Sarah Dawn Finer sjunger för livet

Aldrig hade sången varit viktigare för Sarah Dawn Finer än när hennes nyfödde son i våras höll på att dö ifrån henne. Då slog instinkten till med märkvärdig kraft. Vi träffar en artist som konstaterar att hon nog är bättre på att vara yrkesmänniska än att vara människa.

När teaterlokaler tömdes och konserthus tystnade, när många av landets kulturarbetare gick in i en akut pandemidesperation – då började Sarah Dawn Finer tala.

Eller snarare lyssna. I sin podd Talk to me har hon vecka efter vecka mött personer hon varit nyfiken på, personer som har något att berätta. Om smått och stort, livet och döden – det vill säga allt hon själv funderar över. Oavbrutet.

Hon brukar inleda samtalen med rena faktarutan.

Fråga när hennes gäst är född och vad vederbörandes föräldrar heter.

Själv skruvar jag intervjutekniken – och fantasin – några snäpp och undrar vilken fråga hon skulle ha börjat med om hon haft sig själv som gäst?

Hon skrattar till, behöver fundera.

Under tiden kan ramarna för vårt eget samtal förtydligas.

Låt vara att vi möts hemma hos henne men det beror inte på att hon vill visa upp sitt hem. Eller sin familj. Anledningen är pyttesonen Benji som sover mellan oss i soffan. Det blev enklast att prata under hans eftermiddagsslummer. I kök och vardagsrum finns spår av mannen och de fyra bonusbarnen, men de ska hållas utanför intervjun. Sarah Dawn Finer är bestämd, de har inte valt ett liv i offentligheten. Punkt.

Själv har hon stått i rampljuset sedan hon var sex år. Hunnit pröva det mesta i branschen. Som artist och låtskrivare, programledare och skådespelare. Måhända är det samlad livserfarenhet – eller bara minnen från två scenliv som Sally Bowles – som möter en direkt i hallen. Life is a cabaret står det på väggen.
Men vänta, nu har hon hittat svaret.

– Jag skulle fråga vad jag gör när ingen ser mig. Eller kanske vem jag är när ingen tittar på.

Och vad är svaret?

Hon börjar med det synbart enklaste. Då är hon osminkad, har håret i tofs.

– Och så är jag nog grövre i min humor än vad jag kan vara i ett tv-program. Nej, fel. Säg så här: hemma är jag både lugnare och tystare men också galnare, i något slags konstig kombination. Men framför allt är jag vanligare än vad folk verkar tro.

Hon har en bild, hon hinner upprepa den flera gånger, att människor rent allmänt inte förstår att den som är stjärna på scen har exakt samma liv som de flesta andra rent privat. Samma gnet med elräkningar som ska betalas och barn som bör äta grönsaker. Samma ångest och dåliga självförtroende som så många andra.

Allt detta hon egentligen inte vill prata om.

– Min dåliga självkänsla har blivit fokus i alltför många intervjuer. När jag helst bara vill tala om mitt jobb. Jag är alldeles för känslig för att vara så öppen som jag är, säger hon, vis av årens erfarenheter.

Jag är bättre på att vara yrkesmänniska än att vara människa.

Dilemmat kan formuleras på annat sätt:

– Jag är bättre på att vara yrkesmänniska än att vara människa. Att jag kan utöva mitt jobb med det självförtroende som det kräver beror på att jag hållit på i 34 år, säger Sarah Dawn Finer.

Hon har övat ihärdigt. Nått en position där hon kan påverka, ha kontroll. Vanlig-livet är något annat, mer hisnande och oförutsägbart.

– Ta bara detta att vara mamma. Det är så oerhört mycket svårare än att gå ut på en scen och leda ett tv-program.

Hon minns med fasa stunden när dottern Annie, hon som i dag hunnit bli fyra år, var riktigt liten och med på ett tv-jobb. Allt var så fint uträknat med amning i en paus. Barnet vägrade. En svettig mamma kände paniken komma krypande: ”Herre-gud-om-hon-inte-äter-nu-få-hon-ingen-mat-på-flera-timmar-det-kommer inte-att-gå-åååh-vad-ska-jag-göra?!”

