Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Andreas Lundberg.

Andreas Lundberg får Vi:s litteraturpris 2021

Andreas Lundberg får Vi:s litteraturpris 2021. Foto: Nicke Johansson

Tre månaders timvikariat på ett demensboende är utgångspunkten för Andreas Lundbergs tredje roman Gerontion, som belönas med Vi:s Litteraturpris. ”Detta är nödvändig prosa”, skriver juryn.

När vi strosar omkring i en sådan där genomblåst men solkysst Göteborgsmåndag kommer vi förbi en 1800-talsbyggnad i nyrokoko och gult tegel. Andreas Lundberg gör mig uppmärksam på det udda gatunumret: Stora Nygatan 17 ½.

Bortom motsatt trottoar löper Vallgraven och vi fortsätter längs dess svarta blanka vattenyta. Andreas Lundberg tillägger lite apropå att huset är hans nuvarande psykiatriska mottagning. Den är en del av samma arkipelag av vårdinstanser som Sahlgrenskas låsta avdelning, där han var intagen när han skrev sin första roman, Storm i den pelare som bär. Romanen inleds:

”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner i gatan.”

Men att han har skrivit de raderna minns han inte. Den djupa depressionen – och elchockerna han underkastades – satte hjärnans minnesfunktioner ur spel. Månaderna på den låsta avdelningen är blanka, borta.

Väl utskriven hittade han mängder av textfragment nedtecknade i telefonen. Efter ett liv i litteraturen såg han att materialet trots allt ägde vissa litterära kvaliteter. Han sållade och strukturerade texterna och skickade dem till förlag.

Sedan trillade refuseringsbreven in, ett efter ett.

Två småförlag var dock försiktigt positiva. Men det större av dem föreslog att utgåvan i så fall skulle förseglas i en tidskapsel och nå läsarna först om 100 år.

Det fick bli det andra förlaget.

När romanen sedan kom ut fick den ett smått enastående mottagande av en häpen kritikerkår. Vem var den här Andreas Lundberg, som skrev så gnistrande vackert ur själens mörkaste mörker? Följande år nominerades boken till Borås Tidnings debutantpris.

Tidningen Vi:s litteraturpris

Tidningen Vi:s litteraturpris

Priset har delats ut varje år sedan 1947. Det ges till författare som utkommit under året och är ”på väg” – det vill säga som har debuterat men givit ut max fem verk för vuxna. Prissumman är 50 000 kronor. Ordförande i juryn är Peter Fröberg Idling. Övriga juryledamöter är Torbjörn Elensky (författare, kulturskribent), Augustin Erba (författare, journalist), Lina Kalmteg (författare, kulturskribent), Ulrika Knutson (kulturskribent) & Unn Edberg (chefredaktör Vi).

Ja, varifrån kom han? Andreas Lundberg redogör kort för sin uppväxt utanför Båstad. Barndomshemmet var ett hem i stort sett utan böcker.

– Jag upptäckte läsandet i skolan, när vi gick till skolbiblioteket. Det var en svindlande känsla, jag försvann in i läsandet. På mellanstadiet ringde min fröken hem till mamma och klagade på att jag läste ”konstiga böcker” – Musashi, Kafka, Burroughs och sånt. Morbida saker. Men då skällde min mor ut henne och det kändes förstås väldigt bra med det stödet.

När en förskolepedagog långt senare påtalade att Andreas Lundbergs dotter använde ”så konstiga ord” kunde han le åt detta lilla eko genom tiderna.

2001 startade Andreas Lundberg tillsammans med vännen Ola Svensson det lilla kvalitetsförlaget Alastor Press, i första hand inriktat på översatt litteratur från förra sekelskiftet. Enligt honom själv var han för ”ängsligt lagd” för att söka jobb. Att driva ett eget förlag framstod som en utväg. Det började med en motgång. Något gick fel när den första titeln, en samling med Comte de Lautréamonts texter, skulle tryckas. Alla talstreck försvann. De två kollegorna fick själva åtgärda problemet. Med tålamod, linjal och en mycket tunn penna, kompletterade de alla repliker på bokens 201 sidor, i en upplaga om 1 000 exemplar.

