Möjliga familjen

Det är sedan snart fem år möjligt för ensamstående kvinnor att skaffa barn med hjälp av donator i Sverige. Men är mammorna bra föräldrar? Hur pratar man om en spermadonator? Och vad kallas ens den här formen av familj?
Fotografen Loulou d’Aki har följt några av den nya sortens mödrar.
Jag är en av dem.

Det ligger en dimma i köket. Jag lär mig aldrig steka pannkakor utan att hela lägenheten blir en gaskammare. Hur gör man?! Vid bordet diskuterar min son Abbe och hans bästa kompis Malte hur hårt en fotboll ska pumpas. De är sex år.

Sedan säger Malte, som har en ljus och mycket genomträngande röst:

– Är det inte konstigt att du har legat i en främmande mans pung?

Det blir tyst.

Jag gömmer mig i oset över stekpannan och känner mig akut stelopererad i nacken. Vänder pannkaka.

Min son låg en gång i en främmande mans pung och han är väl medveten om att jag åkte till Danmark för att hämta ”bebisfrön”, eftersom jag längtade så mycket efter ett barn. Han vet att han inte har någon pappa.

Jag har bara inte kommit så långt i historiebeskrivningen att jag börjat prata om mannen som delade med sig, om att det finns någon som han faktiskt kan få veta identiteten på och har rätt att söka upp. All information finns på kliniken där han blev till, och han kan få ut den när han blir myndig.

Det kan vara Harry Potter som är min pappa.

Malte fortsätter:

– Undrar hur din pappa är … Han är nog jättestark, för du är ju så stark. När kan du träffa honom?

Båda vänder sina frågande ansikten mot mig.

Jag stänger av plattan och andas.

– Jo, det finns något som kallas donator, börjar jag och vi ägnar middagen åt att utreda familjesituationen.

När vi ligger i sängen på kvällen säger Abbe:

– Det kan vara Harry Potter som är min pappa.

– Nja … säger jag. Det borde vara någon som bor i Danmark.

– Men det kan vara Harry Potter. Vi vet inte, säger han.

Det finns fler oklarheter omkring vår familjeform. Vad vi ska kallas, till exempel. ”Frivilligt ensamstående förälder med hjälp av assisterad befruktning”? Det låter ungefär som ”administrativt ansvarig för kopieringsautomater och kaffefilter”. Nej tack.

Solomammor, är ett begrepp som fått visst fäste.

Singelmammor. Kanske.

”Single mothers by choice” låter bättre, precis som saker ofta låter bättre på engelska.

Fotografen Loulou d’Aki bestämde sig för sex år sedan för att följa den växande, men något oklara, familjeformen. Hon har porträtterat mammorna och barnen, men också mött spermadonatorer, besökt kliniker och kikat ned i provrör.

Alla vi som deltagit i Loulou d’Akis projekt skulle kunna betraktas som olagliga. Vi fick våra barn medan det ännu inte var lagligt för ensamstående att få fertilitetsvård i Sverige. Om något inte är lagligt måste det väl vara olagligt? Är vi därmed brottslingar?
Sedan snart fem år är lagen förändrad. Kanske kan även vi anse oss certifierade retroaktivt?

Nu föds bebisar runt om i landet efter att de blivit till på sjukhus där staten bekostat vården. Det gjordes ungefär 1 000 fertilitetsbehandlingar på ensamstående kvinnor i Sverige 2018, vilket ledde till cirka 250 bebisar. Vårdregistret tror att antalet ökar, men det finns inga färskare siffror. Totalt i landet görs omkring 20 000 behandlingar på kvinnor som vill bli gravida, de allra flesta har alltså en partner.

