Med familjen Unge-Hagen: ”Livspusslet går inte ihop”

Jonatan Unge och mamma Cecilia Hagen kompletterar varandra bra. Han är rolig, hon är orolig. Vi knackar på i huset där han växte upp – granne med Gröna Lund.

När jag närmar migdet gula trähuset ser jag en man i rosa t-shirt med barnvagn hasta genom husets grind. Är det Jonatan Unge?

Strax därefter ser jag samma man, med ännu snabbare steg röra sig från huset. Utan barnvagn. Jo, det är Unge. Vad hände nu? Jag ringer på. Cave Canem står det på en liten skylt bredvid dörrklockan (alltså Varning för hunden). Inga hundskall hörs men väl babyskrik. Cecilia Hagen, Jonatan Unges mamma, öppnar.

– Välkommen, det är lite kaotiskt. Jonatan är i väg och köper barnmat.

Jag är i det berömda Franska Värdshuset på Djurgården där Cecilia Hagen bor och där hennes barn Jonatan och Josefin är uppväxta.

Till vänster från hallen ligger det så kallade borstrummet, där Cecilia Hagens morfar fick sina skor och rockar borstade av husan Helga. Borstrummet har Jonatan Unge pratat om i radio. Huset bär på många berättelser. Därinne skymtar nu ett skötbord.

Inne i vardagsrummet, med pelargoner i fönstren, konst, böcker, mattor, sommarljus utanför, ligger Putte, 6 månader. En smula frustrerad på grund av att tänderna är på väg eller sin oförmåga att krypa, kanske för att pappa är borta eller en kombo av allt. Jag lägger mig på golvet och försöker bonda.

Tanken är att Cecilia Hagen, Jonatan Unge och jag ska föra ett (lagom bildat! lättsamt!) samtal om mor och son-relationer och om att curla barn. Men i stället för koncentration blir det babykaos.

Behöver mamma Hagen presenteras? 77 år gammal, författare, journalist, krönikör på Expressen sedan 1973. På spåret-vinnare, Sommar-pratare, Stora Journalistpriset-vinnare. Jag har precis läst hennes bok som handlar om alla berömdheter hon intervjuat: Dalai Lama, Roger Moore, Woody Allen, Anita Ekberg, kungen med flera.

Den allra första intervjun gjorde hon för Bildjournalen 1969 med – den för henne helt okände – landslagsmålvakten Leif ”Honken” Holmqvist. Rubriken blev ”Är du rädd för puckarna, Honken?” I en annan intervju frågade hon skolelever: ”Vill du ha samlagsrum på skolan?” Det kanske de ville men några samlagsrum blev det aldrig, den frigjorda tiden till trots.

Ja ni hör, hon är gammal i gamet. Och bildad. När Fredrik Skavlan intervjuade henne och Jonatan i sitt program kallade han henne intellektuell överklass. Men då parerade Jonatan med att säga att kunskap i familjen Unge-Hagen snarast ligger på en Wikipedia-artikel-nivå, man gräver aldrig på djupet, ställer inte fördjupande frågor om ett ämne för då blir den andra i familjen genast svarslös.

Oavsett: Respekt för alla som tävlat i På spåret och löpt risken att för hela nationen blotta sin okunnighet. Cecilia Hagen har berättat att hon var skräckslagen när hon och Jonatan skulle tävla tillsammans 2019.

”Hur dum kan man bli, vi kommer bli osams, jag kommer försöka få honom att inte säga saker som man kan säga i poddar men inte i SVT”, konstaterade hon i Expressen.

Skäms jag för det? Nej. /Jonatan

Jonatan Unge är med i många populära poddar. Som Unge Meyers lidande, och tidigare Lilla drevet och Stormens utveckling. Förutom om borstrummet, har han även berättat att han kallades för ”Centralmassivet” som barn för att han var tjock och ville vara i centrum hela tiden, och att han kommer från en familj där alla är ”jävligt nerviga.”

