Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Svenska högtider att ta upp igen?

Foto: Mikael Kristenson

Midsommar är en av årets största svenska högtider, men vad hände med majgreven, mickelsmässan eller sjusovardagen? Folkloristen och författaren Tora Wall påminner om sex högtider vi tappat längs vägen.

Vi människor har ett behov av att göra tidens gång begriplig och meningsfylld genom att fylla året med högtider och traditioner. De utgör inte bara ett avbrott i vardagen, tillfällen för fest eller stillsamt högtidlighållande, utan markerar också övergången mellan en period och nästa.

Detta var ännu tydligare när vi levde i ett jordbrukssamhälle. Årstidernas skiftningar styrde arbetet och året var indelat i olika arbetsmoment som var tvunget att bli gjort i rätt tid. En annan viktig faktor var förstås kyrkan som med sina helgdagar och mässor formade och ramade in människors liv. Det ligger i traditionernas natur att de förändras när samhället gör det. Firandet får nya inslag, helt nya högtider kommer till och andra faller i glömska – men det händer också att de bortglömda högtiderna dammas av och får ny betydelse.

Här är sex högtider som fallit i glömska.

1) Kyndelsmässodagen (2 februari)

Denna kyrkliga högtid firas till minne av att Jungfru Maria då, enligt Bibelns berättelse, bar fram Jesusbarnet i templet för att förrätta det reningsoffer som en kvinna skulle göra 40 dagar efter att hon fött barn. Den latinska benämningen av dagen är missa candelarum, vilket betyder ungefär ljusmässa. Namnet syftar på att prästen vid mässan välsignade ljus som sedan bars i processioner genom kyrkan och över kyrkogården. Efteråt togs ljusstumparna till vara eftersom de troddes ha magiska egenskaper. De användes till exempel som ingrediens i mediciner eller sattes i ladugårdslyktan för att dra lycka till gården och skydda de värdefulla djuren. Kyndelsmässan markerade också julens definitiva avslutning. På en del platser firades ”lillejul”, då man åt den sista julmaten i skenet av ett undangömt julljus. Kvinnor ordnade ibland egna gillen denna dag, som även ansågs vara ett utmärkt tillfälle att tvätta särken om man ville att den skulle bli riktigt skinande vit och ren.

2) Majgreven och kampen om sommaren (1 maj)

Under medeltiden utspelades det i Stockholm och andra städer symboliska strider mellan vintern och sommaren den första maj. Vinterns män anfördes av Vintergreven klädd i päls och skinn medan sommarens män leddes av Majgreven med grönskande kvistar och blommor i händerna. Kampen slutade med att vintern drevs ut och sommaren stod som segrare. Traditionen kom till Sverige med hantverkare från Tyskland och det var från hantverksskrånas medlemmar och bland borgarna som Majgreven valdes. Det ansågs vara en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe men en dyrköpt sådan eftersom Majgreven efter kampen skulle bjuda alla på öl. Till medeltidens majupptåg hörde också papegojkampen, under vilken bilden av en papegoja sattes högst upp på en lång stång. De kämpande sköt prick på papegojan och vinnaren utropades till papegojkung. Under 1600-talet började kyrkan få invändningar och firandena föll med tiden ur bruk, även om delar av traditionerna upptogs i allmogens ungdomstraditioner.

3) Trefaldighetsafton

Trefaldighetsdagen firas i kyrkan första söndagen efter pingst för att uppmärksamma treenigheten av Gud, Kristus och den helige ande. Dagen innan infaller trefaldighetsafton, en viktig tidpunkt i det folkliga firandet. Då samlades man på många ställen vid källor vars vatten ansågs fyllt med magiska krafter som var särskilt starka denna dag. Som mest kraftfullt troddes vattnet vara på gränsen mellan natt och dag, i skymning eller gryning. Man drack eller tvättade sig i det för att få god hälsa och bota sjukdomar. Källorna smyckades med lövbågar eller granris och i samband med ritualen kastades ett mynt som offer i vattnet. Senare fram på kvällen brukade det rituella källdrickandet för ungdomarnas del övergå i festligheter med musik, dans och en hel del supande.

4) Sjusovardagen (27 juli)

Strängt taget är sjusovardagen inte en högtid men väl en märkesdag. Dessa var dagar man särskilt lade märke till i almanackan eftersom de hade väderspådomar, en spännande berättelse eller en minnesregel knutna till sig. Sjusovardagen har fått sitt namn efter legenden om sju kristna män som på 200-talet vägrade delta i en hednisk offerrit som beordrats av kejsaren. För detta dömdes de till döden och flydde tillsammans från kejsarens soldater. De gömde sig i en grotta där de utmattade föll i sömn. Soldaterna hittade dem och murade igen grottans öppning medan de fortfarande sov och lämnade dem där för att dö. Men Gud skyddade de sju sovarna och de vaknade inte förrän 200 år senare då grottan öppnades. I den folkliga traditionen tog man fasta på talet sju och menade att om det regnade på sjusovardagen skulle det regna i sju veckor framåt. En annan föreställning var att den som vaknade sent på sjusovardagen skulle bli sömnig under hela det kommande året.

5) Mickelsmässan (29 september)

Sankt Mikael är den främste av ärkeänglarna i Bibelns berättelser. Han tar strid med drakar, demoner och fan själv för att beskydda människor från ondska. Hans helgondag hörde till de som fick vara kvar i kalendern efter reformationen. Mickelsmäss var en viktig högtid på många sätt. Dagen markerade övergången mellan sommar och vinter. Då skulle man åter börja tända ljus om kvällarna, något som man inte gjort sedan vårdagsjämningen. I stora delar av Sverige avslutades odlingsåret vid Mickelsmäss. Sommarens arbete skulle vara färdigt, skörden intagen och det fanns tid för en kort period av ledighet innan höstsysslorna tog vid. Särskilt för de unga var det här den roligaste tiden på hela året. De som tjänade som dräng eller piga hade ”slankvecka” – en vecka ledigt då de dessutom fick ut sin lön. Det ordnades marknader, auktioner och danser så tillfällena till fest var många. För de som arbetat långt ifrån sin käraste under sommaren var det dags att återförenas och många bröllop hölls under denna vecka.

6) Tomasdagen (21 december)

Tomasdagen var en betydelsefull dag på många sätt. På runstavarna, en form av evighetskalendrar med vars hjälp man höll reda på viktiga dagar under året, markeras den 21 december av en ölkanna eller öltunna. Då skulle julölet var klart och avsmakades, gärna i sällskap med grannarna – och när man smakat det egna ölet gick man vidare till nästa gård. Dagen kallades därför ibland skämtsamt för Tomas fylletunna. Efter kalenderreformen 1753 infaller vintersolståndet den 21 december. Det betydde att många av de magiska föreställningar som fanns kring Lucia, vilken i folktron länge setts som årets längsta natt, knöts även till Tomasnatten. Då skulle man akta sig för de övernaturliga krafter som var särskilt starka vid speciella tidpunkter på året. På Tomasnatten hände det att floderna flöt baklänges eller forsade fram helt vilt och ohejdat. Försiktiga mjölnare offrade kanske en sup till näcken för att inte kvarnhjulet skulle slås sönder under natten och för att vattenflödet skulle vara lagom starkt under det kommande året.