Elisabeth Åsbrink: ”Majoriteten av befolkningen tillhör inte SD:s led”

Idén om Sverige som ett land med lika möjligheter för alla medborgare har gått förlorad. Det är en förklaring till Sverigedemokraternas frammarsch, skriver Elisabeth Åsbrink.

”Helg seger.” De orden, uttalade av Rebecka Fallenkvist, en 26-årig mediepersonlighet och politiker inom Sverigedemokraterna, som en reaktion på SD:s valresultat, fick många av oss att rysa häromveckan. Men rysningarna gäller inte själva frasen, som är udda och dessutom obegriplig som svar på frågan ”Hur känns det?”. Det gäller associationen den väcker: en bokstav bort från ”Hell seger” – den svenska översättningen av nazisthälsningen ”Sieg Heil” som utgjort svenska nazisters stridsrop i decennier. Fallenkvist var snabb att förneka någon nazistisk koppling. Hon ville utropa valhelgen till en seger-helg men orden kom ut i fel ordning, sa hon. Kanske är det så. Men uttalandet är i linje med rötterna i det parti som Fallenkvist representerar, och som sannolikt får en avgörande betydelse för nästa svenska regering.

För de som uppfattar Sverige som en bastion av socialdemokrati, tolerans och rättvisa, kommer valresultatet som en chock. Men det borde inte vara så oväntat. Den svenska etniskt-nationalistiska högern har stadigt vuxit under det senaste decenniet och har gynnats av Sveriges växande ekonomiska klyftor – något som främjat Sverigedemokraternas besatthet av brott och antipati mot migranter. Partiets frammarsch markerar slutet på idén om det vackra svenska undantaget, att Sverige skilde sig från alla andra länder i världen både i fråga om moral och materiellt välstånd.

Det råder ingen tvekan om Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Partiet skapades 1988 ur den nynazistiska grupperingen BSS, Bevara Sverige svenskt. Av partiets 30 grundare kom 18 ur nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang, enligt historikern och tidigare partimedlemmen Tony Gustafsson. Några av grundarna hade till och med tjänstgjort i Hitlers Waffen SS. Steg för steg ändrade partiet sin image – 1995 förbjöds uniformer – men ideologins kärna fanns kvar: Invandrare skulle förmås att åka hem, den svenska kulturen skulle skyddas och varken judar eller samer skulle betraktas som ”riktiga svenskar”. Inte ens Zlatan Ibrahimovic fick godkänt av partiet, trots att han är född i Sverige och rekordmålskytt i landslaget.

Den nuvarande ledningen har försökt sanera partiets rykte men deras ståndpunkter är lika oroande. Ta Linus Bylund, partiets stabschef i Sveriges riksdag. I en intervju 2020 förklarade han att public service-journalister borde ”straffas” om deras rapportering var partisk. Vid ett tidigare tillfälle sa han att de skulle betraktas som ”nationens fiender”. Den nuvarande maktpositionen har inte mjukat upp hans åsikter. Dagen efter valet fick han frågan från en reporter om vad han nu såg fram emot nu – och svarade: ”Journalist-rugby”.

Eller ta partiledare Jimmie Åkesson, som överraskade SVT:s tittare i en intervju den 16 februari genom att vägra välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Det länkar till SD:s problematiska hållning till Ryssland. Till exempel blev Sveriges riksdag så oroad över att en SD-knuten journalist på partiets kontor hade kontakter med rysk underrättelsetjänst, att journalisten nekades ackreditering till riksdagshuset. Lägg sedan till det faktum att en mycket större andel av Sverigedemokraternas representanter åtalats för brott jämfört med något annat parti, att partiet organiserar trollkampanjer mot meningsmotståndare och till och med försökt underminera tron på valsystemet, så klarnar bilden av SD. Trots det är Sverigedemokraternas uppgång en imponerande högerframgångssaga. Partiet kom in i riksdagen 2010 med drygt 5 procent av rösterna – och byggde under ledning av Jimmie Åkesson upp en effektiv, rikstäckande organisation. Partiet mer än fördubblade sin andel av rösterna 2014 och, efter att Sverige tagit emot över 160 000 syriska flyktingar, fortsatte SD att växa i valet 2018. Men det är i årets val som Sverigedemokraterna fått sitt eftertraktade genombrott med häpnadsväckande 20,6 procent av rösterna, och går förbi Moderaterna som varit Sveriges näst största parti i över 40 år. Nu är det bara Socialdemokraterna som har ett större stöd bland väljarna.

