Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

”Jag gråter 30 sekunder för Kiruna”

Foto: Rundgren

”Jag tror inte att man kan flytta en stad. Jag tror att man kan riva en stad. Bygga en ny stad”, skriver författaren Åsa Larsson om sitt älskade Kiruna. Det här är en text ur Vi:s arkiv, första gången publicerad 2013.

Samtidigt som författaren hittar på historier hittar författaren på sig själv. Man svarar på frågor om sitt liv, sitt skrivande, väljer vad som skall berättas, skarvar kanske lite. Orden blir en stig i skogen där jag till slut travar på som en arbetshäst på väg hemåt. Markerna runt omkring faller i glömska. Din egen sanning blir den du berättar.

Det är augusti 2012. Jag är på författarturné i Australien, gör intervjuer i media och på författarscener. De är förtjust förfärade över att vi äter Rudolf. Jajamän, svarar jag. Med röda mulen och allt. Och så pratar vi om min hemstad.

”Och nu skall de flytta, hur uttalas det, Kiruna? Alla dina romaner utspelas där.”

”Ja”, svarar jag. ”Jag menar inte att låta gnällig. Men hur många författare råkar ut för detta?”

Skratt. Bra. Mycket bra. Min engelske förläggare myser i publiken. Författaren skall vara rolig också.

Några veckor tidigare har jag varit i Kiruna; lyssnat på tio arkitektteam som skall rita förslag på Kirunas nya stadskärna. Äntligen. Nu har kommunen bestämt att staden skall flyttas tre kilometer österut.

En arkitekt som jag hamnar bredvid under lunchen berättar att hans team intervjuat Kirunabor om vad som är viktigt för dem när det gäller staden. Alla har svarat: ”Utsikten.” Man vill se fjällvärlden runt omkring. Kebnekaisemassivet. Och dessutom vill man se sitt gruvberg, Kirunavaara. ”Ovanligt”, säger arkitekten och tuggar på Rudolf. ”I industristäder brukar befolkningen vilja vända sin industri ryggen. Men Kirunaborna älskar sin gruva.”

Sant, tänker jag. Kiruna ligger så perfekt. Det är en port mot fjällvärlden och älvdalen. Man ser Kebnekaisemassivet med alla sina gnistervita toppar. Man ser byarna Kurravaara och Jukkasjärvi där Torneälven just har börjat sin färd genom Tornedalen ner till Bottenviken.

Stadsarkitekten Olof Hallman ritade stadsplanen år 1900. Det var den första klimatanpassade planen i Sverige. För att få ett varmare stadsklimat lades staden mot söder på det låga berget Haukkivaara mellan gruvbergen Luossavaara och Kirunavaara.

Hallman lät gatorna följa de gamla stigarna på berget. De fick vindla sig över berget – allt från breda esplanader till smala lokalgator – och bryta av vindarnas framfart. Det blev tre- och femvägskorsningar, till och med stjärnplatser som i de stora europeiska städerna. Husen i staden vände sin smalaste vägg mot norr för att vara mer värmeekonomiska.

Men på den tiden var idealet att vägarna skulle gå i prydligt rutnät över staden. En allé skulle löpa upp till stadens torg och rådhus. Hallman blev nidavbildad i Dagens Nyheter med en krokig linjal i handen. Att tanken med antikens rutnätsplaner var att få vindarna att blåsa rakt genom städerna och kyla ner dem, och att det inte passar ett arktiskt klimat, det tänkte ingen på.

Det var Kirunas förste disponent för gruvan, Hjalmar Lundbohm, som tog dit Hallman. Han tänkte nytt, såg världens modernaste stad framför sig. Han bjöd upp konstnärer, han satsade på skolan. Han byggde badhus och musikpaviljong. Han ville bygga ett Kiruna som folk ville leva i.

Jag hummar och lyssnar på arkitekten. Ja, vi älskar vår utsikt. Över fjäll och dal och gruva. Första gången mina barns pappa hälsade på mig hemma i Kiruna var det dimma i staden. Man såg inte handen framför sig. Jag minns att jag var gråtfärdig. Hur skulle han kunna älska min stad när han inte kunde se utsikten. Hur skulle han kunna förstå?

Dagen efter mötet med deltagarna i arkitekttävlingen sitter jag på en bänk i Kirunas centrum. Sommarsolen skiner och luften är fjällaktig och sval. Jag är ensam och lite låg, så där som jag blir när jag har träffat alltför många nya människor på samma gång. Jag tänker inte mycket mer än: Jag vill bo här. Jag vill bo här. Jag vill bo här.

Och så börjar jag plötsligt gråta. Jag hinner inte hejda mig. Jag vet inte var det kommer ifrån riktigt. Så är det över. Och jag torkar mig lite förvånat i ansiktet med handryggen. Trettio sekunders häpna tårar.

En vecka senare åker jag på den där författarturnén i Australien. Och pratar lika mycket om Kiruna som om mitt författarskap. Jag pratar om hur malmkroppen lutar 60 grader in under Kiruna, om sprickbildningarna. Jag berättar att LKAB står för över nittio procent av Europas järnmalmsproduktion, att gruvan bara gått med förlust nio år sedan 1890, men att vi i långa tider varit en landsände som kallats tärande. Jag pratar om min rädsla för att Kiruna, precis som många gruvsamhällen i Australien, skall bli en fly-in-fly-out-community, där kvinnor och barn väljer att inte bo. Där män bor i baracker medan de jobbar och åker någon annanstans till sina riktiga liv när de är lediga. Jag travar på som en häst på väg hem. Alla invanda orden.

