisens slutsats blir att han har varit ouppmärksam. Han döms till 80 dagsböter à 50 kronor för vårdslöshet i trafik. Det är det lägsta beloppet man kan dömas till.

En testanläggning i Arjeplog.
Testanläggning i Arjeplog. Foto: Jesper Klemedsson

På sociala medier orsakar olyckan en upprörd debatt om testförare. Många boende i området upplever att testförarna är en fara på vägarna. I Arjeplog kommun går antalet inrapporterade olyckor upp under testsäsongen, och många menar att det finns ett stort mörkertal. Kritiken efter olyckan kommer dock snabbt att tystna.

– Jag vill inte prata, jag har lagt allt det där bakom mig, säger den numera 45-åriga Volvomannen på telefon innan han lägger på.

Arjeplog är ett litet samhälle med cirka 2 000 invånare. Framför kyrkan ligger ett torg, dit ungdomarna om sommaren tar sina bilar. I nära anslutning ligger två pizzerior och en restaurang som tillhör den norrländska kedjan Frasses. Längs huvudgatan finns ett Systembolag, två mataffärer och en matvagn som säljer skrovmål och thaimat. Gatorna är mestadels folktomma, de få som rör sig ute hälsar glatt på varandra. Alla känner alla här. Det ser ut som, och fungerar som, de flesta mindre samhällen i Norrland.

De trycker hela tiden fram gränserna.

Ändå är mycket annorlunda. Byn är centrum för de internationella bilföretagens vintertester, och varje år kommer tusentals testare från hela världen hit. Många tjänar sina pengar på dem, och det är välkänt att bilföretagen inte uppskattar
kritik.

Johan Fjellström är fotograf och en av få utomstående som genom åren fått tillträde till testanläggningarna. Han har länge haft en relation till biltestarna. Under många år drev han Arjeplog Times, en tidning som riktade sig till vintergästerna och finansierades av bilföretagen.

– Man säger inte det minsta lilla negativa, även om det finns massor. Allt ska vara fint och glittrigt. Jag vet att det händer saker. Jag pratar med folk som arbetar på anläggningarna och då säger de: ”Hörde du att det smällde ordentligt på Kakel?”. Om jag då ringer och frågar företagen säger de: Nej, det vill vi inte prata om. De får göra vad fan de vill, de trycker hela tiden fram gränserna. Vad jag menar är att arjeplogarna blir lurade att tro att Bosch är deras kompisar. Bosch är ett företag som omsätter många tusen gånger mer än Arjeplogs kommun, och de skiter fullständigt i hur det går för Arjeplog, säger Johan Fjellström.

Enligt Johan Fjellström är den officiella historien att testindustrin är ofarlig, men den inofficiella är att det sker många olyckor som bilföretagen inte vill att det ska pratas om.

Kort säsong

• Testsäsongen pågår från november fram till påsk.

• Totalt finns 16 företag som erbjuder biltester i Norrbotten. Majoriteten av dem har sin bas i Arjeplog.

• Många av testerna sker på anläggningar som skyddas av väktare, men en betydande del sker på allmän väg i hela Norrlands inland.

Att vara testförare är ett arbete, och olyckor som sker i arbetet ska enligt lag rapporteras in till Arbetsmiljöverket. Det gäller både olyckor på allmän väg och på anläggning. Någon tillförlitlig statistik över antalet tillbud kopplade till testindustrin har myndigheten dock inte. De är helt beroende av att företagen tar sitt ansvar. Gör de inte det har myndigheten få verktyg att ta till. Några omfattande kontroller görs inte, i stället får man gå på uppgifter från media, sjukvård eller polis. I Arjeplog är det inte säkert att sådana uppgifter kommer fram. En journalist verksam på en lokaltidning i området berättar om sin relation till testföretagen.

– Jag undviker att skriva negativt om dem, den sociala pressen känns för jobbig. När jag har skrivit om dem är det bara positiva saker jag lyfter.

Bilden bekräftas av Johan Fjellström.

– Om olyckorna får man ingenting veta i Arjeplog. Företagen ringer inte till polisen, de ringer till sina egna. De har ju alla fordon som behövs, de har kunskapen och erfarenheten att ta hand om skadade människor. De hyr in tyska ambulansföretag, så när en krock inträffar syns det aldrig, säger han.

