Sara Parkman tycker om att bygga trojanska hästar och att bryta mot regler. Hon är en hyllad folkmusiker och en andlig sökare, och det går alldeles utmärkt ihop i hennes värld.

Solen bländar och måsarna skriker i skyn, vinden pustar med is i andedräkten. Det låter som om havet kluckar intill, fast det är Mälaren. Sommar och vinter, hav och stad, allt möts vid musikern Sara Parkmans replokal i Axelsberg i Stockholm.

På sin senaste skiva Vesper låter Sara Parkman, som är prästdotter, sin far sjunga högmässans välbekanta kyrie och svarar honom med ett fäbodinspirerat lockrop. Det är ett album fullt av dramatiska krockar, som blir nya helheter, med hjälp av kraftigt magstöd.

Nu sitter hon här, alldeles mild, med en tallrik uppvärmda rester framför sig.

– Det blir så tydligt ibland hur olika världar hänger samman. Någon sa till mig att scenkonst är en övning i att leva och dö. Strax efteråt pratade jag med pappa som sa att gudstjänsten, och kyrkans olika förrättningar, är att öva sig på att leva och på att dö. De vill samma sak fast i olika kontexter.

Heligheten, den kristna berättelsen och det andliga språket finns nära Sara Parkman. Om jag inte hade stört henne skulle hon antagligen suttit och läst i Teologi genom seklerna, hon gör det ofta nu, när alla spelningar är inställda.

– Att lära sig om historien är lite som att bygga en trojansk häst i konservativa miljöer. Om en har historien med sig får en makt och tyngd och först då är det möjligt att göra egna analyser och skriva om reglerna. Starka makter utnyttjar det historielösa.