Så skrev Mary Shelley Frankenstein

En sommar i Italien 1816, vädret är dåligt och det brittiska sällskapet med Percy, Shelley och Godwin underhåller sig själva med att läsa tyska skräckhistorier och skriva filosofi.

Regn dag ut och dag in, vecka efter vecka. Det var inte riktigt vad de unga britterna i byn Montalègre vid Genèvesjön hade tänkt sig. Tvärtom, de hyrde sina två ståtliga villor efter att noga ha försäkrat sig om att sommarvädret brukade vara vackert och stabilt. Men sommaren 1816 avlöser de kraftfulla ovädren varandra.

Britterna deppar. De hade verkligen behövt en sommarferie, en möjlighet att hämta andan, vila upp sig och finna lite inspiration. De utgör, sin ungdom till trots – alla är de någonstans mellan 18 och 28 år gamla – ett skandalomsusat intellektuellt jet set i det tidiga 1800-talets England. Deras radikala åsikter och fria livsföring har straffat ut dem i hemlandet, därför har de sökt sig till friheten och anonymiteten på kontinenten.

Poeterna Percy Bysshe Shelley och lord Byron är vid den här tiden nästan mer kända för sina kärleksaffärer och sin oförmåga att hålla i pengar än för sina dikter. Shelley har dessutom förskjutits av sin familj och relegerats från universitetet i Oxford efter att ha skrivit en ateistisk pamflett.

Berättelserna är så bra att sällskapet läser i tre dagar.

I sällskapet vid Genèvesjön ingår också Shelleys sambo, Mary Godwin (senare Shelley), parets lille son William, Marys styvsyster Claire Clairmont, samt den anorektiske lord Byrons livläkare, John Polidori.

På förmiddagarna skriver Shelley på de filosofiska verken Hymn to Intellectual Beauty och Mont Blanc, Byron sliter med sin långdikt Childe Harold och Godwin, Clairmont och Polidori läser eller leker med lille William. På eftermiddagarna hade sällskapet tänkt sig promenera i det vackra landskapet, ta uppfriskande simturer och göra långa utfärder med båt. Men av allt detta blir nästan ingenting.

En oväderskväll i juni sammanstrålar sällskapet i Villa Diodati, där Byron och Polidori bor. De har inget att göra och bestämmer sig för att läsa högt för varandra. Den bok de fastnar för är Fantasmagoriana, en samling tyska skräckhistorier översatta till franska. Berättelserna är så bra att sällskapet läser i tre dagar – och sedan på stående fot beslutar sig för att skriva egna, hårresande historier.

Shelley och Byron tröttnar snabbast och ger sig ut på en längre vandring, men deras utkast till berättelser lever vidare på olika vis. John Polidori, Byrons livläkare, använder sin väns fragment och gör om det. Han skriver på det under några år och publicerar år 1821 The Vampyre – den första, moderna vampyrberättelsen. Här förvandlas vampyren – en karikatyr av lord Byron – från brutalt skogsväsen till stilig dandy med ett vinnande, men livsfarligt leende.

Den bästa berättelsen från Villa Diodati handlar om forskaretik och är skriven av Shelleys sambo, den 19-åriga Mary Godwin. Denna unga, begåvade kvinna är dotter till Mary Wollstonecraft, en av den liberala feminismens stora förgrundsgestalter, och den radikale upplysningsfilosofen William Godwin. Som 16-åring har Mary Godwin rymt till kontinenten med en 22-årig, gift Shelley för att kunna skriva och leva i ett jämställt, fritt förhållande. Men av skrivandet har det inte blivit mycket blivit av: i rask följd har hon fött Shelley två barn, av vilka ett dött endast några dagar gammal. Nu har hon fullt upp med hushåll, man och barn. Men skräckkvällarna i Villa Diodati får henne att på allvar ta upp gåspennan igen.

I Frankenstein eller Den moderne Prometheus skildrar hon hur den unge vetenskapsmannen Victor Frankenstein blir besatt av tanken på att skapa en perfekt, konstgjord människa. Han fogar ihop likdelar till en kropp och använder elektricitet för att väcka liv i den. Men den groteska varelse han frambringar visar sig ha både tankar och känslor, något vetenskapsmannen inte räknat med. Han flyr i panik från sin skapelse, men monstret – som lider av att människorna skyr honom – försöker tvinga Frankenstein att ta sitt ansvar för honom. Vetenskapsmannen vägrar.

”Jag förväntade mig detta mottagande”, sa demonen. ”Alla människor hatar de bedrövliga. Hur hatad måste jag då inte bli, som är eländig bortom alla levande ting! Men du, min skapare, föraktar och försmår mig, din varelse, som du är bunden till genom band som endast kan lösas upp genom att en av oss utplånas. Du tänker döda mig. Hur vågar du leka med livet på detta sätt? Gör din plikt gentemot mig, och jag ska göra min gentemot dig och resten av mänskligheten.” (Ur Frankenstein, Bakhåll, 2008, övers. Måns Winberg.)

Vännerna i Villa Diodati inser berättelsens möjligheter och uppmuntrar Mary att skriva vidare. Ett år senare publiceras hennes roman i England och blir en stor framgång. Den fantasieggande historien om svajig forskaretik kommer i rättan tid: romantikens författare har just börjat vända sig mot upplysningstidens enögda tro på empirismen.

Den är allt annat än endimensionell.

Frankenstein blir läst och omtalad. Många frågar sig dock, till Marys stora förtret, om det inte i själva verket är Percy Bysshe Shelley som är romanens upphovsman. Men egentligen spelar det ingen roll vad omvärlden tror: Mary Godwin har bevisat för sig själv att hon kan skriva, Frankenstein blir inledningen på ett produktivt författarliv.

I vår tid har det olyckliga monstret kommit att bli en endimensionell, ond skräckikon, formad av Boris Karloffs rollprestation i tre tidiga Hollywoodfilmer. Men Mary Godwins roman förtjänar att läsas just därför att den är allt annat än endimensionell. Det är en orginell framställning av en central och tidlös fråga: Vilket ansvar har forskaren för det han eller hon frambringar här i världen? Varken vetenskapsmannen eller hans monster är onda, men de blir det av omständigheternas spel och omgivningen drabbas hårt.

För den unga Mary Godwin är den regniga sommaren 1816 vid Genèvesjön kanske den lyckligaste tiden i hennes liv. Den är viktig både för henne och vännerna – betydelsefulla verk skrivs, vänskap beseglas och framtiden tycks ljus. Men inom loppet av bara några år har lille William dött i Rom, Percy Bysshe Shelley drunknat under en segeltur i San Terenza, Byron dött under grekiska frihetskriget och den svårt depressive John Polidori begått självmord i London.

Sorgerna knäcker nästan Mary, men hon väljer att leva som hon alltid har gjort. Hon pendlar mellan England och kontinenten och skriver oavbrutet. Vid 53 års ålder dör hon i armarna på Percy, det enda av hennes och Shelleys fem barn som uppnår vuxen ålder.