Sarah Dawn Finer gick sönder lite grann som mamma och människa den gången. Efter dotterns födelse. I ett av sina podd-avsnitt, med Sanna Bråding, tar hon upp det som en viktig lärdom. Att hon mådde så dåligt att hon kände att hon måste ha hjälp. Det var ju inte ångest och sorg hon ville överföra till sin lilla dotter, det var ju styrka och glädje.

– Den största sorgen var att min unge var helt fantastisk, men varför var jag inte lycklig?

Det fanns en förhistoria. Att hon år efter år kört slut på sig själv, tömt sig på kraft. Fram tills hon fick polyper på stämbanden.

– Jag stod i duschen och insåg att jag inte kunde ta en ton – och eftersom jag var gravid kunde jag inte opereras.

Läkningen blev tystnad – och nästan ett års sjukskrivning. Inget tal, ingen sång och hårt jobb hos logoped och sångpedagog för att lära om rösten.

– Det var den svåraste perioden i mitt liv. Vem var jag om jag inte kunde sjunga? Samtidigt var det min bästa tid, nu när jag äntligen var gravid.

Så föddes dottern Annie.

– Jag hade längtat så efter att bli mamma och trott att det skulle komma helt naturligt. Men det var inte så lätt. Kombinationen med sömnbrist, identitetskris och hormonpåslag blev till slut för mycket.

Hon åkte till Ojai i Kalifornien på kurs och fick hjälp till självhjälp. Kom hem med bättre redskap att bryta destruktiva tankar. Kvar fanns frågan hon vet att hon delar med många: ”Jag förstår inte hur jag kan vara så orimligt kapabel när jag är kapabel och så hopplös när jag är svag.”

Det fanns ett svar. Hon fick det förra året.

Men vänta, sonen gnyr och vi ska kanske börja i en annan ände.

Att redan för 40 år sedan kunde just Vi:s läsare ana vad nyfödda Sarah var för en sorts flicka. På en av bilderna som publicerades i tidningen tog hon, sisådär 10 minuter gammal, sitt första, reflexmässiga, steg i händerna på en barnmorska på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Bevisligen hade hon, från start, bråttom att ta sig vidare i livet.

Och hur hon hamnade i tidningen, till och med på dess omslag?

Jo, hon föddes genom kejsarsnitt som var relativt ovanligt för 40 år sedan och hennes pappa, medicinjournalisten David Finer, skrev om förlossningen i Vi.

– När min storasyster Zoie föddes, också genom kejsarsnitt, jobbade han på Dagens Nyheter. Hon kom också på förstasidan. Som liten tyckte jag det var coolt att vi hade varit i var sin tidning.

Nu har hon själv två barn. Vad har hon lärt av dem?

Sarah Dawn Finer tystnar, tar ett tvekande andetag. Bestämmer sig sedan för att detta är viktigt att berätta, som bakgrund till den respekt och tacksamhet till livet som hon fått genom sina barn.

– Benji föddes utan hjärtslag och andning. Han fastnade, länge och svårt, och dog innan han kom ut, säger hon och stryker sin sovande son över huvudet.

Redan i slutskedet av graviditeten kände hon att något inte stod rätt till. Värkar kom och gick, det var inte som förra gången. Till slut blev hon igångsatt och efter många timmar var hans huvud ute. Sedan tog det stopp. Vi hoppar över detaljerna, det räcker med att förloppet var oerhört ovanligt – och dramatiskt. En kamp på liv och död. Till slut kom han ut, man fick igång hans hjärta och början till en försiktig andning.

Fortsättningen är som en filmscen och när hon berättar rinner tårarna på oss båda.

Vi är på ett akutrum på Danderyds förlossningsavdelning. Där på ett bord ligger den nyfödde pojke som måste få i sig mer syre för att överleva. Hans pappa står bredvid och kämpar tillsammans med läkarna som precis fått den lilles hjärta att slå. Efter oerhört långa och skräckslagna minuter. Nu körs hans mamma in i rullstol. Det är bara en stund sedan hon lyckades föda honom och nu sitter hon här. Skräckslagen, lamslagen. Hon sträcker ut handen för att hålla hans lilla, vet inte vad hon ska göra.

Det var nog det mest andliga ögonblick jag kommer att få vara med om i mitt liv.

