Så kan neurodesign skapa vackra hem

Neurodesign – ett begrepp som blir allt vanligare. Nu kliver hjärnforskarna in i våra hem.

Kan en ormbunksmönstrad kudde i vardagsrummet vara räddningen för hälsan? Eller är den symbolen för hur marknaden ständigt hittar nya vägar till en nervös medelklass?

Det är mer än tio år sedan hjärnforskningen gjorde entré hos den breda publiken. Plötsligt översvämmades bokdiskarna av titlar om hjärnan. De har handlat om hjärnan och maten, hjärnan och studieteknik, hjärnan och våra sociala relationer.

Bakom trenden låg vetenskapliga landvinningar där forskningen gjorde, och gör, stora framsteg. För vanligt folk blev kunskapen synlig inte bara genom nya böcker utan också genom kändisföreläsare och talarprofiler, där läkaren Anders Hansen är den kanske mest välbekanta.

Nu är det hemmets tur. Sedan flera år växer ett nytt forskningsfält fram i skärningspunkten mellan neurovetenskap, arkitektur och design.

Att fysiska miljöer påverkar människan är ingen nyhet, många studier har gjorts på inte minst utformningen av vårdmiljöer och hur de kan främja patienters tillfrisknande. Med bland annat detta som grund bygger forskarna vidare.

Det nya fältet har många olika namn – neuroestetik, neuroarkitektur, neurodesign – men det handlar om hur ljus, takhöjd, materialval och möblering påverkar hjärnan.

– Förr gick man på intuition. Nu kopplar vi på forskningen.

Det säger Isabelle Sjövall. Hon är expert på hur hjärnan reagerar på byggda miljöer. För fem år sedan kom hennes bok Neurodesign. Bakom sig hade hon då studier i bland annat arkitektur, inredning och neurovetenskap. Genom sitt arbete hade hon intervjuat familjer i olika livsskeden och noterat hur förändringar i hemmiljön fick dem att komma ner i varv eller förändra beteenden.

– Att byta från rektangulärt till runt köksbord kunde till exempel göra att de oftare åt tillsammans, säger hon.

Isabelle Sjövall började studera den hjärnforskning som fanns och såg att den kunde ge svar på varför vi reagerar som vi gör inför olika färger, former och material. I dag arbetar hon med fastighetsbolag och arkitektbyråer. Hon planerar äldreboenden, skolor och hemmiljöer. I fjol kom hennes bok Designfulness.

– Hjärnforskningen visar att det finns universella nycklar. Rumsliga ingredienser som vi behöver ur ett mänskligt perspektiv och som vi bär med oss sedan livet på savannen. Trots att vi lever i en digital och urban omgivning har inte hjärnan förändrats mycket, säger Isabelle Sjövall.

Det är därför vi möblerar som vi gör, menar hon. Alltså utmed väggarna. Vardagsrummets soffa är motsvarigheten till platsen där vi slog läger. Skogsdungen är utbytt mot en vägg. Hjärnan, i det här fallet amygdala som styr vår fly- eller fäkta-instinkt, vill ha trygghet bakåt och fri sikt framåt.

Lika neurologiskt uråldrig är vår relation till ljuset. För att må bra bör vi sänka belysningen mot kvällen. Lampor med lågt kelvintal, alltså varmt ljus, är vår version av lägereld. Det är den suprakiasmatiska kärnan som arbetar. Den är viktig för regleringen av vår dygnsrytm.

Ett annat betydelsefullt område är striatum. Striatum ingår i hjärnans belöningssystem och får oss att reagera på det vi tycker är vackert. Estetiska miljöer har en lugnande inverkan, det parasympatiska nervsystemet aktiveras och minskar vår hjärtfrekvens.

– Här handlar det om att skapa miljöer med växelverkan mellan lugn och stimulans, säger Isabelle Sjövall.

Hennes formulering är saklig. Men ärendet – det hälsosamma hemmet – väcker tankar. Hur tillämpbar är idén om estetiska miljöer i en verklighet där många kämpar med att över huvud taget få en bostad? Titeln på Isabelle Sjövalls bok, Designfulness, är lätt att se som ett uttryck för hur ämnet blivit kommersiellt gångbart hos en resursstark kundkrets och gifter sig med en redan populariserad och medelklassig längtan efter välbefinnande.

