Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Jon Fosse, aktuell med Det andra namnet

”Jon Fosse påminner om vad litteraturen förmår”

Foto: Håkon Mosvold Larsen

Den nyligen Nobelpristippade Jon Fosse är aktuell med Det andra namnet, en roman om en konstnär på norska Vestlandet. Jens Christian Brandt är imponerad.

Det andra namnet

Det andra namnet

Roman
Författare: Jon Fosse
Översättning: Lars Andersson
Förlag:Albert Bonniers

I upptakten till Jon Fosses nya roman står en åldrad konstnär framför sitt staffli. Han har målat två linjer, en vertikal och en horisontell. På ett ställe skär de varandra, och tar man ett steg tillbaka liknar det ett kors. Konstnären är själv inte särskilt nöjd med bilden, men inser att han ju kan ge bort den till grannen Åsleik. Så här års, strax före advent, brukar de utbyta gåvor: grannen får en tavla, konstnären kött och fisk.

Den som läst Fosse förut känner igen det omgivande landskapet. Norska Vestlandet, en plats så enslig att ingen bryr sig om att låsa dörren när man far in till stan. Åt ena hållet de skogsklädda bergen, åt andra Nordsjön. Här bor de överblivna (eller övergivna); fiskarbönder, alkoholiserade särlingar, män vars hustrur stack och tog barnen med sig.

Om denna trakt och dess invånare berättar Fosse i en knappt fyrahundraåttio sidor lång monolog; ett flöde som hejdas bara av kommatecken, några enstaka repliker. Mestadels är han ute och kör, konstnären, och ser då i vinterskymningens skuggor händelser och gestalter ur det förflutna flimra förbi. Han stannar vid en lekplats och iakttar ett ungdomligt kärlekspar på ett gungbräde. Är det han själv som ung? Och är flickan hans framtida hustru, hon som nu är död? Gång på gång hemsöks han av samvetskval över att inte ha tittat förbi hos sin namne, en annan konstnär, svårt sjuk och självmordsbenägen. Nog är de identiska, dessa dubbelgångare i långa svarta rockar och det grånade håret i tofs?

Allt förblir ovisst. För det här är ett suggestivt och raffinerat drömspel, där rollerna glider in i varandra och tid och rum flyter samman. Scenen ofta nästan nedsläckt, ett dödsrike där tysta vålnader tar farväl av det liv som försvunnit – och samtidigt föds Jesusbarnet i en norsk ladugård dit änglar och vise män kommer på audiens. I en minnessekvens återkallar konstnären med vånda sina första tavlor som han nu skäms över, för att de var vykortsvackra, sommarstämningar, insmickrande (”fruktträd stod i blom”) – när det var hösten han velat måla, gråskalorna.

Så blir detta en roman som med aldrig sinande fantasi, humor och tankeskärpa utforskar mörker och ljus, lögn och sanning, ytterst skapelsens början och slut. Fosse tillhör, det måste sägas, den där ytterst lilla kretsen av författare som lyckas ladda orden med ett alldeles särskilt skimmer. Om man någon gång tvivlar på fiktionens värde, på det meningsfulla i att fördjupa sig i uppdiktade karaktärers öden, så är detta en påminnelse om vad litteraturen förmår.


Recenserad av Jens Christian Brandt