– Då började jag sjunga. Det var inget medvetet eller planerat, jag bara öppnade munnen och började sjungaCome rain or come shine. Och vet du vad som hände? Han kunde inte andas själv men hans syresättning gick upp till 100. Det var helt … jag vet inte, det finns inga ord för det. Det var nog det mest andliga ögonblick jag kommer att få vara med om i mitt liv. Så på frågan vad mina barn lärt mig kan jag svara: Allt.

Med sig hem från sjukhuset bar hon inte bara sonen utan också barnmorskans ord. Att hon måste bli bättre på att lita på sina instinkter. ”De är starkare än du kanske tror”, sa barnmorskan som vägleddes av Sarahs upprepade försäkran att något var fel.

– Jag kände något som de inte kunde se. Och de litade på min känsla.

Mirakel har ingen given form eller gestaltning. De kan, som här i en soffa, bära sparkbyxor och suga på en napp.

Sarah Dawn Finer tystnar, skyfflar in det sista av sin lunch, och byter ämne.

Till året som gått, ett år som började med tvärstopp och desperation. Över en natt blev hennes almanacka tom. ­Tuffast var att stryka produktionen Sound of musicals med Broadwaystjärnan Brandon Victor Dixon som hon planerat att sätta upp på Chinateatern i Stockholm. I egen regi. Jag vågar inte fråga vad det kostade henne ekonomiskt.

I tomheten som följde kvarstod till slut frågan om hon som arbetslös skulle börja plugga på Komvux.

Sedan hände allt på en gång. Inte som presenter som seglade in. Mycket fixade hon själv, som att starta ett eget skivbolag för låtarna som föddes, dem hon samlat på skivan Songs for comfort.

Vi kan ta den först. Att hon när pandemin rasade som värst kände att det vi mest behöver – det är tröst och snällhet.

– Människor blev så elaka, så kändes det. Låten Be gentle handlar om att vi måste vara mer varsamma om varandra. Det har varit ett så tungt år, för alla.

Hon blev en av jurymedlemmarna i TV4:s Talangockså. Gjorde flera radioprogram. Förutom att hon alltså blev gravid – och tvåbarnsmamma.

– Talang räddade mig från att gå under. Och sedan har jag ju haft vår stora familj att ta hand om.

Sarah Dawn Finer var bara tre år när hon började spela in radioprogram på sin pappas bandspelare. Sedan dess verkar hon ha arbetat, oavbrutet. Med de mest skilda projekt. Också nu, med en purfärsk liten pojke.

Varför jobbar du så mycket?

– Jag tror inte att jag jobbar så mycket mer än till exempel en skådespelare på en stadsteater. Det som driver mig är behovet att få kommunicera, vara kreativ. Främst musikaliskt så klart, men under åren har det utvecklats till andra former också.

Hon tystnar, vet numera:

– Helt ärligt skulle jag aldrig kunna jobba med en enda sak, det är inte tillräckligt utvecklande. Det är därför jag älskar olika projekt.

Nej, mer än så. Hon älskar känslan av att vara ny på något.

– Det är en härlig kick att vara underdog.

Till skillnad mot vad?

– Att göra det jag kan. Det ger mig en extrem prestationsångest att göra något som andra förväntar sig att jag är svinbra på. Då finns ingen frihet, bara kravet att överleverera.

Så varför har Sarah Dawn Finer inte tävlat i Melodifestivalen efter 2009? Hon ger själv svaret. Då sjöng hon sin egen Moving on som enligt många borde ha vunnit och som sedan blev den mest spelade låten på radion det året.

– Den hade kunnat få representera Sverige utan att vi hade behövt skämmas. Efter det vill jag inte ställa upp igen. Jag har nått den position där fallhöjden är för stor.

Är inte risken att misslyckas större om hon gör något helt nytt?

Hon skakar på huvudet, säger att den rädslan är försumbar jämfört med hur det är att stå framför en fullsatt salong där folk köpt biljetter till en artist som de förväntar sig ska låta och se ut på ett sätt som de tycker är värt biljettpriset.