Om gråten talar jag inte. Jag har inga ord för min trettio­sekunders-gråt. Den tillhör tassemarkerna. Jag tror att det nog är sorg.

Det är en jävla tur att det finns författare som har orden. Orden för sorgen.

Kerstin Ekman skriver om skogarna som försvinner och förvandlas till skogsåkrar, pinniga nyplanteringar i väntan på nästa avverkning.

I Herrarna i skogen skriver hon: ”Dag och natt dånar timmerbilarna förbi. De kör till Norge, till massafabrikerna, sågverken och arbetstillfällena där. Varför det måste vara så vet jag inte. Jag har legat vaken och lyssnat på dundret av timmersläpen som år efter år, dygnet runt, fraktar bort skogen. Jag har vargklon i hjärtat.”

I Guds barmhärtighet använder hon samma formulering. Berättarjaget Risten har vargklon i hjärtat och lyssnar på timmerbilarna om nätterna. Tänker: ”Dom ta för sig.”

I Händelser vid vatten är det textilkonstnärinnan Barbro som sörjer, slutar väva när skogen avverkas. Säger: ”Sorgen växer som ett foster. Vad skall det bli av den?”

I förrgår drack jag kaffe med mannen som säljer ved till mig. Han berättar att han jobbade i Kiruna för något år sedan. Körde lastbil.

– Vet du Åsa, säger han. Jag stod inte ut. Jobbade sju dagar. Var ledig sju. Bodde i ett rum i något industriområde. Det fanns två sängar. De sju dagarna jag var ledig bodde någon annan i rummet. Sov i den där andra sängen. Fjorton personer delade kök. Fy helvete vad snuskigt det var. Jag vill ha ordning omkring mig.

Det är bostadsbrist i Kiruna. Jag vet det. Det finns inga lediga lägenheter. Huspriserna skjuter i höjden. Det behövs arbetskraft. Arbetslösheten är nästan noll procent.

Men det oroar mig att många redan lever fly-in-fly-out-liv i Kiruna. De vet inte ens hur det ser ut inne i stan. En buss hämtar dem till och från sina skift. De lever sina liv någon annanstans. Betalar skatt någon annanstans. Bolagsskatten och hela vinsten går redan från början till staten.

Jag pratar med en vän till mig som också kommer från Kiruna. Hon är lärare.

– Jag flyttar aldrig tillbaka, säger hon. Varför skall nya Kiruna ligga nere på en myr? Det kommer att vara tio grader kallare på vintern och myggigt på sommaren. Ingen utsikt heller. Varför lade de inte staden på Luossavaaras sluttning? Jag kommer aldrig att fatta det.

Jag ser en dokumentär om tyska orten Otzenrath, där invånarna flyttas till ett nybyggt samhälle för att gruvbolaget skall bryta kol. Det är förstås en outhärdligt deprimerande film. Det som slår mig är att ingen gråter. Gruvbolaget lovar ny kyrka och ny pub, men åren går och det blir inget med det. Till slut blir det en kyrka i alla fall. Alla tycker att den är ful. Billig. Men ingen orkar bråka. Det blev ju i alla fall någonting. Pub blev det inte.

Folk sitter hemma i vardagsrum där man inte ens hängt upp tavlor. Den nya stadens gator är tomma. Sterila.

Men ingen gråter. Jag tror inte att de vågar.

Gud bevare oss, ber jag när jag ser filmen. Om det blir så. Det får inte bli så.

Jag får frågan rätt ofta från journalister vad som är jag i huvudpersonen Rebecka Martinsson i mina romaner. Jag travar på den gamla stigen: ”Åh, känslan av att vara en underdog, man kommer där uppifrån, passar inte in i Mellansveriges juristvärld. Men man passar inte längre in däruppe heller. Man själv har ändrats. Platsen man återvänder till har också ändrats.” Ungefär så där.

Men egentligen är det kanske i Rebeckas längtan jag känner igen mig mest. När hon återvänder till Kiruna i min andra roman och tänker: ”Jag vill stanna här” med sådan häftighet att den nästan skrämmer henne. Just där i romanen lägger hon sig ner i skogen. Och det är så mycket sagospråk i texten att jag måste le åt mina egna ord: det är granar som ser upp mot stjärnorna och granarna har långa blågröna sammetsmantlar som rör sig försiktigt över mossan och jag vet inte allt.

Jag längtar. Men snart är det jag längtar till borta.

Nog vet jag att järnet måste fram. Inte är jag emot det. Men jag önskar att maktens mäns hustrur och barn skulle tvingas leva i det nya Kiruna. Då kanske jag vågade tro att det skulle bli någonting. Någonting mer än bara nödvändiga funktioner för den maximalt rörliga arbetskraften. Kanske något vackert. Det är viktigt. Inte bara för Kirunaborna. Det händer något med ett land som inte tar hand om sina exploaterade delar.

Sara Lidman skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter 1987 (då handlade det om arbetstillfällen i Malmfälten):

”Att tala nedlåtande om Kiruna som hemtrakt innebär likgiltighet för alla de folk i världen som rivits ut från sina födelsebygder – och förfädernas gravar – utan hopp om återvändo.”

Alla säger att Kiruna skall flytta. Men jag tror inte att man kan flytta en stad. Jag tror att man kan riva en stad. Bygga en ny stad. Jag är en av dem som älskar den gamla staden. Den nya, den som också skall heta Kiruna, önskar jag att jag kan älska.

Jag menar inte att låta gnällig. Men jag har vargklon i hjärtat.