Denna monumentala framgång har kunnat ske tack vare de dramatiska förändringarna i svenskt samhällsliv de senaste tre decennierna. På 80-talet var Sverige ett av de ekonomiskt mest jämställda länderna i världen. Sedan dess har privatiseringen av sjukhus, skolor och vårdhem, och en rad andra marknadsliberala vägval lett till en anmärkningsvärd ökning av ekonomisk ojämlikhet och orättvisa och gett upphov till en kollektiv känsla av förlust. Idén om Sverige som ett land med lika möjligheter för alla medborgare, säkert vaccinerat från extremvänsterns eller extremhögerns barbari, har gått förlorad. Denna oklara känsla av kollektiv sorg och oro för framtiden har genomsyrat landet och legat klar för en politisk respons – och Sverigedemokraterna har varit de mest framgångsrika med att bemöta den. Det var bättre förr, säger de, och folk tror dem. Tillbaka till röda stugor och äppelträd, till lag och ordning, till en tid då kvinnor är kvinnor och män är män.

De traditionella partierna har lämnat fältet fritt. Bit för bit har de anammat SD:s perspektiv och retorik om kriminalitet och invandring. Men denna strategi har inte vunnit tillbaka några röster – tvärtom verkar det ha hjälpt den etnisk-nationalistiska högern. På lite mer än tolv år har Sverigedemokraterna lyckats konkurrera med Socialdemokraterna om arbetarklassväljare, med Moderaterna om företagarnas stöd och med Centerpartiet om landsbygdsbefolkningen.

Också medierna bär ett ansvar. I ett försök att värna demokratiska värderingar valde etablerad media ofta att undvika Sverigedemokraternas representanter och anhängare, särskilt under partiets tidiga år. Det tycks ha haft motsatt effekt. Människor som av olika anledningar vänt sig till Sverigedemokraterna har känt sig stigmatiserade: Vissa har inte blivit inbjudna till familjesammankomster och i några fall har de till och med förlorat sina jobb. Detta har inte bara gett näring till SD:arnas självbild som martyrer, utan också skapat starka band av lojalitet bland partiets anhängare.

Och även de traditionella partierna har del i att skapa den perfekta stormen. Det socialdemokratiska partiet utsåg Sverigedemokraterna till sin huvudfiende i valrörelsen, vilket gjorde andra alternativ nästan osynliga i debatten. Vi eller dom, var strategin – och många, övervägande manliga svenskar, valde då Sverigedemokraterna. När det gäller Moderaterna har de sett sina väljare överge dem för SD och reagerade då med att betona likheterna mellan de två partierna tills det nådde en punkt där det blev svårt att urskilja några skillnader överhuvudtaget. Nu ser vi resultatet. Trots att Socialdemokraterna är landets största parti kan det inte bilda regering. Istället blir det upp till det konservativa blocket med Ulf Kristersson från Moderaterna i spetsen som får möjligheten – så länge det har stöd av Sverigedemokraterna. Faktum är att SD nu är kungamakare och ett av de mest framgångsrika högerextrema partierna i Europa sedan andra världskriget.

Det är en skrämmande sanning. Men desto viktigare att minnas att majoriteten av landets befolkning inte tillhör Sverigedemokraternas led: vanligt folk som vill ha lösningar på verkliga problem – som den oroande ökningen av gäng- och drogrelaterade skottlossningar i flera städer – utan att etniciteten görs till syndabock och utan förtal av så kallad ”osvensk kultur”. Som liberal demokrat kommer jag aldrig att godkänna ett parti som firar sina framgångar med associationer till Hitlers nazistiska ideologi, oavsett påståendet att det var en ren slump att ”Helg Seger” bara var en bokstav från ett nazistiskt stridsrop.

Texten publicerades först i New York Times den 20 september.