”Jag tror inte att man kan flytta en stad. Jag tror att man kan riva en stad. Bygga en ny stad”, skriver författaren Åsa Larsson om sitt älskade Kiruna. Det här är en text ur Vi:s arkiv, första gången publicerad 2013.

Samtidigt som författaren hittar på historier hittar författaren på sig själv. Man svarar på frågor om sitt liv, sitt skrivande, väljer vad som skall berättas, skarvar kanske lite. Orden blir en stig i skogen där jag till slut travar på som en arbetshäst på väg hemåt. Markerna runt omkring faller i glömska. Din egen sanning blir den du berättar.

Det är augusti 2012. Jag är på författarturné i Australien, gör intervjuer i media och på författarscener. De är förtjust förfärade över att vi äter Rudolf. Jajamän, svarar jag. Med röda mulen och allt. Och så pratar vi om min hemstad.

”Och nu skall de flytta, hur uttalas det, Kiruna? Alla dina romaner utspelas där.”

”Ja”, svarar jag. ”Jag menar inte att låta gnällig. Men hur många författare råkar ut för detta?”