Hans komiska persona bygger på att han är en riktig slarver med betalningsanmärkningar, drogproblem och ADHD. En fuck up för att tala podd-språk. I år turnerar han med föreställningen som heter Semst. Han är bosatt i Malmö på grund av att han har elvaåriga Dalia där. Han brukar skoja om att han inte gillar Malmö och man tror honom lite grann.

När jag grubblar som bäst över vad mor och son kan berätta som de inte själva redan skrivit om får jag reda på att Jonatans yngsta barn väger 9 kilo och har mellannamnet Fridtjuv. Alltså lille Putte på golvet.

När det nyligen pågick en kulturdebatt om nepotismen inom kulturbranschen skrev Jonatan roligt i Aftonbladet om ämnet. Att han fick jobb på radio berodde säkerligen på att de gillade hans mamma.

”Skäms jag för det? Nej. Mycket på grund av att jag inte tycker om den känslan, men också för att man tar de fördelar man får. Lite som snygga människor. Fan vad de har det för bra. Men kan man kräva att de ska tacka nej till jobb och möjligheter även om de fått dessa bara för att de är så härliga att vila ögonen på? Kommer jag kratta manegen för mitt eget barn? Det kan ni ge er på!”

Nästa generations nepo-baby alltså, lilla Putte.

Jonatan återvänder till sist, andfådd, med babykäk och slår sig ned med Putte. Även i dag hade han dubbelbokat sig. Han skulle just nu haft möte med en arbetsterapeut.

Varför det?

– För att strukturera upp mitt arbetsliv. Jag kan inte säga nej till saker, jag säger alltid ja till allt hela tiden, säger han.

Barnet i hans famn heter Carl Ossian Ali Fridtjuv Unge. Fridtjuv är efter Jonatans mormors farfar, Fridtjuv Berg. Han var den som avskaffade gammelstavningen och även bad Selma Lagerlöf skriva geografiboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Och Ossian?

– För att det hette en cool konstnär/kulturkille som min tjej beundrar.

Och varför Ali?

– För så hette den första imamen och det är ett shia-namn och shia är underdogs inom islam, säger Jonatan.

Är de?

Cecilia Hagen ser lika frågande ut som jag.

– Det var inte så upplysande, säger Cecilia.

– Nej, det var inte så upplysande. Men jag har bara valt sida och då har jag valt shia, säger Jonatan.

Shia, underdogs? Är de det verkligen?

– Ja, de är superunderdogs, säger Jonatan.

– Men varför? säger Cecilia igen.

– Ja, varför hejar man på Djurgården? säger Jonatan.

Jonatan skämtar ibland om sin mamma, i en stand up är det till exempel helt och hållet hennes fel att han glömt sitt pass i Malmö. I hans pågående show berättar han om hur hans mamma ibland väcker honom och berättar hemskheter hon hört på radio:”De har obducerat uttrar och hittat antidepressiv medicin i dem”. Han talar med en underlig släpighet, tonen går ned i slutet av varje mening. Intonationen är skojig.

Var har du fått ditt uttal ifrån, Jonatan?

– Det är för att jag flyttat till Malmö.

Är det? Din version av skånska?

– Ja.

Hasse och Tage-skämt. /Jonatan

Och du är alltså pappaledig med baby samtidigt som du turnerar?

– Ja, det var en idiotisk idé att turnera när man har ett spädbarn. Jag hade glömt hur mycket jobb det är med en baby och det är verkligen svinhemskt för alla.

Kan ni inte ha en nanny?

– Vi har en nanny, men så blir nannyn sjuk och då blir det katastrof.

Så ingen heltidsnanny?

– Nej, ingen heltidsnanny.

Det måste man väl ha … ?

– Så mycket tjänar vi inte, tyvärr.

Du får väl försöka tjäna mer pengar. Turnera mera?

– Nej. Jag tjänar nog mest pengar på mina poddar. Och jag måste verkligen sluta turnera. För det är verkligen jättejobbigt, jag tackade ja till detta innan jag visste hur det sliter på förhållandet. Livspusslet går inte ihop. Det är ständig stress, säger han.

Kör du samma skämt om och om igen?

– Ja, jag kör samma skämt, man kör samma på hela turnén. Men förra säsongen var jag inte helt nöjd med avslutningsskämtet. Jag kom inte på något bra. Så jag måste komma på ett bra avslut nu.

