Said och Lowden: ”Två enstöringar som blivit … en tvåstöring”

En muslim och en kväkare. En flykting och ett kulturbarn. Två ”tjuriga egocentriker”. Vi tillbringade några lugna men samtidigt omvälvande dagar med det äkta paret Sami Said och Abram Martina Lowden.

Grönskan står grällkring Villa Villekulla-liknade konditoriet Lyran tätt invid Mälarens vågor. Sami Said drar fingret över kanten på tekoppen. Hemma i lägenheten har han tesorter som kostar 250 kronor hektot men här får han hålla till godo med en tepåse Earl Grey. I augusti utkommer Satansviskningar, Sami Saids fjärde roman. Den utspelar sig på en internatskola för besvärliga flickor, i en öken i ett namnlöst muslimskt land. När jag frågar honom om hur han fick idén, säger han:

–När jag var liten brukade de vuxna hota med att skicka oss barn till sawa i hemlandet, lumpen i Eritrea. ”Uppför dig, annars hamnar du där!”

Jag är bekant sedan tidigare med Samis anspråkslösa, finurliga sätt. Nu förstärkt av hans äkta hälft, författaren och kritikern Abram Martina Lowden. Födda 1979 respektive 1983 ingår de sedan ett drygt decennium i den svenska, litterära offentligheten. Trots grå stänk ter sig båda betydligt yngre, näpnare om ordet tillåts.

*Tonen iSatansviskningarkänns allvarligare än i dina tidigare böcker, Sami. Åtminstone mindre knasig.*Sami rycker på axlarna. I hans ställe konstaterar Martina att det stämmer, att allvaret tilltagit i Samis böcker. Hon läser allt han skriver, ibland många gånger. Ofta av rent intresse, men när manussamtalen blir långa och dagliga brukar Sami få ge något i utbyte. Säg, laga mat i en månad. Martina är alltså den som Sami i andra intervjuer brukar kalla för ”Kritikern”. Under manusläsningen iakttar han Martina spänt; tycks minen irriterad? Då stryker eller ändrar han massor.

–”Varför strök du det där, som var så bra?” frågar jag ibland, säger Martina. ”Jamen, jag såg ju på dig att du inte gillade det!” Men mitt ansiktsuttryck berodde inte alls på det jag läste.

Vita båtar passerar Lyran och frågorna besvaras rappt, liksom slutgiltigt formulerat, gärna med hänvisning till böcker, tänkare eller författare – Proust, Gertrude Stein – eller författarvänner som Elise Karlsson och Malte Persson. Pauser uppstår gärna och ofta. I självklarhet, integritet, kanske blygsel.

– Jag är kväkare, säger Martina. Så utdragna tystnader bekommer mig inte.

Som kväkare tror Martina att det finns en glimt av Gud i varje människa. Inte alla kväkare använder ordet Gud, konstaterar hon. Överlag är anhängarna försiktiga med ord, andakterna är tysta.

–Det passar mig, som annars är så mycket i språket.Hur då menar du?

–Att hålla käften och vänta på ljuset.

Är tro något ni två diskuterar även på ett djupare plan?

–”Ett djupare plan”? Så frågar en ateist, säger Sami. Det är som att fråga ”Hur mycket är mycket”? I Sverige är man ju fundamentalist om man bär skägg – eller hipster. Muslimer brukar fråga varandra: Hur är det med din tro? För man vet att det går upp och ner.

–Tro är praktik också, säger Martina.

Och förklarar: hon går på torsdagsandakt, Sami på fredagsbön – och ger bort sitt skärp till en främling i mataffären som verkar behöva det bättre. Senare i samtalet kallar sig Sami, som skriver mycket för hand och inte har sociala medier, för ”luddit” – efter de engelska arbetarna som förstörde textilmaskiner i protest mot den industriella revolutionen, vilket även gav dem det poetiska epitetet ”maskinstormarna” .

–Att jag undviker sociala medier är mest av självbevarelsedrift. Jag mejlar mycket med Martina i stället. De brevväxlingarna blir som ofärdiga texter.