Nästan lika tidigt som Andreas Lundberg hade börjat läsa hade han också själv börjat skriva, något han fortsatte med in i vuxen ålder.

– Jag skrev väldigt mycket. Först romaner, sedan blev det noveller, därefter gick jag över till dikter. Och sedan ingenting alls … Jag skrev liksom kortare och kortare tills det helt försvann.

Skrivkrampen förlamade honom. Han kände äckel över det han tidigare hade åstadkommit. Det var för osjälvständigt.

– När jag läste en massa av William Blake blev det ”blakeiska” av allt. När jag läste Kafka blev det Kafka-noveller. Jag kom inte fram till det jag tyckte att jag borde kunna göra. Jag hade alla texter i en stor låda på rummet. Till slut gick jag ner och slängde den i en container.

Det är inget han ångrar. Han har aldrig gått någon skrivarutbildning, utan ser det misslyckade skrivandet, översättningsarbetet och inte minst läsningen som sin författarskola.

Men det var alltså först på psyket och med anteckningarna i telefonen som han lyckades bryta låsningen.

– Jag blev egentligen inte så förvånad över att det fanns text i telefonen. Det som förvånade mig var att den höll ihop och var begriplig för andra människor. Och att det runnit fram så mycket text utan att självkritiken hade slitit allt i bitar.

Andreas Lundberg.
Foto: Nicke Johansson

Storm i den pelare som bär bildar tillsammans med de två följande, Ofarbar tystnad och Gerontion en trilogi som saknar sin like. Här talar en röst i rum som annars står tysta, stumma, stängda.

I Ofarbar tystnad har berättarjaget tagit sig ur depressionens akuta fas. Men ångesten är överväldigande – under sjukdomen kunde han inte vara en far till de små barnen, äktenskapet gick under, en ny man tog hans plats. Han söker sig till ett kloster, för att konfrontera en tro som varken tycks ge mening eller tröst.

I Gerontion har jaget kommit något längre. Han har fått ett timvikariat på ett demensboende. Arbetsdagarna utspelar sig i en verklighet många föredrar att inte tänka på – själar som flämtande slocknar, kroppar som sviker, värdigheten som eroderar. Även det ett slags undantagsplats, en ½-plats, dit just ingen kommer på besök.

En sådan trilogi låter givetvis mörk och nedslående. Vilket den också är. Men – och här ligger en del av böckernas storhet – de är ändå gåtfullt hoppfulla. Kanske kan det förklaras av att det trots allt finns en röst i tystnaden? Visserligen är läsaren instängd tillsammans med jaget i en kvävande klaustrofobi, men det faktum att rösten talar innebär att det finns liv, ett liv som sträcker sig mot något annat än döden. En sammanbiten humor skimrar också till då och då.

Och så är det textens skönhet. De precisa, pregnanta, vackra formuleringar som en normal roman får till en handfull gånger återkommer här på var och varannan sida.

– För mig har det alltid varit viktigt att skriva vackert även när jag skriver hemska saker. Även det fulaste kan skildras, utan att sentimentalisera, som vacker text. Det är min förhoppning i alla fall. Livet finns i styrkan hos de här bilderna, det är där som motpolen till det svarta ligger.

Trilogin är färgkodad. Den första delen är svart som helvetet. Den andra grå, likt skärselden. Den avslutande delen är vit och även om den knappast är paradisisk så anas ett slags ljus och försoning.

Depression, tro och tvivelFoto: Jasmine Storch

Depression, tro och tvivel

Namn: Andreas Lundberg.
Född: 1975.
Bor: I Göteborg.
Familj: Två döttrar.
Utgivning: Storm i den pelare som bär (2016), Ofarbar tystnad (2019), Gerontion (2021).
Juryns motivering: ”I tider som tvivlar på litteraturen skriver Andreas Lundberg som om det gällde livet. Med Gerontion avslutar han sin trilogi om depression, tro och tvivel. På ett demensboende möter både Lundberg och läsaren sin like: ’En skugga som hukar i ruinerna efter sin människa.’ Detta är nödvändig prosa: skimrande svart, brutalt rolig, levande.”