Hur gör du det?

– Ja, då får man sätta sig ner och skriva och hoppas att det kommer.

När du var barn hade du samma humor som din pappa Ingemar Unge har du sagt.

– Ja, typ Hasse och Tage-skämt.

Men sedan har du sagt att du inspirerats av amerikansk humor. Jag älskar till exempel komikern Sarah Silverman. Men jag fattar inte hur man översätter det till svenska.

– Jag tycker amerikansk humor funkar här.

Men har du översatt amerikansk humor direkt?

– Nej, självklart inte, det hade varit att stjäla och det har jag aldrig gjort, nej. Men det gick en del rykten om att den första generationens ståuppare på Släng dig i brunnen bara åkte över till USA, tog fram sina block och skrev av.

Okej, men jag tror ändå inte att man kan översätta en viss typ av rå humor … ?

– Ola Söderholm och jag har talat om att svensk humor är för mesig och tråkig jämfört med anglosaxisk. Det finns en engelsk komiker som när Margaret Thatcher hade dött skämtade om att hon skulle kunna skjutas med kanon mot Buckingham Palace. Som begravning. Och det tyckte engelsmännen och även svenskar var jättekul att lyssna på. Men man hade inte alls gillat det om det var en svensk komiker som hade sagt det om Maud Olofsson eller Carl Bildt eller någon sådan. Så det är som att vi tycker om att skratta åt den där råa humorn i deras kontext. Men inte i vår egen. Om en svensk skämtar likadant då anses det vara plumpt, dumt och tondövt. Sedan är det ju också att en amerikansk avantgarde-komiker med en smal publik ändå kan ha en miljonpublik. Det kan du inte ha i Sverige. Här är det för få som skulle skratta, en för liten publik för att kunna leva på det, det räcker inte om en person skrattar.

Så en komiker måste vara mainstream här?

– Ja, jag skulle säga att alla framgångsrika komiker i Sverige är mainstream.

Även du?

– Ja, gud ja.

Du tycker själv att du är mainstream?

– Man kanske inte säger direkt om mig att jag är mainstream. Men jag är supermainstream. Jag uppträder ju i lekprogram på tv och skriver krönikor i Aftonbladet. Alltså liksom, kan det bli mer mainstream?

Nej. Men vad säger då det om oss som kultur?

– Att vi inte tycker det är kul att Maud Olofsson ska skjutas med en kanon men att det är kul att Margaret Thatcher gör det?

Ja.

– Att vi tycker att det är kul när det är over there men inte här. Att den humorn inte ryms i vår kulturella kontext. Jag testar ju olika skämt, om publiken inte skrattar, inte tycker att det är kul så går det ju inte. Om det är för edgy funkar det ju inte.

Nej, exakt. Kan man då säga att det är själva publiken som skapar den som är komiker? Att vi har de komiker vi förtjänar?

– Ja, så är det antagligen.

Herregud, vilket svårt jobb du har.

– Nej, jag tycker att jag har ett väldigt kul jobb. Jag är jättejättelyckligt lottad. Jag gnäller ofta men det jag gnäller på är att jag inte kan hantera mitt schema och att jag blir stressad.

Och sedan då, vad ska du göra när du blir stor? Spela fars?

– Ja, precis. Någon ung person har sagt att man inte är rolig efter 45. Och inte heller före 33. Så det är ett kort spann man är rolig. Som plan b skulle jag kunna bli radioproducent.

Men skriva kan du ju …

– Nej skriva är alldeles för jobbigt. Det jag har störst ångest för är när jag ska skriva krönika för Aftonbladet eller när jag skulle skriva Sommar-programmet.

Lyssnar du på poddar, Cecilia?

– Nej, det gör jag inte direkt. Jag lyssnar helst på P1. Dygnet runt, jag ligger på nätterna och lyssnar när jag inte kan sova.

Varför?

– Jag tror det antagligen är någon slags trygghetsgrej. Ett sätt att slippa vara ensam med mig själv och mina egna tankar som nu för tiden inte är så himla positiva …

Du menar att du är orolig för att världen ser ut som den gör?