Det görs undersökningar om oss. Forskningsprojekt, uppsatser, psykologiska studier. Vi verkar ha ganska många drag gemensamt, så här kommer en schablonbild: vi har i regel tänkt oss att skaffa traditionell familj med en partner, men det har inte blivit så. Kanske har den rätte inte dykt upp, eller så har relationen inte känts tillräckligt stabil för att inkludera barn. Så vi har tänkt om, värderat om, och skapat en ny plan för våra familjeliv. Vi har oroat oss för att räcka till och för vad omgivningen ska tänka och tycka. Vi har oroat oss för hur det ska bli för våra barn som inte har några pappor, kommer de att fara illa? Bli olyckliga? Känna sig halva?

Vi har ändå valt att gå vidare och ta hjälp från en klinik. När barnet har kommit har vi upplevt stor lycka och glädje, oron har minskat. Vi känner att vi har uppfyllt en dröm, att vi vunnit högsta vinsten.

Vi har sluppit den förlust eller besvikelse som en skilsmässa eller en förlorad partner innebär. Det gör att vi har en bättre psykologisk utgångspunkt, eftersom vi valt och hunnit förbereda oss på vår situation.

Omgivningen har varit mer kärleksfull, accepterande och praktiskt involverad än vi vågade tro. Många av oss har kommit närmare våra egna mödrar och systrar. Särskilt mormödrar till donatorbarn verkar många gånger få en betydelsefull roll. Det är fint.

Vi är väl medvetna om att vi är den enda vuxna, den som ska ta ställning till förskola, fritidsaktivitet, skärmtider, skärgårdsutflykter, alvedon, akutbesök. Vi vet att vi har det slutgiltiga ansvaret för dessa barn och det tynger oss.

Våra barn trevar sig fram för att definiera sin familj, vissa frågar mycket och tidigt, andra knappast alls. Barnen är välmående, de verkar klara sig lika bra som barn med två föräldrar och samtidens forskning betonar att det är kvaliteten på föräldrarelationen, alltså trygghet, stabilitet och kärlek, som är viktigast. Inte antalet föräldrar.

Sådant går att utläsa av statistik och forskning. (Vilken har sina svagheter, eftersom underlaget fortfarande är ganska litet och inte har gått att följa över en hel livstid.)

Vad som också är sant är att varje solomamma har sin egen bevekelsegrund och situation.

Innan lagen ändrades i Sverige pågick en politisk debatt i frågan. Framför allt var partierna KD och SD motståndare till solomammor, men sedan förslaget röstades igenom har de ifrågasättande rösterna i stort sett försvunnit.

I stället är den lilla kritik som hörs riktad mot att vården inte räcker till och inte är jämlik, och den kommer från dem som vill nyttja fertilitetsbehandlingarna.

Det är flera års väntetid i vissa regioner, i huvudsak för att det saknas donatorer, medan andra delar av landet inte har någon väntetid alls. Men i dagens regionsystem har alla rätt att söka vård där de önskar. Bor man i Västra Götaland, som är det svarta fåret med väntetider på drygt 4 år, så kan man alltså söka sig till Dalarna där samma väntan är 3 månader.

Känslan av ojämlikhet grundar sig förutom på olika väntetider även på den psykosociala utredning som föregår en behandling med donerade könsceller. En utredning som ska svara på om den sökande är en lämplig förälder. En ganska svår fråga att avgöra på ett eller ett par samtal.

Läkaren Camilla Stenfelt är verksamhetschef på Livio Gärdet i Stockholm där ensamstående kvinnor hör till de vanliga patienterna.

– Det som är skillnaden i utredningar av par och av ensamstående, är framför allt att vi frågar om nätverk. En ensamstående förälder måste ha någon form av backup. Det räcker med en kraftig magsjuka för att man ska bli utslagen och inte kunna ta hand om sitt barn, säger hon.

En annan fråga är om kvinnan haft sexuella relationer på senare tid. Den frågan ställs till singlar, inte till par.

Camilla Stenfelt säger dröjande:

– Det har hänt att det kommit kvinnor som ligger runt utan att skydda sig, medan de är mitt i en behandling. Jag har inga moraliska synpunkter på hur andra bör leva sina liv, men det känns inte rätt varken mot donatorn eller mot den eventuellt ovetande pappan eller mot barnet. Att inte veta vem som blir upphov till graviditeten.