Det finns även trådar av kristen mystik i romanväven. Framför allt i Ofarbar tystnad – titelns tystnad alluderar på tystnaden under klostervistelsen, men även på Guds tystnad. Den gud som jaget vänder sig mot är varken Gamla testamentets lynnige despot eller hans allom förlåtande son:

”En gång reste sig håret som kompassnålar, en gång var kraniet en stjärna av vitglödgat ben. Det var mörkt. Tankarna brann upp som rymdskrot i atmosfären. Jag kämpade i hudens liksäck, letade efter en öppning, medan jag sög efter andan genom hopsydd mun och drogs sparkande mot min nordpol. Drogs hjälplös över tundran, där vargarna ylade sin norrskensgråt, för vem kan skåda ut i stjärnornas årmiljarder och se välvilja?”

– Hela den boken handlar om sökande efter mening, en berättelse där man finns till. Religiositeten är krampartad, spröd och nästan panikslagen. Men jag tänker att det religiösa kan öppna upp till något slags djupare verklighet, där hela den mänskliga belägenheten kan belysas. Den lidande Kristusgestalten återkommer ju i de tre böckerna, kanske inte i något konfessionellt perspektiv, utan mer som en urbild för det mänskliga predikamentet. Den är ju rätt speciell den bilden för så vitt jag vet finns det ingen motsvarighet i andra religioner, till det här absoluta lidandet. Till lidandets betydelse. I bok två sätts det egna lidandet i relation till hans, det blir ett sätt att dra sig igenom det. Det hemskaste är ju om ditt lidande är meningslöst. Boken är ett sökande efter en berättelse som gör att man står ut.

I den andra boken finns jämte det här andliga temat återkommande våld och förstörelse av mänskliga kroppar.

– Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån. Som liten var jag allergisk mot mänsklig beröring – när jag var hos frisören och de rörde vid nacken blev jag helt röd och knottrig. Det kroppsliga våldet känns som en sådan oerhörd kränkning, så det är väl därifrån de bilderna kommer. Det är också svårare att beskriva lidande i själsliga eller abstrakta termer och få det att bli lika akut. Jag tänker på de gamla altartavlorna, som kan vara enormt bloddrypande men ändå är målade med sådan skönhet. Det är ett slags ideal.

Även i den avslutande delen är kroppslig utsatthet en bärande bjälke. Bokens demensboende är inspirerat av Andreas Lundbergs tre månader som timvikarie i äldrevården.

”Skräcken klistrad kall på huden. Gullan naken i fosterställning i sängen, vänd in mot väggen. Blöta stinkande lakan att byta, ett skitigt rede för den magra lilla fågelkroppen. […] Det finns ingenting att säga. Hur djupt ned i ensamheten måste man falla för att förnedringen inte ska kunna nå en längre?”

– Det var rätt omstörtande att först komma in där. Det chockerade mig att jag som inte hade någon som helst erfarenhet eller utbildning skulle sitta med folk när de dog, människor som inte ens visste själva vilka de var. Det är ju ett enormt ansvarsfullt arbete, som alltså vilken klåpare som helst kan få. Det tyckte jag var väldigt konstigt. Sedan konfronteras man med det rent fysiska, människor som reduceras till överfulla blöjor, snor och inflammationer. Och då ställer man sig frågan vad människovärdet är. Boken handlar rätt mycket om det, vem som kan avgöra det.

Andreas Lundberg om sina boktitlar:Foto: Nicke Johansson

Andreas Lundberg om sina boktitlar:

Storm i den pelare som bär
”Det var en ren slump, jag hade ingen titel, men jag var mitt uppe i läsandet av Rainer Maria Rilke och då hoppade den raden fram. Allt föll på plats och sedan kunde boken inte heta något annat.”