– Ja, för världen och även allt annat jag tänker på: min familj, mig själv …

Är du frisk?

– Peppar, peppar, ja. Men jag ska faktiskt ta bort ett födelsemärke i morgon. Jag fick det kollat och då sa de att inom en vecka måste du ta bort det där. Då blir man stressad. Och det blir ju mer och mer sånt med åldern kan jag tänka mig. Då är det jättekul att man samtidigt har en liten skrikande bebis som man kan träffa då och då och en underbar flicka på elva år som bor i Malmö.

Brukar du lyssna på Jonatan någon gång?

– Nej, nej. Jag gör helst inte det. Han är lite för nära, jag tror också att jag lyssnar på honom på ett annat sätt än vad andra gör.

Men känner du igen din son? Är hans scenperson lik den du tycker att han är?

– Jag vet inte om jag ser den. Jag tycker bara att Jonatan är en väldigt gullig människa.

Skulle du kunna göra det han gör?

– Aldrig i livet, så nervpåfrestande. Själv är jag en skrivande människa, inte en pratande. Det är två skilda saker. Jag kan inte ens hålla tal, har aldrig ens hållit tal till mina egna barn.

Inte ens på ett bröllop?

– Jonatan är inte gift.

Men om han gifter sig?

– Nej, det skulle jag inte klara, då skulle jag bli så rörd och bara storgråta.

Jonatan, du har berättat om när du mådde som sämst och gick till psyket. Du har skrivit eller sagt att ”Självmord kommer jag aldrig att ta. Mycket kan jag ta men inte det. Jag är nämligen väldigt dålig på att fatta beslut, så jag kommer att tveka så länge att jag till slut blir hungrig och då antar jag att jag kommer att sticka och käka i stället.” Det är ganska svart.

– Ja.

Vad känner du, Cecilia, när han berättar sådant om sig själv?

– Ja, vad ska jag göra åt det?

Jag tror att min familj skulle tycka att det var jobbigt om jag skojade om det ….

– Jag tycker att det är jobbigt men samtidigt tycker jag att han har rätt att berätta. Men visst gör det mig ont.

Jonatan, är det så att du måste må dåligt ibland för att kunna använda det som material?

– Jag vet inte. Jag håller med någon som har sagt att det är lite överdrivet det här med hur kaotiskt det ska vara för en konstnär. Och man glömmer att många kreativa personer kunnat skapa just för att de har haft folk omkring sig eller en kvinna som styrt upp och har sett till att det varit ordning.

Så hur har du det runt dig?

– Min flickvän tar hand om vissa saker. Men det är inte så att hon gillar det, hon vill absolut inte vara medberoende som hon säger och hon vill inte vara en sådan som ”tar om hand”. Men jag har ju även börjat köpa mig fri: jag har en revisor, en ekonomikille, en PT och en agent. Och snart en arbetsterapeut.

Då blev jag lite vuxen. / Jonatan

Var går dina gränser? Vad och vilka skämtar du inte om?

– Jag skämtar till exempel inte längre om min pappa, för det vill han inte. Och inte heller om min dotters mamma. Och inte heller om min flickvän Alicia eller om min dotter Dalia som håller på att bli stor.

Cecilia Hagen har tidigare berättat att hon enbart nosat på terapi men aldrig fullföljt någon. En gång råkade hon till och med besöka samma terapeut två gånger utan att känna igen honom. Jonatan Unge har däremot gått i psykoanalys i sju år.

– Han jag gick till sa att hela målet med min analys var att jag skulle få ett jobb jag trivs med och att bli kär. Och det fick jag och det blev jag. Och jag ber inte mamma och pappa om pengar längre.

När slutade du be dem om pengar?

– Jag var kanske 32. Mamma sa plötsligt nej nej nej.

Cecilia, du gav honom pengar länge?

– Ja det var många år sedan, men det är ju inte så att jag jämt stack åt honom pengar, men han var illa ute ett tag och behövde hjälp.

Vad hände då när de slutade ge dig pengar, Jonatan?

