Sara Parkman om folkmusikens många ansikten

Sara Parkman tycker om att bygga trojanska hästar och att bryta mot regler. Hon är en hyllad folkmusiker och en andlig sökare, och det går alldeles utmärkt ihop i hennes värld.

Solen bländar och måsarna skriker i skyn, vinden pustar med is i andedräkten. Det låter som om havet kluckar intill, fast det är Mälaren. Sommar och vinter, hav och stad, allt möts vid musikern Sara Parkmans replokal i Axelsberg i Stockholm.

På sin senaste skiva Vesper låter Sara Parkman, som är prästdotter, sin far sjunga högmässans välbekanta kyrie och svarar honom med ett fäbodinspirerat lockrop. Det är ett album fullt av dramatiska krockar, som blir nya helheter, med hjälp av kraftigt magstöd.

Nu sitter hon här, alldeles mild, med en tallrik uppvärmda rester framför sig.

– Det blir så tydligt ibland hur olika världar hänger samman. Någon sa till mig att scenkonst är en övning i att leva och dö. Strax efteråt pratade jag med pappa som sa att gudstjänsten, och kyrkans olika förrättningar, är att öva sig på att leva och på att dö. De vill samma sak fast i olika kontexter.

Heligheten, den kristna berättelsen och det andliga språket finns nära Sara Parkman. Om jag inte hade stört henne skulle hon antagligen suttit och läst i Teologi genom seklerna, hon gör det ofta nu, när alla spelningar är inställda.

– Att lära sig om historien är lite som att bygga en trojansk häst i konservativa miljöer. Om en har historien med sig får en makt och tyngd och först då är det möjligt att göra egna analyser och skriva om reglerna. Starka makter utnyttjar det historielösa.

Sara Parkman är en av få personer jag träffat som konsekvent använder ”en”, i stället för ”man”. Hon är noga med orden, liksom med kunskaperna.

Utöver det är hon folkmusiker, har uppmärksammats som skicklig fiolspelare, låtskrivare, sångerska och förnyare. Tillsammans med Samantha Ohlanders turnerade Sara Parkman i flera år med föreställningen Fäboland som utmanade snus- och brännvinskulturen med kvinnornas undanskuffade musiktradition från fäbodvallarna.

Också där byggde hon en trojansk häst; först blev hon certifierad folkmusiker och sedan ifrågasatte hon allt.

– Det var läskigt, det var som om ingen hade pratat om feminism inom folkmusiken förut. Det hade de förstås, långt tidigare. Men sådana diskussioner går i vågor, och just i vår tid och på vår plats saknades den. Det kändes som om vi sket där vi åt, väldigt radikalt.

Du verkar tycka om traditionella sammanhang, både kyrkan och folkmusiken är ju ganska konservativa områden?
– Ja, det är jätteskönt att vara i en tradition, det är så tydligt vad en ska förhålla sig till och vad det finns att bryta mot.

I låten Vreden sjunger hon: Må Gud välsigna dig med vredens skogar, må Gud välsigna dig med ilskans dalar. Att saker är förjävliga eller härliga ligger nära varandra när hon pratar om drivkrafter. Att vilja förändra verkar vara en grundbult i Sara Parkmans konstitution och vrede är ett gott bränsle.

Varifrån kommer den här oppositionen i dig?
– Jag har nog alltid varit provocerande och stuckit ut mer än jag tänkt mig. Jag kan se det när jag tittar tillbaka på min uppväxt. Det var mina kläder och min stil, jag tyckte saker och sa ifrån, bestämde och genomförde. Jag tog jättemycket plats som barn.

Sara Parkman växte upp på Stiftsgården i Rättvik. Själv säger hon oftast att hon kommer från Härnösand eller Sundsvall, men de definierande åren mellan fyra och tolv års ålder bodde hon i Rättvik. På gården var pappa ungdomspräst, och mamma diakonen ansvarade för kursprogrammet. Där pågick ständigt evenemang, det var tillfälliga besökare, unga volontärer, musik – och även politik.

– Många omkring oss gömde flyktingar, jag träffade ungdomar som varit med om kravallerna i Göteborg, Desmond Tutu kom dit ibland när han ville vara ledig. Det var ett viktigt kulturellt, kristet och politiskt nav. Och jag och min lillasyster fanns mitt i verksamheten.

Tryggheten hörde till gården som i sin tur hade dörrarna öppna mot världen, men tillhörigheten fanns inte lokalt. ”Nere på byn”, i dalakulturen, var familjen udda fåglar.

– Det var en bra plats att växa upp på. Jag var jätterädd för Siljan och jätterädd för järnvägen, och Stiftsgården låg mitt emellan dem, så det fanns en tydlig gräns. Men i övrigt härjade vi runt fritt. Mamma och pappa jobbade nästan jämt, vi var med som snoriga hang arounds, omgivna av många andra vuxna i en stark gemenskap.

Tillsammans med några vänner hade familjen en egen kör där de flesta fäder var präster. De träffades på söndagarna i olika församlingshem, först fick barnen vara med och sjunga och sedan hade de vuxna egen sångtid medan barnen lekte.

