Under åren 1975-79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Kerstin Ekmans bidrag från 1975.

Ur Vi nr 41/1975

Jag är född i en enrummare på Östermalm i Finspång, i en av STAL:s arbetarbostäder. Pappa var metallarbetare. Han började som pojke på Pump-Separator i Katrineholm. Han blev verkmästare när jag var tre år och när han dog var han fabrikör, ägde och drev ett företag som tillverkade skogsbruksmaskiner. Han ansåg vid slutet av sitt liv att socialdemokratin höll på att strypa företagsamheten i det här landet och att kommunismen var jämställd med nazismen. Han arbetade aktivt för högerpartiet.

Första gången jag röstade var det alldeles självklart på högern. Men pappa kände arbetarnas villkor och han fick med åren magsår. När förhandlingarna i avtalsrörelsen pågick tuggade han alltid kex. Han var sömnlös under metallarbetarstrejken -45 men blev nog med åren stabilare eller orörligare. Bara en sak kunde ända till slutet av hans liv bringa nerver och känslor i samma rörelse som på 20-talet: olycksfall på verkstan. Jag tror han var en tvärsigenom kluven människa som gjorde sitt allra bästa för att framstå och känna sig så hel som möjligt. Det dröjde mycket länge innan jag förstod att han och jag och mamma överhuvudtaget hade gjort nån resa.

(…)

När jag kommer hem till Sörmland ryker marken under fötterna. Jag har suttit vid stenkällare som min mormors far Johan Löthman byggt och tittat på märkena efter kilen som mormor höll när han slog med släggan. Hon var sex år när hon började gå med honom ut på arbete. Sverige var Mexiko. När bröderna Wilhelm och Gustav växte upp och kunde överta hennes arbete var hon glad.