Så ser toxisk kvinnlig vänskap ut

Konstnärliga skildringar av destruktiv kvinnlig vänskap tar allt större plats i litteratur, film och musik. Saga Cavallin skriver om en laddad dynamik: ”Jag känner många tjejer som fastnat i psykologiskt nedbrytande vänskaper”.

Symbiotiska relationer finns överallt i naturen. Trädens rötter drar nytta av svamparnas mycel och svamparna får i sin tur näring av rötterna. Pollinatörer hittar sin föda i de blommor vars fortplantning de i sin tur bistår. Myror skyddar bladlöss för att kunna använda dem som en sorts boskap i miniatyr.

Det ömsesidiga beroendet är både skört och brutalt; försöker den ena parten lösgöra sig är det ofrånkomligen detsamma som att göra våld på den andra. Tänk på Marina Abramović och Ulays berömda performance Rest energy, verket som består av att Abramović drar det böjda träet i en enorm pilbåge med sin bakåtlutade tyngd, medan Ulay på samma sätt spänner pilen med spetsen riktad mot Abramović hjärta i ett perfekt, dödligt ekvilibrium. Men en myra, eller en tussilago, eller en sopp, eller en tall, kan inte bryta med sin motpart. Osjälvständigheten är inte självförvållad utan en effekt av ren instinkt.

Det finns dock ett ytterligare exempel på ett naturligt förekommande symbiotiskt förhållande där ömsesidigheten, åtminstone delvis, är självvald.

”En sångerska på en bar rådde min flickvän att inte gå in i symbios med mig, eftersom när man är 23 ska man vara ’helt själv’”, skriver Anna Axfors i sin genreöverskridande bok Min flickvän har en gammal själ, utkommen på Renate förlag tidigare i år. Verket kretsar till stor del kring berättarjagets relation till denna icke namngivna ”flickvän”, som hon själv poängterar egentligen inte är någon flickvän så som ordet vanligtvis förstås – alltså, romantisk partner. Men den symbiotiska kvinnliga tvåsamhet Axfors skildrar liknar på alla sätt och vis parförhållandet, så att kalla sin ”bästis” för flickvän, som Axfors huvudkaraktär konsekvent gör, är kanske egentligen mer rättvisande mot förhållandets beskaffenhet. ”Jag kallar henne för flickvän för att hon är som en flickvän”, som Axfors själv uttrycker saken.

Men denna benämning blir också ett sätt att dölja det faktum att en mycket nära kvinnlig vänskap, som uttalat är just en vänskap, outtalat är något mycket mer. Något som för den heterosexuella kvinnan kan te sig än mer intimt än ett parförhållande med en potentiell sexuell partner. Det förment skämtsamma (fast, i själva verket, allvarligt menade) användandet av ordet flickvän upprättar så i själva verket en distans. För trots att relationen på alla sätt liknar den med en flickvän är det en huvudingrediens som saknas, som differentierar vänskapen från det monogama parförhållandet, och det är sex.

Ändå kan jag komma på åtminstone ett par kvinnor i min närhet som inte identifierar sig som lesbiska eller bisexuella, som uteslutande dejtat män, men som ”råkat” ligga med sin bästis. Så när sexet väl inträffar är det som att det sker i ett undantagstillstånd, inte tolkas som utdefinierande för ens läggning på det sätt som ett ligg annars tenderar att göra. Till och med när den symbiotiska kvinnliga tvåsamheten är identisk med en romantisk, sexuell relation, betraktas den alltså som något väsensskilt. Men kanske är det just det man vill åt – att den symbios man inordnar sig i inte är densamma som i den heteronormativitet som ses som bästisskapets yttersta hot.

