Vilken är tidernas bästa sommarfilm?

Vilken är tidernas bästa sommarfilm?
Fredrik Sahlin

Lyssna på artikeln

Ett blottat bröst i Stockholms skärgård, sommargäster i Båstad, värmebölja i Brooklyn, dansant Håkan Hellström-romantik – eller en husvagnstripp från helvetet. Vilken är egentligen tidernas bästa sommarfilm?

10) Himlen är oskyldigt blå (2010)

Hannes Holms bästa film är så mycket svensk sommar det kan bli. Sandhamn, sommarromanser och skitiga knarkaffärer. Och en solstänkt Ted Gärdestad-titel. Bill Skarsgård gör huvudrollen Martin som får sommarjobb på en krog som ägs av en fifflaren Gösta (stöpt efter en verklig person, 70-talskändisen Fleming Broman). Här spelas han av en fullständigt formidabel Peter Dalle. En långsammare Snabba cash i kulört plyschdräkt.

9) Hajen (1975)

Sommaren ska inte bara innebära slött vegeterande, det ska finnas bett också, gärna vassare än de små inande svinen som surrar från hägg till surströmming. Här kommer Hajen in i bilden, Steven Spielbergs klassiska skräcksmocka från 1975. Framgångarna för Hajen släppte lös en svårstoppad hord av hotfulla fyra-, sex- och åttabeningar på duken men den här var först, störst och läskigast. Det var en film som satte sig så hårt till rätta i amygdala att jag fortfarande har svårt att simma i mörka vatten (trots att de sällan hyser större predatorer än gäddor).

8) Call me by your name (2017)

Luca Guadagninos tokhyllade Call me by your name, om den trevande romansen mellan en ung och en något äldre man, var startskottet för Timothée Chalamet vars karriär sedan dess gått spikrakt uppåt. Filmen gjorde även manusförfattaren, den då 98-årige nestorn James Ivory, till den äldste Oscar-belönade filmarbetaren genom tiderna. Det här solsmekta och i dubbel bemärkelse vackra dramat såg dessutom till att den italienska regionen Lombardiet blev het som lava: turisterna vällde in på ett sätt som ställde semesterfavoriten Toscana i skuggan.

7) En kärlekshistoria (1970)

När det ska göras listor över sommarhits är det är svårt att kringgå Roy Anderssons långfilmsdebut som bubblar av berättarglädje och ung solmarinerad kärlek. Filmen om Annikas och Pärs romans i ett sommardåsigt Stockholm turnerade världen runt och vann Guldbagge för bästa film. Det tog fem år innan Roy Anderssons nästa film, Giliap, såg dukens ljus. När den kraschlandade flydde Roy till reklamvärlden för att slicka sina sår. Först 25 år senare var han tillbaka i biograferna och sedan dess har han slagit oss med häpnad med det ena konstverket efter det andra. Men det var här det började, i en berömd moppesladd på Långholmens bollplan för mer än 50 år sedan.

6) Avalon (2012)

Salige Johannes Brost långsamdansar med sig själv till tonerna av Roxy Musics 80-talssmäktande titellåt. Festen är slut, den 65-årige festprissen minns storhetstiden då han var det härskande barlejonet i Stockholms jetsetdjungel. Nu är han i Båstad för att hjälpa kompisen att öppna en flådig nattklubb som ska suga åt sig sommargästernas pengar. Det går så där… Axel Peterséns debutfilm propellerade Johannes Brost tillbaka upp på parnassen – och gav honom en Guldbagge. Han hann tyvärr inte njuta av denna tredje andning speciellt länge. Men vilken exit han gjorde!

5) Do the right thing (1989)

Få saker kan göra stadsfolk så lättretliga som en rejäl och långdragen värmebölja, som den i Spike Lees genombrottsfilm Do the right thing. Små konflikthärdar sprider sig över Brooklyn och snart är det krig mellan stadsdelens etniska grupper. Det var här regissören etablerade sin potenta mix av humor, gatusmarthet och politiskt patos. Han var då en av mycket få kända, afroamerikanska filmberättare och öppnade dörren till Hollywood på glänt för andra svarta regissörer.

4) Sommaren med Monika (1953)

”Har du en strilla, va? Jag har visst glömt mina”. Ett skönt tidsdokument i sig, den där första repliken på cafét mellan Harriet Andersson och Lars Ekborg i Ingmar Bergmans årstidsklassiker. Ung kärlek i Stockholms skärgård blir till trist vardag när verkligheten knackar på. Ja, ni känner ju till den här, men även gamla trotjänare behöver då och då släpas in i rampljuset igen. På sin tid en het, utmanande och farlig skapelse som fick ryktet om den svenska synden att rulla över globen. Främst i USA där filmen fick titeln Monika – the story of a bad girl. Orsaken var bland annat badscenen där Bergman såg till att för en kort sekund föreviga Harriet Andersson bakdel och sidan av ett bröst. Det är inte mycket att komma med i dag när vi kan ta del av gynekologiska kameravinklar på storduk.

3) Känn ingen sorg (2013)

Efter premiärvisningen av den här romantiska komedin baserad på Håkan Hellström-låten småkluckade jag ut i sommarkvällen, upplyft av en flyktig men spirituell romantisk musikkomedi kombinerad med en klassisk framgångssaga med underdogperspektiv. Det är sannerligen mycket ljus sommarlättja över hela stycket, och ännu mer Göteborg. Känn ingen sorg är en dansant och ungdomlig Albert & Herbert, uppdaterad med mycket pop, lite droger och drömmar om snäll sex. Det är Feskekôrka, Makrillarna och arbetarklassromantik.

2) Midsommar (2019)

Ari Asters folkloristiska skräckdrama (kallat ”folk horror”) har blommor i sitt hår och hjärnsubstans på händerna. Det här är en av de främsta moderna sommarfilmerna, en amerikansk exotisering av den svenskaste av svenska högtider (av ekonomiska skäl inspelad i Ungern). På känt skräckfilmsmanér följer vi några amerikanska studenter på sommarlov i främmande land där de får en barsk och blodig lektion i ödmjukhet inför andra folks traditioner och leverne. Nu är det nog inte så många svenskar som känner igen sig i alla de bisarra ritualer som jänkarna möter i fiktionens Dalarna – inklusive en brutal iscensättning av ättestupan – men det är ändå sinnesvidgande lustfyllt att se denna extremtolkning av min favorithögtid.

1) Vi hade i alla fall tur med vädret (1980)

Överraskande många svenska titlar har letat sig in på denna lista, men så är vi också världsledande i soldyrkande och galopperande väderneuros. En regnig sommar tas emot som en nationell förolämpning. En solig och torr är – för alla utom bönderna – en gudagåva, värd att göra film om. Det är följaktligen oftast molnfritt i den svenska filmsommaren. Förutom möjligen i Vi hade i alla fall tur med vädret där även de mentala molnen tornar upp sig. Rolf Skoglunds och Claire Wikholms (ö)kända husvagnstripp genom riket är en klassiker i sig, satte standarden för tropen ”den klantige neurotiske pappan” och fick en senkommen uppföljare 2008 – som dock inte var något att hänga i midsommarstången.