De behandlande klinikerna tar sig an de situationer som dyker upp, och för Camilla Stenfelt är den här patientgruppen inte krångligare än andra. Den har bara specifika förutsättningar.

Nätverk och koll på spermier. Där finns två specifika önskemål, skräddarsydda för ensamstående som vill ha hjälp att bli gravida. Men resten då? Hur kontrollerar en psykolog eller socionom framtida föräldrafärdigheter?

Det är svårt, och mycket få blir nekade.

Familjeforskaren Judith Lind vid Linköpings universitet har i en undersökning tittat närmare på de psykosociala undersökningarna. Hon har djupintervjuat personalen, som möter både par och ensamstående som söker fertilitetsvård, om vad de är ute efter. De återkommer på olika sätt till ”barnets välfärd”, och pratar om att sätta barnets bästa i fokus och därför neka personer de anser olämpliga som föräldrar. Personalen betraktar inte barn i sig som målet med sin verksamhet, utan målet är fungerande familjer. En av de intervjuade säger att jobbet går ut på att skapa ”glada barn och superglada familjer”.

Med det odelade ansvaret kommer också den odelade kärleken. I vår lilla familj är vi två, vi kan älska varandra utan konkurrens. Visst är det så att kärlek är omätbar och kan hända växer den när den delas med fler. Men än så länge tror inte Abbe det. Han tror ingen kan älska någon så mycket som han älskar sin mamma.

När vi är osams finns det ingen annan att gå till, vårt dåliga humör har ingen att späs ut på. Säkert kan heller ingen bli lika arg på sin mamma som han. Vi är mycket utsatta för varandra.

Vi har hyfsat lätt att komma överens om vad vi ska göra i helgen och på semestern eftersom vi bara jämkar två intressen.

Jag slipper vuxentjafset, slipper vårda en kärleksrelation när jag som bäst behöver min egentimme efter läggning. Jag slipper bli besviken över att någon annan glömde en jacka på pizzerian.

Jag packar varje gympapåse, jag känner till varje kalsong och fleece och godisgömma. Om något försvinner vet jag när det kan ha hänt, varje stund har jag en uppfattning om var han är. Ingen annan tar över, ingen annan lägger sig i.

Det är en lättnad – men är det också det individualistiska samhällets själva signum? Att undvika anpassning och samarbete, att helt och hållet gå på sin egen linje?

Eftersom jag skrivit en bok på det här temat (Den befriade familjen) och den har kommit ut i Norge där debatten är öppnare, så vet jag att sådana frågor finns. Är detta ett egoistiskt projekt som slår sönder samhällets solidariska familjegrupperingar?

Är det inte omoraliskt och okänsligt att sätta barn till världen utan pappor? Är barnen bara objekt för att en kvinna ska nå den ultimata självutvecklingen?

Är barn en mänsklig rättighet? Ska staten betala för att kvinnor misslyckas med att hitta män att bilda familj med?

Är jag en medelklass-pascha som lurat välfärdssystemet?

Är inte hela den här grejen onaturlig?!

I Norge ställs alla frågor som inte ställs här. Säkert finns de, men i Sverige intresserar sig de flesta mer för det enskilda ödet. Hur får jag ihop vardagen med hämtningar och lämningar?

Jag skulle önska att de svåra frågorna kom upp också här, de säger så mycket mer om vårt sätt att leva, om drömmar och om en moral som ständigt är under omförhandling. Fast ofta är vardagen för full av vardag för att de stora frågorna ska få plats. Mer handlar det om praktiskt föräldraskap, som även det påverkas av familjens konstellation.

Anna Sparrman är precis som Judith Lind forskare vid avdelningen Tema Barn, Linköpings universitet. Tillsammans är de två av redaktörerna för boken Doing good parenthood, en sammanställning av olika forskares analyser av västvärldens sätt att se på familjen.