Jag fantiserar om att allt det där – deras brevväxling –borde ges ut i bokform. Jag är en kräsen läsare, men kastar mig över varje ny bok från Sami Said. Bara för det höga nöjet. För det drastiska språket och den humoristiska tajmingen. Jag brukar ha så roligt, bli så rörd, att jag först efteråt inser hur genomarbetat och intrikat han berättar. Och lika lysten är jag efter Martinas inslag i Svenska Dagbladet eller i Sveriges Radios Kulturnytt. Som skolexempel på hur litteraturkritik är som bäst: skapelse och betraktare i dialog, så att det uppstår en egen röst, ett verk i egen rätt.

Samis berättarsätt har kallats ”främmandegöring” – att beskriva det välkända som vore det första gången man upplevde det. Martina verkar också ta in världen som ständigt splitter ny.

Det är känslor och erfarenheter ni båda skildrat, vad bottnar det i för er?

–Både Arthur Dent och John Crichton är nya i rymden, säger Sami och refererar till författaren av Liftarens guide till galaxen respektive av tv-serien Farscape.

–Så känner man sig. Som ett ufo som väntar på att saker och ting ska klarna. Väntar på ett möte där någon vid ett podium äntligen förklarar livets hemlighet. Som Erik Satie skrev: ”Folk säger att du får se när du är femtio. Jag är femtio nu och jag har inte sett någonting.”

Martina verkar mer positivt inställd till upplevelsen av att vara främmande. Svarar att hon tar in människor och böcker totalt. Går upp i dem, överraskas, övertygas. Det verkar komma i form av insikter:

–Så här kan det också vara att leva! Eller så här!

Båda kände sig utanför under uppväxten. Martina på grund av konfliktfylld skolgång och psykiska besvär. Sami som flyktingbarn från Eritrea och ung muslim i kläm mellan hemlandet och det nya västerländska samhället.

Ser ni er som outsiders?

– I wish, utbrister Sami. Just det är lättare när man är tio. Man har ful gul träningsoverall eller sitter på ett bibliotek och tror sig vara en påfågel. Någon beskrev mig som ”mainstream, slightly misunderstood”. Det är den bästa diss jag har fått. Men en självbild man byggt under många år blir som en legend man värnar: Jag ställer mig längst bak – och undrar varför ingen ser mig. Är tyst – och undrar varför ingen hör mig.

–Alla är utanför något, innanför något annat, säger Martina. Men innanförskapet har jag hungrat efter. Att hitta relationer och sammanhang: hitta ”platsen som du behöver som behöver dig”, för att tala med poeten Pernilla Berglund.

Åren mellan 30 och 40 har Martina hittat flera såna platser. Med Sami, med andra nära. Hur de träffades är intressant i sig – mer om det senare. I text är både Martina och Sami lätt igenkännliga. Vad handlar det om? Explosiviteten. Båda skriver så orden spränger sig upp till ytan. I blottorna visas något oväntat och samtidigt logiskt.

Martinas debutroman Allt är baserad på hennes passionerade dagboksskrivande om (bland annat) språk och litteratur. Lovorden haglade. Recensenterna hävdade bestämt att här inleddes en storartad författarkarriär. ”Gulp”, tänker jag. Höga förväntningar ger lätt skrivkramp. Men om nu debuten innehåller ”allt”, kanske den räcker?

–Jag kom fram till att fortsättningsvis hålla det privata skrivandet privat. Mina dagliga anteckningar behöver inte bli böcker.

Även om hon också skrivit en bilderbok, verkar omgivningens förväntningar på fler böcker väga lätt. Martina bidrar i stället till flödet av ny ung svensk litteratur som redaktör för tidskriften Ponton, för skrivande människor mellan 14 och 21 år. Där har många kända författare tryckts för första gången.

–Vad händer förresten för speciellt efter bok två? undrar Martina.

Jag hummar. Själv har jag släppt åtta böcker. Vad hände egentligen mellan ettan och tvåan? Tja, man kan gå med i Författarförbundet. Prestationsångesten flyttas fram, till nästa oskrivna bok.

–Det händer ingenting, summerar Sami. Man bara fortsätter.

Fortsätter, likt sägnernas shaolinmunkar, utvecklar han. De som upprepar samma övning om och om igen, tills det nöts fram en grop i stenen under fötterna. Det är skrivandet för honom.

Folk öppnar en bok, stänger den.