Vad har neurodesign att säga ur ett vidare socialt perspektiv?

– Det stämmer inte att neurodesign är en fråga för de resursstarka. Allt från studenter och vårdföretag till personer med särskilda behov vill implementera ökat välbefinnande i sina liv med hjälp av ny kunskap. Neurodesign används inom LSS-boenden och i stadsutvecklingsprojekt för att skapa mer socialt inkluderande miljöer.

Globalt sett lider människor på olika sätt, konstaterar Isabelle Sjövall. Men vi har många grundläggande biologiska behov som vi delar, poängterar hon. Som behovet av gemenskap och återhämtning.

– Hjärnforskningen ger oss möjligheter att göra klokare val, både för oss själva och för våra medmänniskor, säger Isabelle Sjövall.

Anjan Chatterjee är läkare och ett av de internationella namnen inom neuroestetik. Han har sin bas vid University of Pennsylvania och är en av de forskare som Isabelle Sjövall lutar sig mot. Ett av institutionens forskningsresultat handlar om vad som får människor att påverkas psykologiskt av en miljö. Tre faktorer hamnar i topp: Hur organiserat ett utrymme är, hur intressant det är liksom hur personligt och komfortabelt det är.

Själv har han inrett sin bostad med varma färger och dimrar i alla lampor. På väggarna finns konst som då och då flyttas om för att skapa variation. Sängkläder, plädar och dukar är valda med omsorg om texturen; material som känns bra att ta i hjälper hjärnan att utsöndra lyckohormonet oxytocin.

De allra flesta möbler i bostaden har rundade hörn.

– Forskning visar att vi dras till mjuka och organiska former och att hjärnan kan reagera negativt på vassa och skarpa objekt, säger Isabelle Sjövall.

Ett slags matematisk princip som finns i naturen.

Men naturen är full av runda farliga former, som maneter och livshotande svampar. Varför reagerar inte hjärnan negativt på dem?

– Hjärnan är designad för den miljö där våra förfäder levde för tiotusentals år sedan. Det största hotet var att bli uppäten av ett lejon eller bli dödad av en fiende. Varken maneter eller svampar var vanligt förekommande på den afrikanska savannen.

Ormbunksmönstret då? Det som inledde den här texten. Varför mår vi bra av det?

Svaret stavas fraktaler – ett slags matematisk princip som finns i bland annat naturen. De är självupprepande och oregelbundna, lagom detaljrika men med en ordningsam form. En rad studier bekräftar att de ger hjärnan en alldeles lagom dos av stimulans och återhämtning.

Och de finns i ormbunksblad. Själv har Isabelle Sjövall tavlor med mossa och mönster med naturens fraktaler hemma.
Miljö är nu inte enbart en fråga om möbelplacering och glödlampor. Redan vid arkitektens ritbord avgörs hur hjärnan kommer reagera på det hem som ska byggas. Planlösning, takhöjd och materialval är viktiga faktorer för välbefinnandet.

Livlig forskning pågår utomlands. I Australien görs studier kring betydelsen av miljöer som ger fysisk, social och kognitiv stimulans vid rehabilitering efter exempelvis stroke. En viktig forskningsmiljö är University of Newcastle, där arbetet bedrivs av den svenske hjärnforskaren Michael Nilsson och hans kollegor.

I USA arbetar organisationen ANFA med att föra samman arkitekturen med neurovetenskap. ANFA står för The Academy of Neuroscience for Architecture och har sitt säte i San Diego. Den 16–18 september arrangerade de ett av sina internationella seminarium. Denna gång handlade det om hur man med hjälp av big data, det vill säga mycket stora datamängder, kan öka kunskapen om hur människor beter sig i olika typer av rum.

Ett återkommande begrepp i sammanhanget är berikad miljö. Det beskriver ­betydelsen av stimulans och etablerades redan runt 1950-talet när forskare i USA och Kanada upptäckte att möss som utsätts för omväxling i miljön presterar bättre på kognitiva tester. Senare forskning har visat att det rör sig om fysiska effekter; nya hjärnceller bildas och de strukturella nätverken i hjärnan påverkas.