Har du aldrig brutit med din bakgrund och kyrkan?
– Nej, inte egentligen. Men vi har haft diskussioner, speciellt pappa och jag. Jag minns en gång när jag förklarade för honom att jag kanske inte kommer att gifta mig med en man, att jag kan bli kär i både män och kvinnor. Han hade sagt att han inte ville viga homosexuella och jag var 20 år och jättearg.

Vad hände?
– Han menade aldrig att homosexualitet var en synd, det var någon slags juridisk argumentation omkring välsignelse eller vigsel, men han blev också arg. Fast sedan kunde han kliva ur det läget och säga: ”Jag minns hur det var när jag var 20 och tyckte att min pappa var konservativ och inte förstod någonting. Nu tycker jag att du är ung och naiv, men då tyckte jag att han var gammal och gubbig …”

För din farfar var också präst?
– Ja, och han var kvinnoprästmotståndare och det var inte pappa, så det blev stora konflikter.

Sara Parkmans pappa har ändrat sig, han är numera helt öppen för att viga samkönade par. Hennes farfar har också ändrat sig, kvinnor är lika bra präster som män. Sara har ändrat sig lite hon med, tycker inte att samma strider är viktiga att ta.

Farfars far var präst, även han. När Sara Parkman sjunger kyrie är hon alltså den fjärde generationen. Kyrie eleison betyder Herre, förbarma dig, och är en litania som återkommer i gudstjänster. Nu även på Sara Parkmans skiva. Det är där pappa Lars Parkman också kommer in, han är inspelad i Nordingrå kyrka och har deltagit på Saras konserter. Tidningen Ångermanland recenserar en spelning i hemtrakten så kärleksfullt att det stockar sig i halsen, här älskar de henne: ”När Sara Parkman kliver ut ur rampljuset och sällar sig till publiken, strålar rummet av värme. ’Vesper’ är en bön till livet – och den brinner.”

Hon verkar bra på att bygga ihop sina olika erfarenheter och tillhörigheter när hon väl hittat en form för dem.

– Jag tycker inte om att bara vara i en värld, jag får syn både på mig själv och på andra när jag går in i olika rum.

Det kändes som om vi sket där vi åt, väldigt radikalt.

Att flytta hemifrån innebar för Sara Parkman att lämna vardagen i församlingen och kliva rakt in i folkmusiksfären omkring Malungs folkhögskola. Hon åkte på stämmor, fick nya vänner, fann ett sammanhang.

– Kulturen i folkmusiken är väldigt traditionell och det kommer hela tiden nya Bingsjö-uttolkare som inspireras av Päkkos Gustaf, och som har gjort saker på samma sätt i långa tider. Jag tror att det är mansrollen som är svårast, män ska helst kunna spotta i taket och supa. Samtidigt är de flesta som befolkar folkmusikvärlden ganska … vilda. Mycket av det vi ser i dag startade under gröna vågen, hänger ihop med proggrörelsen och drivs av spelmän som hängt på stämmor runt om i landet. Det är som att folkmusiken har två helt olika traditioner, men att de utgör ett ganska lyckat äktenskap.

Hon avbryter sig:
– Titta, så söt!

Det travar förbi en nästan orimligt gullig ­shetlandsponny på gångbanan mellan oss och vattnet. Strax efter kommer den varma hästlukten. På bryggan sliter en man i en båtpropeller, kvinnor i blanka tajts studsar fram med barnvagnar. Från den gamla industribyggnaden hörs frilansar som sågar och spelar trummor, och så ett mikro-pling ibland från det öppna fönstret. Det är lunchtid.

Den här våren står den stora världen ganska stilla. Kanske är den på väg att sättas i rörelse åt ett nytt håll, Sara Parkman pratar om insikter hon ser som välbehövliga för människan. Att inte få alla sina begär tillfredsställda, inte kunna resa vart man vill, att allt har ett pris.

Du har sagt att det finns en stor politisk potential i religionen, vad menar du då?
– Många av våra ledare fattar inte hur emotionellt styrda vi är, de tror att det går att rationalisera allt. Men det gör det inte! Det är som att försöka förklara för någon varför den är kär i fel person. Jag tror att religion är något som når in till folks privata rum. Det kan så klart missbrukas, och det har det verkligen gjort, men det skulle också kunna användas som en god kraft.

Hur då?
– Jag ser möjligheter för klimatrörelsen och den antikapitalistiska rörelsen till exempel.

Men religion har ju aldrig varit så hett hos vänstern …
– Nej, när arbetarrörelsen startade fanns det inte mycket sublimt i den … Grundarna såg inte behovet av andlighet och existentiella funderingar, och det tror jag har skapat mycket av den samhällskultur vi har i dag i Sverige, säger Sara Parkman.

Så vad händer efter krisen?
– Just nu finns det en öppen dörr. För kyrkan, för socialismen och välfärdsstaten. För rörelser som vill skapa förändring och en bättre värld. Fast tyvärr ser jag ingen som kliver in genom den där dörren …

Hon skrattar lite frustrerat med solen i nacken.

– Det är ju en isolerande kris som gör det svårt att organisera sig. Men i grunden är jag ändå hoppfull.
Så är det. Ilska och engagemang hör ihop med hopp, annars blir det meningslöst. Efter de där raderna om vredens skogar och ilskans dalar, följer: Må Gud välsigna dig med sorgens skyar, må Gud välsigna dig med tålamod.