En del har funnit Sami svår att intervjua – ibland har han bara visslat i stället för att svara, sägs det. I så fall går vårt samtal häpnadsväckande lätt. Kanske bidrar det att vi är bekanta. Förra året var vi båda ”kommunförfattare” och intervjuade invånare i Norberg. Sami skrev ner fragment ur ett trettiotal liv.

–Alla var mycket generösa med sina berättelser. Så här kunde det låta: Jag var fjärde barnet och var inte speciellt välkommen för de hade tre innan, och de var fattiga.” Norberg är en gammal gruvort i Bergslagen, det märks även på de unga som inte ens upplevt storhetstiden. Gruvhål, järnmalm, Folkets park. ”Jag är också det här”, sa deras berättelser till mig.

Sedan kommer vi in på det här med änglar.

Martina och Sami pratade nyligen om änglarna som förekommer i Satansviskningar. De satt hemma i lägenheten och bläddrade i olika böcker om änglar.

–Ordet ängel sägs betyda budbärare, säger Martina, ”Guds brev till människorna”. Då kanske böckerna är änglar som skickas från människa till människa, våra budskap till varandra. En bok ser ju lite ut som en ängels vingar när man öppnar den.

–Jag tolkar liknelsen som att författare är gudar, så jag tar avstånd från dessa kätterska idéer, säger Sami. Bara författare kan tro att författare är så här viktiga. Folk öppnar en bok, stänger den, öppnar en ny. Tittar på en tv-serie, slutar titta på den.

–Men så är det inte för dig. Och inte för mig. Och inte för många andra som läser eller skriver böcker, säger Martina.

De lärde känna varandra efter en kväll år 2013. Båda skulle läsa ur sina böcker på ett evenemang. Där presenterade sig Sami, sa att han läst Allt och att han hade tänkt skriva till Martina.

–Jag svarade som det var, att jag hade tänkt skriva till honom också.

– Allt … den var knasig, säger Sami.

Och Martina tyckte om Samis debut Väldigt sällan fin. Nästa dag hade han skickat ett brev. De började skriva till varandra, dagligen. Hon visar en tjock liten bok: en utskrift av de första månaderna, bunden i ringpärm:

–Om man upplever att man kommer bäst till sin rätt i text så är det naturligt att skriva sig in i mötet med andra. Sedan möttes vi i olika sammanhang. Det var som i musikvideon till Take on Me, man rörde sig mellan det ”tecknade” och verkligheten. Att träffa Sami var helt avgörande för fortsättningen på mitt liv.

–Jag ansträngde mig. Låtsades samtidigt skriva slarvigt, så att ansträngningen inte skulle märkas, säger Sami.

Han visade Martina en text han arbetat på i ett år:

–”Kasta det, börja om”, fick jag höra. Det kanske var det som gjorde det.

–Då för tiden kunde du inte sluta tala om Gertrude Stein, du citerade henne jämt. Jag tyckte om den intensiteten. Men om vi inte hade läst varandra, skrivit till varandra, hade vi aldrig lärt känna varandra. Det måste gå genom breven och böckerna. Vi skrev oss fram till kärleken.

När de gifte sig 2019 läste de en remix av rader ur Steins roman Ida, med de egna namnen i texten: ”Sami sa ja, och sedan sa Sami o ja, och sedan sa Sami, jag sa ja…”

Ni berättar så fint om er start. Vad har relationen lärt er i det längre loppet?

–När man är två har man skyldighet att klänga sig kvar, säger Sami. En skyldighet att ta hand om sig. Sova, äta. En pakt man sluter. Förfall inte, ligg inte i soffan, vilket egentligen är det naturliga.

Martina vill leva med någon som både tränger sig på och lämnar henne ifred.

–Det gör du, säger Martina. Vi är två enstöringar som blivit … en tvåstöring.

Båda har var för sig berättat mycket om upplevda svårigheter att navigera socialt, dilemman att tolka och orka allt man ska. Men verkar ha funnit varandra direkt.

–Det finns ett stadium i barns utveckling då de leker parallellt snarare än tillsammans, säger Martina. Somliga förblir i det stadiet. Som vi. Vi har aldrig problem att sitta bredvid varandra och arbeta i tystnad.