Hanna Morichetto är arkitekt med forskningsbakgrund från Chalmers. Med avstamp i sin avhandling från 2019 visar hon hur en väl genomtänkt bostad stimulerar hjärnan och hur arkitektoniska egenskaper kan minska stress.

– Det är till exempel viktigt att man kan röra sig på olika sätt i hemmet, gärna genom att planlösningen tillåter rundgångsrörelse. Likaså att rörelsen varierar mellan större och mindre rum och mellan privata och publika delar av bostaden, säger Hanna Morichetto.

Hennes beskrivning gör att man ser en stor våning framför sig. Men så behöver det inte alls vara, förklarar Hanna Morichetto. Tvärtom. Lösningar som ger en varierad upplevelse är särskilt viktigt i små lägenheter.

En annan faktor är siktlinjer. Det betyder att planlösningen skapar vyer där blicken kan vandra. Det handlar om hur man placerar rum, dörrar och fönster i relation till varandra. Kontraster gör upplevelsen komplex, vilket är bra. Man ska gärna kunna betrakta olika vyer från en och samma plats.

– Känslan av rymd tycks vara viktig för att känna lugn, säger Hanna Morichetto.

Även byggnadsmaterial har en betydelse bortom det vi kallar kvalitet. När vi tittar på material triggas samma mekanismer i hjärnan som vid fysisk beröring.

Ofta pratar vi om taktila element och att vi via handen eller foten kan uppleva det som är genuint och äkta. Men redan blotta anblicken av material ger förnimmelser, säger Hanna Morichetto. Via hjärnans spegelneuron kan vi erfara beröring genom vår associations- och föreställningsförmåga.

Frågan är då vad hjärnforskningen har att säga om den arkitektoniska stilen. Alla epoker med sina olika variationer – spelar de någon roll för hur vi mår?

Det enkla svaret är att varje epok kan ha sina för- och nackdelar, sett till hur hjärnan reagerar. Men visst finns det de som är bättre än andra, menar Hanna Morichetto.

Förra sekelskiftets lägenheter, för många urtypen av en bostad, får flera plus.

– Det är bostäder med högt i tak och med generösa öppningar mellan rummen, vilket skapar många visuella kopplingar. Här finns ofta stor dynamik i hur man rör sig. Kvaliteten på golv, socklar och omfattningar är hög. Fönstren är fantastiska.

Funkisstilen, introducerad på 1930-talet, har också tydliga rumsliga kvaliteter, menar Hanna Morichetto. De stora ytorna försvinner visserligen, men materialen håller god standard och skapar kontrast genom fina detaljer vid material-
möten – det där som hjärnans spegelneuron reagerar på.

Det går inte att rita en rimlig trerummare utifrån dagens riktlinjer.

Miljonprogrammet, bostäderna byggda mellan 1965 och 1975, får däremot sämre betyg.

– De har ofta bra planlösningar. Men det är något i skalan och materialhanteringen som gått förlorat.

De är ändå bättre än mycket av arkitekturen i dagens bostadsproduktion, menar Hanna Morichetto. Den är fattig på många fronter, säger hon.

– Dagens planlösningar är styrda av kravet på pressade ytor. Det går i princip inte att rita en rimlig trerummare utifrån dagens riktlinjer. Det är därför väggen mellan kök och vardagsrum försvunnit. Följden är enformiga lösningar som inte stimulerar hjärnan.

Det nya forskningsfältet neuroarkitektur må vara livaktigt. Men något genomslag på svensk bostadsproduktion har det ännu inte gett, menar Hanna Morichetto.

Därmed är vi framme vid den globala händelse som enligt alla prognoser kommer få stora konsekvenser även för utformningen av vårt boende: pandemin. Redan har villapriserna rusat som en följd av människors behov av fler rum och egen trädgård.

Den öppna planlösningen är sannolikt under nedräkning. Förr tyckte många – i yrken där det var möjligt – att det var skönt att få arbeta hem-ifrån någon dag i veckan. Då kunde man utföra kognitivt krävande uppgifter i lugn och ro.

