Salman Rushdie: ”Jag tyckte att Don Quijote var dötrist”

Fiktionen kändes död. Trump-eran innehöll nog av dramatik, fars och fasor. Men så bufflade sig ”Riddaren av den sorgliga skepnaden” in i hans tankevärld och snart var Salman Rushdie tillbaka i hetluften. Inför presidentvalet i USA 2020 träffade vi författaren – före attacken som var nära att beröva honom livet.

Ur Vi Läser #5 2020.

Som ung tyckte Salman Rushdie att Don Quijote var en dötrist bok. Historien knäade och knarrade fram. Det var först häromåret när han läst Edith Grossmans lysande nyöversättning som texten och humorn öppnade sig:

– Då blev jag förälskad i Don Quijote.

När Cervantes och Shakespeare fyllde 500 år jämförde Rushdie de båda mästarna i en essä:

”Vad som slog mig var deras olika syn på kriget. Shakespeare hade aldrig varit soldat, men förhärligar striden och faran. Cervantes, däremot, själv en ärrad soldat, hatade kriget. Våld är aldrig heroiskt. Det var nog därför han föraktade tidens riddarromaner med sådan glöd.”

Kärleken till Don Quijote höll i sig, men att Riddaren av den sorgliga skepnaden skulle buffla sig in som ”Quichotte” i Salman Rushdies fjortonde roman var inte självklart.

– För det första ville jag inte skriva någon roman alls. Jag skulle skriva nonfiction den här gången, ett reportage från nuets USA.

Jag träffar Salman Rushdie via Skype, i hans arbetsrum på Manhattan. Böcker i travar, papper i drivor.

Han är en av världens mest kända författare. Det gör det inte lättare att fabulera. Han tycker att den trumpska eran innehåller nog av dramatik, fars och fasor, utan behov av litterära grepp. Men beskrivas måste den ändå.

I sina tre senaste romaner har Salman Rushdie haft New York som utgångspunkt. Det är där han bor, följer skvallret, rannsakar politiken, strosar omkring på Upper West Side bland likasinnade liberaler.

Men i den nya boken ville han lämna sitt invanda revir, resa i landet. Och han ville skriva mer journalistiskt. Till vardags är han writer-in-residence på New York University, just i nonfictional writing, för blivande journalister.

Men Cervantes pockade på att följa med på denna resa över den nordamerikanska kontinenten, och Rushdie ändrade sig. Han ville inte helt avsäga sig fantasins möjligheter, även om fakta och fantasi hos Salman Rushdie alltid ingått en säregen pakt.

Ju mer magiska upptåg desto fler beska sanningar.

Så var det redan i genombrottsverket, Midnattsbarnen, från 1981. En fantastisk och färgstark berättelse, en allegori över Indiens frihetskamp och delning. Dramatik och tragedi som har bäring på Rushdies egen släkt, som kommer från Kashmir, i dag en omstridd del av Pakistan.

Midnattsbarnen blev en internationell succé, en av de stora moderna klassikerna. För den fick han Bookerpriset – två gånger. Det är unikt. Sju år senare skrev han historia igen, nu med Satansverserna. Där skildrar Rushdie kampen mellan de gudomligt ­inspirerade texterna, och orden som är produkter av den mänskliga fantasin. Satansverserna är en rolig bok, men det var inte alla som skrattade.

I revolutionens Iran 1989 utfärdade Ayatolla Khomeini en bannbulla, en fatwa, mot romanen. Det sattes ett pris på Salman Rushdies huvud; varje rättrogen muslim kunde se som sin plikt att döda författaren. Rushdie gick under jorden i många år. Hans norske förläggare, William Nygaard, utsattes för ett mordförsök, och skadades allvarligt. Rushdie har i annat sammanhang sagt att ”Detta har varit det tyngsta under alla år. Inte inskränkningarna av min egen bekvämlighet, men att andra människor, goda vänner, har fått lida.”

En följd av fatwan mot Rushdie blev den uppslitande schismen i Svenska Akademien, där Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade akademien i protest mot tystnaden kring Rushdies sak. Rushdie själv har sedan ägnat mycket tid åt andras yttrandefrihet, i och utanför PEN.