Ofta går Sami och handlar och kommer tillbaka utan att Martina ens märkt att han varit borta.

–Så djupt försjunken är du när du läser eller skriver.

Jag satt och läste religiösa klassiker

Sami, i ditt Sommarprat i P1 år 2013 kallade du dig för ”Asperger-Sami”.

–Gjorde jag? Det minns jag inte, det var så länge sedan. Såvitt jag vet har jag ingen sådan diagnos. Har aldrig blivit undersökt. Bäst så.

Inte så få frågor slinter av. Det är mycket som är ”länge sedan”, som inte spelar någon roll längre. Samtidigt ingår ju individen i författarskapet. Sami punkterar ofta det alldagliga med drastiska, farliga situationer; en cykelkrasch, ett halvt fatalt simningsförsök. Det komiska blir en extra egg. Andra återkommande ingredienser är klumpiga, påflugna främlingar. Eller bekymrade föräldrar eller släktingar som fäller bryska, opsykologiska repliker. Jobbigt på riktigt, men väldigt roligt i prosaform. Som person har han också nära till humorn. En skruvad underton; rapp, nasal, göteborgsk (han bodde tidigare i Göteborg, har föräldrarna kvar där). Martina har läst fantasyberättelser som Sami skrev som tolvåring, bara två år efter att han lärt sig svenska: ”De var jätteavancerade.” Talangen var tydlig redan då.

Jag frågar Sami hur han kom att börja skriva. Naturligtvis genom att börja läsa:

–När jag var liten i Göteborg brukade vi gå till moskén på lördagarna och få undervisning. Då passade jag på att smyga upp på övervåningen, där det fanns ett bibliotek. Jag tyckte, lite arrogant kanske, att undervisningen inte var för mig; det var för enkelt. Så jag satt och läste religiösa klassiker. Ingen märkte att jag var borta. På den tiden fanns ju inte all kunskap tillgänglig med ett klick, det var enda stället som de böckerna fanns.

Han tänkte att han skulle bli lycklig genom att forska inom islam. Ville lära sig, gå till källorna. Ville ha svar på de svåra frågorna. Men han upptäckte snart att när man forskar så måste man begränsa sig. Smala in på ett litet fält.

–Jag upptäckte att forskningen är mer fokuserad på subjektivitet, hur människor använder de här berättelserna i sin vardag och så vidare.

I stället för forskning blev det utforskning genom skönlitteratur. Samis berättelser tar ofta avstamp i bakgrunden i Eritrea eller i livserfarenheten av att vara svensk med migrantbakgrund.

–Jag började gräva där jag stod, säger Sami. Kanske utspelar sig nästa roman i rymden.

Några veckor senare ses vi igen i deras lilla lägenhet. Sedan vårt senaste möte har Sami odlat upp sammetstagetes i fönstret medan Martina skrivit på en skoluppgift om hur virtual reality ska kunna främja empati hos omsorgens baspersonal (”Så här långt tror jag att det finns bättre evidens för romanen.”). De bor på en sömnig återvändsgränd i ett alldagligt hyreshus från slutet av 1940-talet. Vildvuxet gräs med björkar syns utanför fönstret. Katten Solange betraktar skeptiskt min entré i hemmet som är avskalat, men inte snobbigt eller ansträngt. Mer som det kan se ut hos ett par som bara inte råkar behöva så många saker.

Vid köksbordet står Martinas skrivbordsstol. Båda skriver hemifrån; Sami mestadels i soffan. Vardagsrummets väggar täcks av fulla, noga ordnade bokhyllor. På golvet tronar en ”arbetssäng”. Där kan Martina bre ut sig med böcker och anteckningar och hålla jobbet utanför sovrummet. Ingen tv syns till. Vi dricker te. Närmare bestämt ”Imperial Mojiang Golden Bud Yunnan” – ett svart kinesiskt te för 250 kronor hektot.

–Eftersom jag inte dricker alkohol eller köper kläder var jag ju tvungen att ha något annat nöje.

Så en period när jag råkade ha det bra ställt blev det te, säger Sami. Det går att kasta bort pengar på teer lika bra som på fina viner.