Arjeplog, sett från Hotell Silverhatten.
Arjeplog, sett från Hotell Silverhatten. Foto: Jesper Klemedsson

Men Johan Fjellström har inte bara negativa saker att säga om testindustrin. Han menar att den medfört mycket gott till byn. Inte minst det internationella, hit har det under femtio år kommit folk från hela världen.

Med sina 71 år är han en av dem som kommer ihåg hur det började. Han minns gärna den tiden, då biltesterna var få och relationerna personliga.

Historien om biltestens begynnelse är närmast kultförklarad i byn:

Året är 1972. Hornavan, Sveriges djupaste sjö, ligger frusen. På isen röjer Per-Axel Andersson och David Sundström snö. De driver en landningsbana för turistflyg och är välkända entreprenörer i Norrbotten. Några män närmar sig. De är tyska ingenjörer från Opel eller Bosch, historien går isär, och frågar om de får köra med sina bilar på banan. Per-Axel Andersson och David Sundström förstår potentialen och hjälper tyskarna den vintern. Ett avtal sluts, tyskarna vill komma tillbaka.

Femtio år senare. Snön ryker när en Porsche tar sig upp för vägen till Hotell Silverhatten. Bilen håller en hastighet som långt överstiger fartgränsen. Den sladdar vant in på parkeringen och stannar. Ut stiger två unga, tysktalande män. Männens ansikten är maskerade, som alla testförares under coronavintern 2021. De rör sig in mot hotellets entré. Vid lunchtid fylls hotellets restaurang av testförare från de närliggande anläggningarna. Här sitter förare från Porsche, Ferrari-teamet med sin karaktäristiska röda kläder, Mercedes-ingenjörerna och Volkswagens mekaniker. Nästan alla är män, nästan alla är mellan 25 och 40.

Själva hotellet är smakfullt inrett och ligger på en höjd ovanför Arjeplog. Från fönstren går det att se hela samhället med omgärdande sjöar breda ut sig.

Nere på byn står konsthantverkaren Gunnar Edholm i sin verkstad, som ligger i nära anslutning till butiken där han säljer smycken och knivar. En och annan tysktalande kund släntrar in.

– De använder kommunens infrastruktur och service, samtidigt stannar ju inte mycket av pengarna här, säger han.

Problemet är välkänt i norr. Majoriteten av testföretagen är baserade i södra Sverige eller utomlands. Trots att miljarder omsätts är kommunen fattig. Det är i stort sett endast skatten på arbete som tillfaller Arjeplog.

Josefin och Anton som båda bor i Arjeplog.
Josefin och Anton. Foto: Jesper Klemedsson

Det är många som jobbar med testrelaterad verksamhet, men det är säsongsarbeten och säsongen är kort. De ekonomiska problemen har gjort att byns gymnasieskola är hotad. I samhället är oron påtaglig och många frågar sig hur man ska få ungdomarna att stanna utan en gymnasieskola. Två av dessa ungdomar är Josefin och Anton. De bor i en lägenhet i byn. Josefin funderar på att flytta till Uppsala när hon slutar skolan, Anton vill stanna, han är nöjd.

– Jag har haft tur, jag har alltid fått roliga jobb, säger han.

Hans arbete är att ploga testbanorna.

– Det är lite otäckt ibland när isen låter, säger han.

När tunga fordon åker på isen så spricker den, även om den är tjock nog att bära. Den ger då ifrån sig ett ljud, som för den ovane är skräckinjagande.

– Det gäller så att säga att ha is i magen, säger han med ett leende.

Om vi berättar något kan vi få miljoner i böter

Även Josefin jobbar på testbanorna. Hon är vakt på anläggningen Tjintokk i Slagnäs. Det är Volkswagen som hyr hela anläggningen, och hemlighetsmakeriet är stort. Staketen runt banorna är höga.

Hotellet, som ligger i anslutning till anläggningen, har kallats Sveriges hemligaste hotell, det är också med sina 400 rum det största norr om Stockholm. Här har biljätten byggt ett eget litet samhälle. Alla skyltar är på tyska, och det finns vakter som upptäcker utomstående på några minuter. Man har en egen sjukstuga, restaurang och bärgningsbilar som kan dra upp bilar som åker av vägen. Alla som jobbar här har skrivit på avtal om att inte avslöja vad som sker på anläggningen.

– Om vi berättar något kan vi få miljoner i böter, säger Josefin.