Ofarbar tystnad
”Jag letade rätt mycket efter en titel och tystnaden kändes mycket viktig – tystnaden i klostret, men också Guds tystnad och tystnaden i det sociala. Jag ville ha ett citat som speglade det. Så sprang jag på den här diktraden av Paul Celan, just att tystnaden är ofarbar gjorde att titeln föll sig rätt naturlig.”

Gerontion
”Betyder ’liten åldring’ på grekiska. Jag har förstått att det kanske inte är den bästa av titlar, att jag kunde ha valt något klatschigare. Men T.S. Eliot har givit ut en liten bok med den dikttiteln och jag tyckte att det var lite kaxigt att döpa den till samma sak.”

I Ofarbar tystnad finns en kall distanserad blick på dem som jaget möter. I Gerontion inträder däremot ett slags ömhet inför åldringar och personal. Men det finns en överhängande risk att den här typen av berättelser profiterar på de hjälplösa människor den skildrar.

– Jag tänkte på det, vad man kunde göra och inte göra. Jag har givetvis bytt namn, gjort legeringar av olika personer. Boken står hela tiden på de utsattas sida, precis som den första boken står på de sjukas sida. Det är ingen von oben-blick, utan man möter dem i ögonhöjd, så att säga. Vidare är ju alla dessa gestalter filtrerade genom mig, för att bli språk.

Att romanerna så ohöljt utgår från det självupplevda gör att de har räknats in i den autofiktiva trenden i Karl Ove Knausgårds kölvatten. Men för Andreas Lundberg har varken han själv eller de egna erfarenheterna varit huvudsak. Det har bara varit ett medel för att gestalta särskilda utsatta tillstånd.

– Böckerna skildrar ett utbrytningsförsök ur det jagets fängelse som kanske är en direkt konsekvens av språket och som tydliggörs i sjukdomen. I sådana här extrema tillstånd går det att säga allmängiltiga saker om att vara människa. Rotlösheten, bristen på mening, är ju där för alla, här är det bara mer akut. Det går att dra in de stora frågorna. Vad är det att vara människa? Är det våra minnen, berättelsen om oss? Det jag är mest stolt över är att böckerna ställer de här existentiella frågorna utan att nöja sig med ett svar, de står kvar i frågeställningen utan att vika ner blicken.

Samtidigt har även hans närstående dragits in mellan pärmarna. I Knausgårds fall blev det bråk – hans första exfru gjorde ett radioprogram om sin upplevelse, hans andra fru skrev en egen bok om deras gemensamma tid. För Andreas Lundberg var Knausgårds hänsynslöshet aldrig ett alternativ. Hans ex-fru fick läsa manus till Storm i den pelare som bär och Ofarbar tystnad i förväg och om hon inte hade godkänt dem skulle förmodligen ingen av böckerna ha utgivits.

– Min ex-fru har varit väldigt stöttande. Det förvånade mig en del, framför allt med den andra boken. Svartsjuka är ju ingen vacker känsla. Men hon har aldrig begärt att något skulle skäras bort. Jag är glad för det stödet. Nu har vi en jättebra kontakt, vilket är skönt för barnen.

Andreas Lundberg om tre tidigare pristagare som inspirerat:

”Mycket svårt – illuster skara. Jag måste naturligtvis först och främst nämna Gunnar Ekelöf, som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom. Han var en verklig och framför allt kompromisslös vägvisare till underjorden och ledde mig vidare till symbolisterna, med mera. Sedan vill jag lyfta fram Bengt Söderbergh, för hans översättningars skull. Jag har dessvärre inte läst hans ”eget” författarskap men utan honom hade jag inte kommit i tidig kontakt med Jean Genet. Slutligen måste jag nämna Sara Stridsberg, för hennes vackra bärnstensprosa som förmår innesluta vilka ohyggligheter som helst.”