– Då blev jag lite vuxen.

Har Jonatan förändrats sedan han blev pappa?

Här låter Cecilia Hagen nästan som Emil i Lönnebergas mamma. Hon säger inte att han är ”en liten rar gosse” men nästan:

– Jonatan är en utmärkt pappa, bättre än de flesta skulle jag vilja säga. Han är väldigt ömsint och han älskar sina barn oerhört.

Hur orolig har du varit för Jonatan?

– Jag har periodvis varit orolig men inte lika mycket längre. Han har lugnat ned sig.

Så Cecilia, om vi släpper oron för familjen: Vart är vi på väg tror du? Med vår värld, vår journalistik och våra medier?

– Vi är på väg mot rörlig bild, att vi ligger och tittar på film på våra mobiler, vi är på väg bort från texten. Det här är inget jag vill, jag motarbetar det, jag vill ha högläsning för alla små och är med i en bokklubb, men jag tror tyvärr det. I dag såg jag en liten flicka, en liten pyttipytta i en vagn sitta med en Ipad och peta på den med fingret.

Du har också skrivit någonstans hur journalistiken förändrats, du hörde av dig till en känd person som sa nej till en intervju på grund av att hen inte hade något att sälja in just nu.

– Ja, jag minns att jag blev lite chockad, en person som sa att hon inte var aktuell då. Som att det plötsligt blev journalistikens jobb att göra reklam för folk som vill marknadsföra sig. Jag kanske låter snörpig och gammelfrökenaktig men jag vill inte skriva textreklam.

Samma sommar som Mustafa Can hyllades för att han berättade om sin mor i sitt Sommar-prat öppnade Cecilia Hagen upp om sin minst sagt knepiga mamma. I slutet sitter Cecilia vid sin mammas dödsbädd och då hör man att Cecilias röst spricker lite. Jag tyckte det var sorgligt.

Hon dog i samma ögonblick. /Cecilia

Jonatan säger att ni alla i familjen är jävligt nerviga. Din mamma också vad jag förstår.

– Jo, hon var nervig. Hon bodde en trappa upp här hela livet och hon var en väldigt speciell kvinna och saknade spärrar på en massa sätt. Hon var aldrig elak, däremot gav hon aldrig oss barn trygghet och omsorg. Men ibland tänker jag att människor i den generationen aldrig reflekterade så mycket över hur de var som föräldrar. Det är något som min generation började med. Min generation skuldbelade modern, fadern kom dock lättare undan. Men det håller också på att ändras.

Vid din mammas dödsbädd sa du till henne att hon varit en bra mamma. Var det sant?

– Nej, det var inte sant.

Men varför sa du det?

– För att trösta och lugna henne antar jag.

Tog hon in det?

– Hon dog i samma ögonblick så det vet jag inte.

Skulle du kunna tala om din mamma i Sommar, Jonatan?

– Ja, men inte så länge hon lever.

Har din mamma varit en bra mamma?

– Ja, mamma är en bra mamma. Men en något frånvarande farmor eftersom hon inte bor i Malmö, tyvärr.

Den som inte vill släppa murvlar över bron är oftast osäker, har Cecilia Hagen skrivit. Under intervjun går vi in i hennes sovrum och tittar på bilder av en liten pottklippt Jonatan som barn, jag känner att hon släppt mig över bron.

Även Jonatan Unge svarar öppet på alla mina frågor. Men när jag säger till Cecilia i efterhand att de är så öppna håller hon inte med. Hon tycker inte att hon berättat någonting alls om sig själv.Men ändå: du släpper in mig i ditt sovrum?

– Ja, jag visste ju att jag hade bäddat, jag tycker inte det är särskilt intimt, säger hon.

När jag lämnat det gula huset lyssnar jag på min inspelning av intervjun. Cecilia Hagen har sagt att man alltid hör saker i efterhand som man inte tänker på i stunden. Och mellan deras svar, blandat med Puttes babyskrik, hörs glada skratt. Både från mor när son talar och från son när mor talar. De verkar ha väldigt roligt tillsammans.

Ur Tidningen Vi #8 2023.