Martina tar en klunk av det kinesiska teet utan att avslöja om det faller henne i smaken. Dyra teer i all ära. Hon har ett annat samlarintresse: tarotkort. Inte för kortspel eller spådomar, utan som konsthistoriskt material. Hon är svag för konst från 1400-talets Italien, där tarotkorten med änglar, dygder och riddare föddes i mötet mellan det antika och det kristna.

–Att läsa kort är lite som att använda en kritikers förmågor, men i ett mer lekfullt sammanhang. Människor har tittat på dem i hundratals år och gjort sina tolkningar utifrån sin tid och sitt sammanhang.

Deras katt, Solange, gnäller – den vill in i köket. Namngiven efter drömmerskan i Willy Kyrklunds genombrottsroman från 1951. En tolvårig Cornish rex.

–Folk skaffar katt för att de lider brist på problem, suckar Sami.

Solange verkställer väckning klockan sju varje morgon. Men tål inte heller att någon går upp tidigare. Det stör henne våldsamt.

–En tyrann. Vaknar jag tidigt måste jag ligga stilla tills tiden blir rätt, säger Sami.

Fram till för ett år sedan hade Solange en kamrat, Minion. Kelen, kärvänlig och förtjust i att tugga på datorsladdar. En dag råkade Sami lämna dörren öppen. Minion smet ut. Han sprang omkring och letade i timmar.

–Hur skulle jag förklara det för Martina? Det kunde ju verka som att jag släppt ut honom som hämnd för ännu en söndertuggad sladd.

Men Minion satt och väntade i trappuppgången. Men lyckan blev kortvarig. Snart fick Minion förstorat hjärta och avlivades.

–Kvar är tre tjuriga egocentriker som tävlar om att skrika högst, säger Martina.

Men skrikande kan ge resultat, snart vinner Solange tillträde till köket. Hon hoppar upp på en låda för att få uppsikt över oss. Jag frågar om familjefotona på väggen. De visar sig vara nyuppsatta, för att köket skulle se mindre kalt ut inför fotograferingen. Ett barndomsfoto på Sami och hans bror på ett zoo. Ett annat bleknat foto visar hans föräldrar på pilgrimsfärd i Mecka.

Läsa, skriva, tänka, tillsammans med kattyrannen. Riskerar inte Sami och Martina att bli isolerade i sin symbiosartade flit? Nej, förmodligen inte. Och det finns flera skäl till det. Martina tar snart examen som arbetsterapeut, vilket förverkligar en barndomsdröm – att se vården från ett annat håll än patientens. Och Sami kompletterar numera med en allt annat än inåtvänd syssla: samhällsvägledare i Botkyrka kommun.

–Du gnällde så mycket att jag sa åt dig att söka jobb, säger Martina.

Ska jag stryka?

Som samhällsvägledare hjälper han kommunens invånare att söka rätt information eller hitta vägar fram i byråkratin. Ofta handlar det om att lyssna på någon som vill prata av sig, som har synpunkter. Här anas en guldgruva av stoff.

–Det är människor som jag aldrig skulle träffa annars. Villaägare som klagar på farliga trädgrenar eller döda vildkaniner i trädgården. Eller pensionärer som ringer för att snöplogningen blivit lite försenad.

Frågorna från hyreshusen vittnar mer om utsatthet. Biståndsansökningar och problem med Försäkringskassan. Ibland blir det ilsket, Sami får stoiskt ta emot skäll. Andra gånger uppstår scener som hämtade från hans egen penna.

–En 75-årig tant kom med ett brev. Så jag översatte och läste upp det på min urdåliga arabiska: ”Gratulerar! Just du har nu chans att vinna 175 000 kronor!”

Sommaren stundar. De ska jobba, äta glass i solen, oroa sig för torkan. Martina skriva brev och läsa Stephen King. Sami vandra Siljansleden med sin bästa vän, Oskar Hallbert. Där lämnar jag kritikern och författaren. De ska fortsätta korrekturläsa Satansviskningar tillsammans. Bland annat skärskåda en mening som förlaget inte förstår: ”Benen vill inte upp, nej, bara ligga ner och blunda.” Men ben har ju inte ögon?

–Ska jag stryka? undrar Sami.

–Behåll, svarar Martina.

Ur Vi Läser #4 2023.