– Det man märker nu är att de problem man hade på arbetsplatsen, med distraktioner och ljud, har flyttat hem, säger Isabelle Sjövall.

Bostäderna är helt enkelt inte dimensionerade för att en hel familj ska sitta i samma öppna miljö och arbeta, plugga och sköta hushållet.

– I den nya vardagen får hjärnan arbeta hårt. Det är en aktiv mental handling att stänga ute störningsmoment, menar hon.

Hur de nya bostäderna kommer se ut är svårt att säga. Men redan nu är det tydligt att arkitekter och inredare kommer behöva ta hänsyn till att hemmet inte längre bara ska vara plats för återhämtning och familjeliv.

– Mer funktioner ska rymmas på redan pressade ytor. Det är väldigt få i dag som har renodlade arbetsrum, det är nästan en lyxprodukt, säger Isabelle Sjövall.

En annat framtidsscenario ligger i ”den tredje platsen”, som är på stark frammarsch. Rummet som varken är hem eller arbetsplats utan en hybrid. Där hyr man in sig, kanske via sin arbetsgivare, i en miljö som inte ser ut som ett traditionellt kontor utan som tydligt utformats för att främja kreativitet. Där finns växter, böcker, loungedel och andra inslag som gör miljön hemlik.

Vad är ett hem? Sett till dagens svenska bostadsmarknad skulle många svara ”ett investeringsobjekt”. De ständigt stigande priserna och svårigheten att över huvud taget komma in på bostadsmarknaden har gjort hemmet till ett återkommande samtalsämne i sociala sammanhang. Renoveringar och lån diskuteras.

Hemmet har också blivit en yta för självförverkligande. Designvasen och den kända formgivarlampan visar vem jag är, precis som all annan konsumtion.

Bortom köp- och bekräftelsesuget ekar en förhistoria där tongivande kulturprofiler vid förra sekelskiftet fick stort genomslag för sina idéer om skönhetens betydelse för hemmet, och hur denna skönhetsupplevelse också fick människan att må bättre.

Hemmet blev en folkrörelse.

Hjärnforskningens svar på frågan om vad hemmet är fångar konkreta faktorer som takhöjd och ljus, också det mer svårdefinierade begreppet atmosfär. Det är en term som kan rymma omsorgsfullt utvalda material och medvetet rogivande mönster, också motsatsen. En miljö som fått växa fram slumpvis genom åren och laddats med lager av historia och personliga minnen. Som helt enkelt har en själ. Vad säger neurodesignern – kan ett hem ha en själ?

– Absolut, säger Isabelle Sjövall. Jag tänker på det här med affektionsvärde. Saker som betyder något för att man investerat emotionellt i dem. Jag har en vas som jag fått av mormor, jag tittar på den och tänker på henne. Det är den typen av föremål som gör att man upplever att ett hem har en själ.

Upplevelsen kan också finnas i miljöer man inte har någon relation till. Isabelle Sjövall syftar på genius loci, latin för ”platsens själ”.

Det finns platser man kommer till som omedelbart känns bra, säger Isabelle Sjövall. Många förklarar det med intuition, som om det vore något oförklarligt. Men intuitionen har med våra hjärnor att göra. Ofta går det att förklara varför en miljö känns besjälad, säger Isabelle Sjövall.

Hanna Morichetto instämmer. Visst har hemmet en själ. Inom forskningen är det stor skillnad mellan att tala om hem och att tala om bostad.

– När man talar om ett hem kommer andra mekanismer in. Då får vi slippa allt som har med standard att göra, säger hon.

För många människor är nostalgin en viktig faktor i sammanhanget.

Hanna Morichettos mest besjälade plats är barndomshemmet. Sommarhemmet, ett ”jättelitet ställe”. Själen sitter lika mycket utanför väggarna som innanför, säger hon. Till hemkänslan hör även dofter, ljud och minnet av några av de människor som betytt mycket för henne.

– Utblickarna där man suttit och betraktat regnet utanför. Det är hemkänsla för mig.