När passagerarfartyget Estonia sjönk den 28 september 1994 miste 852 människor livet. Sara Hedrenius drogs ner under ytan och började tänka på sin begravning. Här är hennes berättelse.

Det här är ett utdrag ur Sara Hedrenius aktuella bok ”…det ser illa ut” (Andreasson Förlag).

Mitt i natten, 28 september 1994, sjunde däck.

Jag håller hårt i relingen. Vinden drar i håret och luften är mättad av vatten, precis som om vinden drar med sig havet uppåt. Jag förstår att det här är allvar – båten kommer att sjunka och jag kanske inte överlever. Vad ska jag göra nu? Jag vänder mig om och ser ut över den lutande relingen, ned mot det svarta vattnet. Relingen är just nu den högsta punkten, och sakta reser den sig upp. Suget i magen påminner mig om hur skräckslagen jag är. Det är svårt att tänka. Tankarna liksom rullar fram. Det är alldeles för mycket att ta in.