I sitt Sommar-program i radion 2013 berättade hon om Art Garfunkel, som hon skulle ha turnerat med när han kom till Sverige efter en röstoperation. Mitt under en föreställning flydde han ut genom ett badrumsfönster på Scandinavium i Göteborg – och försvann.

– Efter att själv ha tappat rösten förstår jag vilken fruktansvärd ångest han hade. Lite så kände jag även privat efter min dotters födelse. Jag kunde inte leva upp till den jag ville vara för min familj. Det var inte de som sa att jag var sämst. Det var enbart min egen känsla.

Sjukt många av mina kvinnokompisar är så rädda för att vara fel sorts mammor.

Jag frågar inte vad som står på Sarah Dawn Finers önskelista för framtiden. Är tveksam till att textutrymmet skulle räcka. Hon hinner nämna boken hon skulle vilja skriva, den med titeln Detta skulle jag vilja att någon hade berättat för mig innan jag blev mamma.

– Men där har jag inte tänkt färdigt än så det får vänta. Det enda jag vet är att sjukt många av mina kvinnokompisar är så rädda för att vara fel sorts mammor enligt normer. Vi måste, som sagt, lita på våra instinkter. Det gäller oss alla.

Vi är tillbaka till det som är grunden för hennes podd. Där en av hörnstenarna skulle kunna vara Gunnar Ekelöfs berömda strof ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. För det är ju så mycket vi delar, också längst ner i våra skakiga inre och mörkaste skrymslen. Att öppna upp, våga dela, är både tröstande och självläkande. Ljus kan vinna över mörker.

– Att träffa människor och prata är mitt syre, säger Sarah Dawn Finer.

Under pandemiåret är det inte scenen – eller publiken – hon längtat efter mest.

– Jag saknar att musicera med mina kompisar. Har man fem, sex barn hemma finns fan ingen tid att sätta sig ner och sjunga några timmar. Att sjunga och skapa är inget jag väljer. Det är min religion och min bensin.

Jag tycker först hon säger medicin, inte bensin. Kanske är det samma sak.

En fråga hänger kvar; vad var det för svar hon fick förra året?

Jo, hon gjorde en utredning och fick veta att hon har adhd. Det började med att hon följde en väns väg till diagnos och insåg att allt vännen talade om, tankarna som trängdes i huvudet och psykets häftiga svängningar, kände hon igen.

Vad betydde det att få en diagnos?

– Den hjälpte mig förstå att jag inte är galen. Men det största var att jag kunde förlåta mig själv för allt jag inte klarat i livet.

Hon står på en scen nu och det är ovanligt ljust i salongen. Det betyder att hon ser allt hon egentligen borde stänga ute. Sången, rösten, är det hon ska koncentrera sig på. Men vänta, där ute sitter någon som tydligen inte kan sluta pilla på sin mobil och längre bort verkar någon frysa – och hur är det med paret på andra bänkraden. Är de egentligen osams?Sarah Dawn Finer ger exempel på hur det är för den som utan filter tar in sin omgivning. Motsatsen kan förstås också hända. Att hon sjunger för några få, stänger ute alla andra. Också Europas samlade kungligheter.

Som i Konserthuset den där junikvällen 2010 när hon sjöng Kärleksvisan för kronprinsessan Victoria och Daniel Westling på festföreställningen inför deras bröllop. De stämningsmättade minuterna går att se på ett Youtube-klipp: Där på scen Sarah Dawn Finer i glitterklänning och uppsatt hår och alla kan förstå att detta inte är ett vanligt gig. Hon var hes också, berättar hon nu, elva år senare.

– Men när jag kom till raderna För att jag älskar dig så som du är, och jag vill ge dig allting jag har och såg Victorias blick på Daniel och hur hon strök över hans hand – då försvann alla andra. Då var det vi tre, i en bubbla.

Kärleksvisan har en egen historia. Ursprungstexten handlade egentligen om vänskap, skriven på engelska. Men till Helena Bergströms film Så olika, där Sarah både skrev musiken och hade en roll, behövdes en bröllopslåt. Hon fick en natt på sig att översätta visan hon hade – och korta ner den rejält.