– Föräldraskap är något vi gör, i en massa olika situationer. I relation till skolan, på ett nöjesfält, när vi vill adoptera eller kommunicera med en tonåring. Alla situationer kräver sin form av föräldraskap, säger Anna Sparrman.

Det mesta är applicerbart på alla typer av familjer, oavsett antal föräldrar. Men det figurerar några minoriteter i boken, som lesbiska mammor och bonusfamiljer, och för båda grupperna är det viktigt att förhålla sig till traditionella kärnfamiljer.

Alltså att visa att man har det väldigt bra ”trots att” man inte har alla komponenter som skulle kunna förväntas. De som avviker från normen anstränger sig helt enkelt extra mycket för att vara goda föräldrar, eller för att visa att de är goda föräldrar.

Antagligen är vi solomammor likadana. Vi vill visa att vi har det fint, eftersom vi saknar självklarhet.

– Föräldrar har generellt ett intresse av att skapa så goda förutsättningar som möjligt för sina barns utveckling. Men de har också ett behov av att uppfattas som goda föräldrar, säger Judith Lind.

Det kan vara så att vår typ av familj fyller en viktig funktion ur den aspekten. För andra. Vi fungerar som ett slags hävstång för föräldrar som oroar sig för sin kompetens och behöver något att ta spjärn emot.

Då och då hamnar jag i samtal med andra föräldrar och får höra om deras svårigheter. Det kan handla om amningsavvänjning, skilsmässor, kolik, otrygga barn, oförstående chefer. Återkommande avslutas berättelsen med något som liknar: ”och då brukar jag tänka på dig, för jag vet ju att du har det ännu värre”.

Det tar mig alltid lite på sängen. Har jag?

Nej, det tror jag väl ändå inte … Men däremot är jag en del av en klassisk minoritet, en grupp som avviker. En kategori som folk har föreställningar om, projicerar egna tillkortakommanden på. Och som minoritet känner jag ett ansvar att förklara, normalisera, dela med mig. Ibland tar jag den rollen, ibland orkar jag inte.

Som tröst, när jag har varit en riktigt dålig mamma och tänker att mitt stackars barn kommer att gå i kronisk terapi för att han saknar pappa och inte får någon egen iPhone och för att vi är världens minsta familj, tänker jag på friheten.

Hur kvinnors rätt att få hjälp att bli gravida på klinik innebär en massa barn som inte föds in i dåliga relationer eller efter one night stands. Hur kvinnor därmed kan undkomma den biologiska och sociala stressen inför att lyckas skapa en kärnfamilj. Och på hur den som trillat ur normen också uppnår en frihet, eftersom förväntningarna inte är lika tydliga. En frihet att uppfinna sitt eget levnadssätt, utan att jämföra sig med andra.

Vi ligger och pratar en kväll i sängen igen. Nu har han fyllt åtta år, min Abbe. Det här med donatorer har kommit upp då och då det senaste året. Ett tag ville han, trots mina invändningar, kalla mannen som hjälpt oss för sin pappa. Och jag insåg att han måste få definiera sin familj med egna ord. Den är ju, som nämnts, full av oklarheter. Sedan en tid har han övergått till att kalla honom donator.

Jag frågar om jag får berätta om Malte och Harry Potter och oss i tidningen. Det får jag.

– Men mamma, jag tror inte att det är Harry Potter som är min donator längre.

– Nähä, nej. Det är nog bra.

– Han är ju dansk, eller hur?

– Jo, precis.

– Nu tror jag att det är målvakten i fotbollslandslaget, säger han.

Forskning som texten bygger på:

Susan Golomboks långtidsstudier, Charlotta Svenssons pilotstudie vid Lunds universitet, SOU 2014:29, Medlemsundersökning Femmis 2013, intervju Emma Axelsson, Femmis, Kristin Westessons uppsats ”Det här är inte ett second best”, antologin ”Doing good parenthood: Ideals and practices of parental involvement.”