Det gäller samtliga som jobbar inom testindustrin; ingen får berätta. Det jobbar dock tusentals på de olika anläggningarna och det är svårt att få alla att hålla tyst. En anställd på Mercedes, som jobbar med att bärga företagets bilar om något händer, berättar:

– En förare körde 160 på 70-väg i december. Polisen tog honom, men gav tillbaka körkortet. Han skulle tillbaka till Tyskland två dagar senare och behövde det för att kunna fortsätta köra. De gjorde upp om att han skulle lämna in det och betala böter innan han åkte tillbaka till Tyskland, säger han.

På morgonen den 22 februari 2005 gör elva testförare sig redo för avfärd utanför ett hotell i Mora. De har dagen innan, efter en lång resa från Göteborg, tagit några öl och sedan gått och lagt sig. De vill börja resan tidigt. Det är 816 kilometer till slutdestinationen Arjeplog. Bilarna är nya och av märket Mercedes. I varje bil har företaget installerat en dator, som mäter bilens hastighet, hur länge föraren kört och bilens rörelser.

Mercedes-karavanen passerar senare en taxi vid macken i Ytterhogdal i Härjedalen. Taxichauffören ska senare berätta för tysk media att bilarna höll mycket hög hastighet. I förhör tar han tillbaks uppgifterna.

En 45-årig kvinna går norrut längs vägen, där snödrivorna ligger höga. Vägen tar en långsam sväng. Den första bilen i Mercedes-karavanen passerar kvinnan. Sekunder efter träffas hon i ryggen av den andra bilen och dör omedelbart. Föraren berättar senare i förhör att han inte vet vad som hände. På något vis tappade han kontrollen över bilen, kanske fick han sladd.

Trots att det är ett brott, görs ingen utredning.

Kort efter får polis in larmet. Förste polisman på plats är vän med den påkörda kvinnan. Trots deras nära relation, bara månader innan hade de firat nyår tillsammans, får han ta ärendet. Hans kollegor är en timmes färd bort.

– Jag kommer ihåg det som om det var i går, berättar han många år senare.

Han är fortfarande i chock över väninnans död när testförarna går in i olycksbilen och avlägsnar datorn som registrerar hastigheten. I vanliga fall skulle han ha spärrat av området, inget får avlägsnas från en brottsplats – det är straffbart och kan ge upp till fyra års fängelse. I polisrapporten framgår tydligt att datorn tas bort av anställda på Mercedes. Polisen väljer dock att inte försöka få dem att lämna tillbaka den. Detta då de menar att biljätten ”med lätthet kunnat ändra all information som funnits på datorn”. Trots att det är ett brott, görs ingen utredning om varför datorn tagits bort eller vem som är ansvarig.

Olycksbilen transporteras till Mercedes garage i Arjeplog där den två veckor senare genomgår en teknisk utredning. Utredningen görs av Mercedes själva, tillsammans med polisen. Bilen har enligt rapporten inga säkerhetsfel som kan ha orsakat olyckan och förundersökningen hemligstämplas.

Många år senare skapar det huvudbry hos registratorn på Polisregion Nord när vi begär ut förundersökningen. Något rättsligt stöd för hemligstämplingen går inte hitta.

Föraren döms till strafföreläggande för vållande till annans död. Anledningen till att bilen fått sladd och hamnat på fel sida vägen fastställs aldrig, men på bilderna i utredningen går det tydligt att se att bilens däck saknar vinterdubbar, trots att en av Mercedes ingenjörer i förhör uppger att bilen försetts med vinterdäck.

Enligt motorjournalisten Robert Collin är detta väntat. Bilföretagen använder gärna de däck som bilarna säljs med. Den centraleuropeiska marknaden är mycket större än den nordliga.

– Jag brukar kalla dem autobahndäck, de är utvecklade för att man ska kunna köra 140 på regnblöta vägar. De är jättedåliga när det är ishalka, men de kör med dem ändå, det är ju inte här de ska säljas.

Anders Holmlund, polis i Arjeplog.
Anders Holmlund, polis i Arjeplog.

Han säger att bilföretagen är notoriska när det gäller att undvika uppmärksamhet kring olyckor.

– Varje gång det händer en olycka, även om det är en enkel dikeskörning, så är de väldigt snabba med att täcka över sina bilar, inte låta sig bärgas och inte svara på frågor. De vill varken visa sina prototyper eller att det skrivs om deras olyckor.