Efteråt har hon fått höra att texten kan användas på olika sätt. Till exempel som hjälp för flyktingar att lära sig svenska.
– Jag har också insett att det finns olika sorters kärlekar. En kvinna jag en gång mötte i ett terapisammanhang skrev och berättade att hon sjöng Kärleksvisan för sin missbildade arm. Den var hennes livs stora sorg. Nu försökte hon lära sig att älska den.

Och du själv?

– Jag har börjat förstå att om man sjunger den för sig själv betyder den något annat, och mycket större, än vad jag tänkte när jag skrev den. Den handlar inte om att någon annan ska älska oss. Den handlar om att vi ska lära oss älska oss själva.

Om den ingår i vaggvisorna Sarah Dawn Finer sjunger för sina egna barn? Nja, inte riktigt.

– Första gången min dotter hörde den började hon gråta. Eftersom jag hade så mycket halsproblem när jag väntade henne hade hon aldrig hört mig sjunga. Sedan blev det hon som sjöng den för mig. Hon är … ja, en sån fantastisk liten människa. Så generös och kärleksfull.

Tror du någon ställde samma fråga till en 30-årig Håkan Hellström?

I september fyller Sarah Dawn Finer 40 år. Med lysande ögon talar hon om den ”jätteplan” hon hade för firandet. Det är en plan som förmodligen måste skjutas upp.

Men själva åldrandet, hur är det?

– Som människa är det inte jobbigt, bransch-mässigt är det svårt. Jag har ingen åldersnoja, absolut inte. Att jag fått några rynkor är inget jag lider av. Det är livet. Annat har blivit så mycket bättre, enklare. Som att jag vågar göra fler obekväma val än jag vågade som ung.

Som exempel tar hon ”ett antal situationer efter metoo” när hon sagt nej till att arbeta med vissa män. Men också intervjutillfällen när hon påpekat att de frågor hon fått inte skulle ha ställts till män. Det finns en påtaglig könsskillnad.

– Hur många gånger tror du, till exempel, jag fick frågan om jag inte längtade efter barn. Då när jag inga hade. Tror du någon ställde samma fråga till en 30-årig Håkan Hellström? När barnen väl är födda är det vi kvinnor som måste svara på hur vi ska klara att jobba samtidigt. Det slipper manliga kollegor.

Och det svåra branschmässigt med att åldras?

– Att det kommit så många nya förmågor som kan det jag absolut inte kunde, och vågar så mycket mer än jag vågade, när jag var i deras ålder, säger hon som just avslutat en säsong som jurymedlem i Talang.

Det är så mycket hon hade velat hinna med, då när hon var ung. Så mycket hon hade velat lära. Tiden räckte inte till. Som 35-åring skapade hon ett tillfälle. Åkte till New York några månader för att gå en teaterutbildning.

– Jag skulle spela Sally Bowles på Stockholms stadsteater, samma roll jag gjort tre år tidigare i Uppsala, och kände att jag ville ha en annan utgångspunkt, mer kött på benen. Annars har jag inte pluggat någonting, sedan jag hoppade av gymnasiet.

Om Sarah Dawn Finer och jag skulle mötas om 15 år? Vi leker med tanken vad samtalet skulle kunna handla om – och vad rubriken skulle bli.

”Äntligen hemma och samtidigt på väg”, är hennes eget förslag. Det vill säga att hon hittat sin plats i livet, samtidigt som hon fortsätter utvecklas, förverkliga drömmar. Och blivit bättre på att ”skita i vad andra tycker”. Livet är för kort för det, säger hon.

– Först när vi släppt den rädslan kan vi börja leva på riktigt.

Sarahs 5 lyssnartips från sin podd

Livsöden: ”Avsnittet med David Jassy, svensk låtskrivare/producent som åkte till Los Angeles och hamnade i amerikanskt fängelse på livstid. Och det med Sanna Bråding.”

Psykisk hälsa:”Avsnittet med psykiatern Lotta Borg Skoglund, där vi bland annat talar om min adhd-utredning och diagnos.”

Underhållning:”Avsnitten med ­Edward af Sillén, Peter Settman, Kristian Luuk och Christer Björkman.”

Sport: ”Avsnittet med Mats Sundin.”

Musik:”Finns hur många avsnitt som helst, bland annat med Mauro Scocco, Nils Landgren, Eagle-Eye Cherry och Lill Lindfors.”