Sedan 2007 kan han tituleras Sir Salman, dubbad till riddare av drottning Elizabeth II. Och nu har han tagit en annan riddare vid handen, för att tillsammans slåss mot väderkvarnarna i president Trumps USA. När vi samtalar är det dagen efter demokraternas konvent. Salman Rushdie är uppspelt.

– Jag tyckte de skötte sig bra, både Joe Biden och Kamala Harris, liksom alla de vanliga människor som framträdde. En liten kille som var stammare berättade att Joe Biden hade gett honom självförtroende.

Det kommer att bli en hård kampanj, ”tough and ugly”, tror Salman Rushdie:

– Om det går vägen i november kan vi börja andas igen.

Hans nya roman Quichotte, är en klassisk roadtrip genom USA; motorvägar, sjaskiga motell, mellanvästerns ändlösa prärier, tystlåtna vita män som glor snett på pratsamma bruna män vid bardisken i skenet av blåvita lysrör.

Finns det plats för oss här?

Huvudpersonen Quichotte, vars engelska namn är mr Smile, har fått sparken som läkemedelsförsäljare på ett stort bolag – här anas skandalerna i opioidkrisens USA, med explosionen av smärtstillande medel, som Oxycontin, med åtföljande missbruksbekymmer och dödsfall. Nu dövar mr Smile sitt sinne med skräp-tv, drömmer sig bort i realitysåpornas himmel, förälskar sig i tv-stjärnan Salma R (!). Han uppfinner en son, följeslagaren Sancho. Precis som Cervantes riddare tror Quichotte blint på sina ideal. Han ska erövra sitt hjärtas dam, mot alla odds. Denne medelålders luggslitne antihjälte har vissa drag gemensamma med sin författare, erkänner Rushdie:

– Mina vänner retar mig för att jag är så godtroget optimistisk. Det är min natur, jag kan inte hjälpa det.

Jag säger att det förvånar, med tanke på hans erfarenhet av mänsklig ondska och fanatism?

– Tvärtom. Min optimism hjälpte mig att hålla ut de där vidriga åren. Numera är mitt liv ganska okej, bortsett från pesten, men det problemet delar jag med alla andra.

Salman Rushdie var ett av Manhattans första offer för covid-19. Han fick feber redan i mitten av mars, ett exempel på globaliseringens effekter. De tidigaste sjukdomsfallen slog hårt bland interkontinentala flygresenärer.

– Jag hade tur, och blev inte farligt sjuk. Men sedan dess har jag mest hållit mig hemma, jag som andra.

2020 är inte ett år som andra, präglat av corona och dramatiska protester mot rasismen.

– Vad skapar förändring? Rasism är ju ingenting nytt, det är en del av USA:s DNA. Många svarta män, kvinnor och barn har dödats. Breonna Taylors brott var att hon sov i sin egen säng, när hon sköts av polisen. Ahmaud Arberys brott var att han var ute och joggade, och blev skjuten för det. Men Mr Floyds död blev en tipping point. Brottet filmades, och hela världen kunde följa med.

I romanen kommer Quichotte och Sancho till en bar i Kansas, i staden Beautiful. I en kort, nedtonad scen dyker det upp en berusad karl som hånar invandrare i allmänhet. Han blir utkörd, till allas lättnad. Men han kommer tillbaka, och skjuter två indiska män och en vit karl som försöker hindra mördaren. Det sker snabbt, liksom i en bisats.

– Den scenen bygger helt på autentiska händelser. Jag ville beskriva det så enkelt som möjligt. Ett understatement kan innehålla mer dramatik än målande ordsvall. Jag såg änkan till en av de mördade männen på tv. Hon hade älskat sin stad, trott sig vara en del av den. Nu frågade hon: Finns det plats för oss här?

Det är alltid immigrantens undran.

I romanen framgår att riddaren Quichotte har en far, den mediokre spionförfattaren Sam. Han kräver kontroll över sina diktade gestalter, men det är lättare sagt än gjort. De stretar emot, uppfinner sig själva, gör som de vill. Och ju närmare man kommer dessa fiktiva typer, desto mer anar man författarens egen röst. Kan det stämma?

Salman Rushdie skrattar – det gör han ofta.