Olyckan i Ytterhogdal är ett exempel på detta, menar han.

– De försvann ju med bevisen. Datorn talar om allting, motorvarv, hastigheten, när de stannade och kissade.

Han har själv haft problem med biljättarnas framfart i norr.

– Jag minns när vi var uppe i Lappland och körde ikapp en Mercedes-karavan. Då kom det upp bilar bakifrån och försökte preja oss av vägen. De betedde sig mycket illa. De trodde nog att vi var bilspioner, säger han.

I polishuset i Arjeplog känner man väl till biltestarnas inställning till bilspioner.

– En dag kom killarna på Porsche med en hel pärm till mig. De hade bilder och allt och ville att jag skulle hålla koll på spionerna, säger polismannen Anders Holmlund och skrattar.

De tre poliser som jobbar i huset bevakar en kommun som är större än hela Skåne och Blekinge tillsammans. I alla fall så länge de inte behöver förstärka i Arvidsjaur, Sorsele eller Jokkmokk. Anders Holmlund, som i folkmun kallas ”Hobbe”, förkroppsligar bilden av lokalpolisen. Han är varm och frispråkig. Hans dialekt är tydligt norrländsk men på ett avslipat vis, som hos dem som vistats söderut många år. Han berättar gärna om biltestare. Genom åren har han varit god vän med många av dem. Speciellt bra relation har han haft med Porsche, och han minns de gånger han fått åka med i de nya sportbilarna.

– Nu ska vi ut och köra riktigt fort, sa en av Porsche-killarna, sedan drog vi iväg, berättar han skrockandes.

Den 6 juli 2018 avslutades en långvarig konflikt mellan Västra Kikkejaur sameby och företaget Porsche i Umeå mark- och miljödomstol. Samebyn hade motsatt sig att det multinationella företaget bygger året runt-banor på deras betesmarker.

– Det var Davids kamp mot Goliat, säger Jonas Stenberg, ordförande i samebyn.

Resultatet var väntat – biljätten vann. Jonas Stenberg får en uppgiven ton i rösten varje gång bilföretagen kommer på tal.

Vi träffar honom i en arbetsbarack några mil öster om Abborrträsk.

– Jag förstår att biltesterna är viktiga för Arjeplog och Arvidsjaur, men vi är trängda från alla håll och kanter, säger han.

Jonas Stenberg, ordförande i Västra Kikkejaur sameby.
Jonas Stenberg, ordförande i Västra Kikkejaur sameby. Foto: Jesper Klemedsson

Inom samebyns område finns flera olika testanläggningar. En testbana för tåg som ska skära genom Abborrträsk planeras och ett beslut om att öka den militära närvaron i Arvidsjaur oroar.

– Vi uppfattas som kategoriska nejsägare, men jag vill att folk ska förstå att vi också är en näring som måste skydda sina intressen. Det är redan nu svårt att livnära sig på renskötsel, säger han.

Utanför baracken är skogen snötäckt. Den meterdjupa snön vintern 2021 har gjort att renarna inte tagits till kusten, som annars är brukligt. Vid djupsnö har renarna det svårt, och de blir lätt byte för rovdjur.

– Järven, han är en duktig jägare. Renen sjunker ner i snön, men järven, han flyter fram på den, säger Jonas Stenberg.

Svårigheterna gör att renarna söker fast mark, och ofta drar de sig till vägarna. Enligt Arjeplogpolisen händer det att de blir påkörda, något som inte alltid rapporteras in.

Jonas Stenberg suckar djupt.

– Det har blivit bättre med det på senaste.

Kunskapen om hur man bemöter ren på väg har dock inte förbättrats. Det uppstår problem när de utländska bilförarna ligger bakom renflockar på vägen.

– De vet ju inte hur man gör. De tror att de gör rätt och kan köra långsamt bakom renarna i flera mil, men det gör djuren mycket stressade, säger han.

Spelplanen är inte jämn.

Lars Westerberg kokar kaffe över öppen eld. Han minns en annan tid i Arjeplog, en tid då bilarna inte stod i centrum.

– Jag har jobbat med skogsbruk i hela mitt liv, säger han.

Innan bilarna kom till isarna var det skogsbruket och blygruvan som var grundstommarna i Arjeplogs ekonomi. Den tiden är över, blyet i berget har tagit slut och något skogsbruk att tala om finns inte längre.