Den vänskapliga osjälvständigheten kan radikaliseras, från livgivande till en ömsesidigt destruktiv dödspakt

”Vänskapsband mellan tjejer kan i intensitet och engagemang överskugga relationen med en heterosexuell partner”, som genusvetaren Fanny Ambjörnsson helt riktigt konstaterar i doktorsavhandlingen I en klass för sig. Men trots detta ”tenderar denna sorts relationer ofta att betraktas som oviktiga och sekundära”. De ”marginaliseras och osynliggörs”, menar hon. Men hennes avhandling kom för 16 år sedan, och kanske är något på väg att ändras. För Anna Axfors senaste alster är inte det enda exemplet på hur den symbiotiska kvinnliga tvåsamheten, som är både queer och samtidigt inte, de senaste åren fått ta större utrymme i konst och populärkultur.

Vår tids stora bästisskapsuttolkare är, förstås, Elena Ferrante, vars Neapelkvartett är unik i sitt blottläggande av hur beundran två flickor emellan kan bli så intensiv, känslorna de hyser för varandra så översvallande, att de måste övergå i sin motsats. Hur denna överväldigande dragningskraft blir till rivalitet, avundsjuka och förakt gränsande till hat, och på så sätt en källa till kreativitet, energi och framåtrörelse. Något som också skildras i den hyllade tv-serie baserad på böckerna, som nyss gick i mål på HBO.

Julia Fox är en megakänd 32-årig it-girl-alltiallo från New York som förra året kom ut med sina memoarer under titeln Down the drain. Förutom att berätta om sin traumatiska uppväxt kantad av våld och missbruk är hennes levnadsteckning mest en lång uppräkning av de himlastormande kärlekarna i hennes liv; hennes kvinnliga bästisar. Liksom Ferrantes verk är Julia Fox bok förtjänstfull i det att den inte fastnar i romantisering. Fox räds inte för att berätta om hur den vänskapliga osjälvständigheten kan radikaliseras, från livgivande till en ömsesidigt destruktiv dödspakt.

Jag känner personligen mycket få kvinnor som hamnat i destruktiva heterosexuella förhållanden. Däremot känner jag många tjejer som fastnat i psykologiskt nedbrytande vänskaper, där den ena parten varit kontrollerande, manipulativ eller ägnat sig åt direkt psykisk misshandel. Föreställningen om den kvinnliga gemenskapen som en feministisk praktik, ett förbund som undantagslöst är av godo, blir riskabel om den gör det omöjligt att tänka sig att vänskapsrelationer kvinnor emellan kan vara direkt skadliga.

Just därför är det upplyftande att de nya verk som tar sig an ämnet inte är några oproblematiserande hyllningar av det oantastliga systerskapet. Den brittiska popartisten Charli XCX låt Girl, so confusing, som blev en stor hit under sommaren, talar uppriktigt om de ambivalenta känslorna hon hyser för en kvinnlig popkollega: ”I don’t know if you like me/Sometimes I think you might hate me/Sometimes I think I might hate you/Maybe you just wanna be me”. Sångerskan visade sig vara nyazeeländska Lorde, som svarade med en egen refräng på den gemensamma remix de gjorde av låten.

”Ibland befinner vi oss i samma punkt i ett annat gemensamt universum, bortom all annan existens, ibland sitter vi och tittar på varandra från olika galaxer genom olika kikare”, står det att läsa i Donia Salehs debutroman Ya Leila från 2020. Där bjuds läsaren in i huvudkaraktärens Leilas villrådighet inför att begäret efter den stora trygghet som finns i samhörigheten med barndomsvännen Amila står i direkt konflikt med viljan bort, mot självständighet.

”De var varandras viktigaste källa till kärlek”, skriver en användare om Lenu och Lila i en diskussionstråd på Reddit om Min fantastiska väninna-serien. I 2000-talets stora kärlekssaga förvisas pojkvännerna och makarna till periferin. Den symbiotiska kvinnliga tvåsamheten står i centrum.

Läs mer:

”En varg söker sin pod” fyller 10 år: ”Vi säger inte förlåt längre”

Annina Rabe: Magin är intakt i Ferrantes nya Neapelroman