– Om denna roman har ett hjärta, så handlar det om banden mellan syskon, mellan föräldrar och barn, om alla trasiga familjer i världen. Czesław Miłosz har sagt: ”Släpp in en författare i familjen, och han krossar den.” Men min optimism ger sig inte, även dysfuktionella familjer kan läka sina sår.

Salman Rushdie berättar att han som ung hade en usel relation till sin pappa. Under uppväxten i Bombay var familjen rik, pappan var i fastighetsbranschen och livet lekte. Han grundade en textilfabrik, som inte bar sig. Det blev konkurs. Familjen flyttade till England.

– Min far tålde inte att hans barn växte upp. Vi grälade om allt. Som ende son borde jag gå i hans fotspår – att jag ville bli författare tog han som en personlig förolämpning. Vi talade inte med varandra på många år. Hans spritmissbruk var också ett stort problem, framför allt för min mamma. Men vi försonades när han blev gammal, och det ser jag som en sorts nåd.

På ytan är Quichotte en mycket manlig historia, men två av de viktigaste gestalterna är kvinnor. Och i efterhand är det kvinnoporträtten som Salman Rushdie är mest stolt över.

– Jag är uppvuxen bland kvinnor, inte bara mina tre systrar. Det kryllade av kvinnliga kusiner. Min yngsta syster dog helt ung, av en överdos. Hennes öde är invävt i romanen, färgat av läkemedelsskandalerna.

Sin mellansyster står han fortfarande nära, hon har lånat drag till författarens syster i romanen, en framgångsrik jurist och människorättaktivist:

– Hon är väldigt rättfram, och att hon gillar boken är ett högt betyg.

Många författare är tystade.

Salman Rushdie förundrar sig över att verkligheten nafsade romanen i hasorna. Boken är en satir över sanning och lögn, fakta och fiktion i USA, och en roman om rasism och våld – inte minst våldet mot indiska kvinnor:

– Men romanen blev mycket mer aktuell än vad jag tänkt mig. Black Lives Matter-protesterna kliver in i boken, från gatan.

Relationen mellan verklighet och fiktion roar honom extra mycket med tanke på studenterna på universitetet. Unga blivande journalister, de är mer roade av världen än dagens unga författare, tycker Rushdie.

– De har åtminstone en fot i verkligheten. Dagens unga författare får alltid höra att de ska skildra sådant de känner till, men då vill det till att man har intressanta erfarenheter! Man måste ta reda på saker också. Fråga sig fram.

Rushdie sätter en ära i att skriva om sådant han själv inte kände till. Hans hjärta klappar för transsexuella, utan att han känner någon personligen. Det hindrar honom inte från att beskriva deras komplexa erfarenheter med värme.

– Det framgår nog att jag avskyr diskussionen om ”appropriering”. Att vita inte får skriva om svarta, att män inte får skildra kvinnor, etcetera. Alla får skriva om alla, annars dör litteraturen. Men man måste mena allvar. Skriver man slappt och slarvigt ska domen bli hård.

Till sist måste jag fråga Salman Rushdie hur han ser på de kriser som skakat Svenska Akademien i metoo-rörelsens spår. Talar man om detta i USA? Då skrattar Rushdie igen.

– Ingen som sysslar med litteratur är oberörd. Men den ende som tjänat på krisen är min vän Ishiguro. Jag sa till honom att han hade haft världens röta som kunde gå omkring och glassa som Nobelpristagare i två år, i stället för ett.

Vad beträffar den förra stora krisen i Svenska Akademien för 30 år sedan, som handlade just om Rushdieaffären, är Salman Rushdie förtegen. Det var bara trist att vara orsak till schismen i akademien, menar han.

Var står dagens största slag om yttrandefriheten?

– Det är många författare som är tystade. Kina är ett av de hårdaste länderna, och delar av den islamska världen, som Iran och Turkiet. Trots detta – vi kommer inte undan USA. Här angrips nu den fria pressen, från samhällets högsta nivå, på ett sätt som jag aldrig har sett i en demokrati. ”Folkets fiende”, det är ett stalinistiskt uttryck, som presidenten använder mot medierna. Det är uppseendeväckande, och farligt. Just nu tycker jag att den stora striden om yttrandefriheten står här hemma – i USA.