– Det finns ingen skog kvar här att avverka, säger han.

I norr växer träden långsamt. I fjällnära miljö tar det mycket lång tid innan det återigen lönar sig att avverka skog när den en gång har fällts. Skogsbruket har lämnat sina spår i Jutis, hans hemby som ligger cirka en timmes bilfärd från Arjeplog. Byn kallas i folkmun för ”Änkornas by”. Anledningen går, menar många, att spåra till skogsbruket. På 70-talet dog stora delar av den manliga befolkningen i cancer, så även många ur den westerbergska släkten. Orsaken påstås vara bruket av det cancerogena hormoslyr, ett gift som sprutades över skogen för att döda lövsly. Saken har tagits till rätten, skogsbolagen anklagades för dödsfallen.

– Det är företag med stora resurser och så vi – spelplanen är inte jämn, säger han.

Sambandet klarlades aldrig, och skogsbolagen gick fria. Lars Westerbergs familj blev aldrig mer sig lik.

Han hämtar mer ved och lägger på elden. I bakgrunden skäller hunden. Den har hittat en ekorre i en av tallarna.

– Sedan många år tillbaka ger vi i byn ut Jutiskalendern, en del av intäkterna går till Jutis byaråd, den andra till Cancerfonden, säger han.

I kalendern poserar vanliga människor från området nakna. Kalendern har blivit omtalad och dragit in hundratusentals kronor till cancerforskningen.

Anna-Lena Forsman.
Anna-Lena Forsman i sin butik ”Guns and Roses”. Foto: Jesper Klemedsson

– Här uppe måste man vara kreativ för att klara sig, säger Lars Westerberg.

I kalendern, vid månaden juni, står en kvinna med blommor i sin famn. Hon heter Anna-Lena Forsman, är 50 år och driver en butik tillsammans med sin sambo. De säljer blommor och ammunition. I folkmun kallas affären Guns N’ Roses, men officiellt får de inte använda namnet, det världskända bandet ser inte med blida ögon på varumärkesintrång. Hon har inga problem med att säga det som det annars bara viskas om. Att testförare beter sig illa i trafiken är enligt henne välkänt. Ändå är hon en av få som säger det rakt ut. Det uppskattas inte av alla.

– Folk har sagt till mig att jag inte får kritisera dem, säger Anna-Lena Forsman.

Hon berättar att kritik leder till repressalier och att det blir obekvämt på ett socialt plan.

– Det finns chefer på testföretagen som inte längre handlar här, för att jag har varit lite för frispråkig.

Hon fortsätter:

– Jag äger en ö i sjön Kakel, som i övrigt ägs av testföretagen. Men de låter mig inte längre skotta upp en väg för att ta mig ut dit vintertid.

Trots det har hon har inga planer på att sluta säga vad hon tycker.

– De kör som galningar.

I Arjeplogs polishus är bilden en annan.

– De är inget bekymmer, de sköter sig, säger Anders Holmlund.

Testindustrin ser han som positiv och viktig för Arjeplog. De allra flesta i byn tjänar på den; om inte direkt, så genom att hyra ut sina hus. För många är det inkomster som gör att ekonomin går runt.

– Jag hyr ut mitt hus för 1 850 per dag, 50 dagar per år, det är mycket pengar, säger han.

Vissa problem har han dock stött på. Längre tillbaka körde testförare ofta berusade. För några år sedan bestämde Anders Holmlund sig för att kontrollera testförare på kvällskvisten.

– Vi tog tio direkt, säger han.

Problemet är nu åtgärdat, han har pratat med dem om vad som gäller i Sverige. Ett vakande öga kommer han dock även fortsättningsvis att hålla.

Polisstationen ligger vägg i vägg med kommunhuset. Här jobbar det unga kommunalrådet Isak Utsi. Han är lite av ett stjärnskott, bara trettio år gammal och redan kommunalråd. Om testindustrin kan han inte så mycket, han har inte hunnit lära sig än.

– Jag har bara fått sjunga karaoke med de koreanska cheferna, jag har förstått att det ingår i tjänsten, säger han.


Vi har sökt de berörda företagen för kommentarer. De enda som har återkommit är Volkswagen: ”Vi lägger vikt vid att våra förare sköter sig, några olyckor har vi inte fått in på två år”, säger Marcus Thomasfolk, kommunikatör på Volkswagen Sverige.