Så skapas ett gripande sommarprat

Hemligheter och barndomstrauman blandas med tårar och skryt. Sommar i P1 är här igen. Men hur skapas ett sommarprat som fångar lyssnarna?

Kransarna är på, Sten Carlbergs vinjett uppmanar till pastoral i hängmatta, kanske med halmstrå i mungipan. Och därmed är villkoren för den meteorologiska sommaren uppfyllda. I alla fall i Sverige. Hela nationens lägereld som tinar upp alla sommarens kallprat. Tack, public service.

Och ibland, vid sällsynta ögonblick, blir sommarpraten mer än bara komp till blåbärsplockningen eller oljandet av sommarstugans veranda. De blir allmängods, en gemensam nationell skatt. Som när Farnaz Arbabi uppmanade alla att planka i kollektivtrafiken eller när Regina Lund i stort sett vägrade prata utan mest spelade sina egna låtar. Som när Ulla Skoog pratade om gamla fönster eller mytslaktaren Agnes Wold befriade oss från städningen.

Likt mycket annat folkkärt kom idén till programmet från Tage Danielsson. Året var 1959 och han förkunnade: ”Det ska vara lätt musik och prat med mening i”. Så lyder det heliga evangeliet och nu är den årliga presentationen av sommarvärdarna närmast en nationell högtid.

Men vilka är då sommarpraten som får klockorna att stanna?

Henrik Johnsson har producerat över 70 Sommar i P1 och är väl förtrogen med vilka råämnen och tillagningsknep som krävs för att koka ihop de mest fängslande sommarprogrammen. Producentrollen innebär alltifrån att stötta och koka kaffe till att delta i manusskrivandet. Och han tröttnar aldrig.

– Sommar i P1 har med traditionens makt skapat ett forum där du inte behöver skrika högst för att höras. Mig veterligen är det största forumet där det fortfarande funkar att vara resonerande. Du behöver inte vara spektakulär, eller ha snärtiga rubriker. Men jag tror att det skulle vara svårt att introducera formatet 2022. Det är inte den tiden vi lever i.

Den svenska tillgivenheten för det långsamma programmet som trotsat en snabb tidsanda tillskriver producenten både tradition och format.

– Något händer ju när man hör vinjetten. Bara vinjetten kommer med ett löfte om att nu vill en person berätta något för dig, berätta något på riktigt. Och det finns ett löfte om en intimitet, trots att så många lyssnar. Känslan är ju att sommarvärden pratar direkt med en själv. Löftet är att nu ska du och jag, sommarvärden och lyssnaren, vara du med varandra.

Varje år står 58 sommarvärdar skälvande med sitt du och klurar på hur de ska förhålla sig till våra, lyssnarnas, jag. De står inför det vägskäl som Denise Rudberg beskrev i en text Svenska Dagbladet: ”Berätta något självutlämnande eller hålla sig till sin yrkesprofession och vara opersonlig?”

Hur mycket ska man egentligen blotta sig för att glida in i lyssnarnas hjärtan likt Markoolio med sitt sommarprat 2018? I bästa fall blir man folkkär. I sämsta fall har man exponerat sig, står oskyddad och hånas – eller glöms bort.

Och det är inte det enda som måste beaktas när ett sommarprat konstrueras.

Här är receptet för ett lyckat sommarprat i åtta steg:

Ett. Du är Torsten Ehrenmark.

Utrikeskorren och kåsören fick sommarprata hela 50 gånger. Svårslaget! (Men på 60-talet kunde man, i ärlighetens namn, vara sommarvärd flera gånger samma sommar).

Två. Du är en Ingrosso.

Både Benjamin och Bianca Ingrossos sommarprat tillhör de mest lyssnade avsnitten någonsin.

Tre. Du är känd, folkkär och aktuell.

Chansen att du är folkkär och aktuell är förstås något mindre om du inte är en Ingrosso men finns fortfarande. Till exempel om du är statsepidemiolog under 2000-talets första stora pandemi (om man räknar bort svininfluensan). Det skadar med andra ord inte att vara Anders Tegnell.

Fyra. Du har någonting att berätta…

Även om du inte är Torsten Ehrenmark eller en Ingrosso eller ens särskilt folkkär kan du fortfarande bära på en spännande berättelse. Faktiskt. Producent Henrik Johnsson framhäver att A och O är att ha något att berätta.

– Det ska finnas en historia och en lust att berätta den. Inte för att sälja något eller väcka sympati eller fånga följare. Berättelsen kan inte vila på att man framstår som bra, det funkar inte i det här formatet. Den goda berättelsen måste vara drivande.

Fem… eller så är du bara en väldigt bra berättare.

Den goda berättelsen måste för den sakens skull inte vara hur du gav bort allt du ägde och levde som buddhistmunk i 16 år (som i Björn Natthiko Lindeblads älskade sommarprat). Det kan också vara att du helt enkelt har modet att berätta om rädslan för att bli gammal, som Niklas Strömstedt när han sommarpratade 2021. Henrik Johnsson menar att hur man berättar kan vara helt avgörande.

– Lusten och förmågan att berätta kan faktiskt trumfa innehållet. Jonas Karlsson och Niklas Strömstedt är ju människor som verkligen kan berätta historier. Ulla Skoog pratade om gamla hus och det var fantastiskt. Det går att berätta om vad som helst bara man har förmågan att berätta.

Sex. Du har ett trauma.

Men du behöver inte vara världens främsta ordryttare av munläderorden om du berättar om en riktigt uppslitande händelse. Vår samtid älskar trauman.

Sju. Skandaler förstås.

I brist på trauma. Säg något lagom chockerande. Piska upp någon stämning, satsa på anmälningar till Granskningsnämnden. En svår genre, varnar Henrik Johnsson.

– Det räcker inte med en stöddig uppsyn, fräck frisyr och ett hembränt manifest riktat mot de närmsta vännerna. Risken med att försöka framstå som revolutionär och tuta ut åsikter som radikala, men som delas av majoriteten av befolkningen, är att det lätt blir en ensammatch i luftboxning. Sommarpubliken är för stor och klok för att ryckas med när någon slår sig trött tills den tappar balansen och faller baklänges platt på marken.

Vill man uppnå chockverkan måste den byggas på titel och vetenskap som till exempel professor Johan Rockström – ”vi befinner oss i ett planetärt nödläge” – och professor Hans Rosling – ”världen har blivit bättre”.

Åtta. Du har tänkt igenom musiken.

Ingen press men valet av musik kan få programmet att bära eller brista. Den ramar in, bryter av och förstärker. När Malik Bendjelloul sommarpratade om sin Oscarsvinnande film Searching for Sugar Man spelade filmskaparen bara låtar som börjar på S.

Producent Henrik Johnsson framhåller att musiken inte ska märkas men göra jobbet.

– Musiken är svart magi, den är jätteviktig. Sen är låtvalet viktigt. Om man spelar för stora eller breda låtar så finns en risk för att de kan smitta av sig på pratet, då känns kanske pratet lite allmängiltigt, det blir mindre speciellt. Matias Varela gjorde en rolig grej och spelade bara powerballader. Musiken i Sommar har ju till uppgift att antingen bryta ett känsloläge eller bibehålla det, illustrera det man vill förmedla. Musiken kan få folk att känna det de ska.

Så. Ner med allt i kitteln. Ringla på vinäger och olivolja. Vänd runt. Toppa eventuellt med lite chiliflakes. Släpp taget och servera lägerelden.