Så gick ”I have a Dream” in i historien

Det finns tal som hörs över världen, och i viss mån förändrar den. Vi kommer att titta närmare på några av dem under sommaren. Här är en presentation av Martin Luther Kings frihetstal som publicerades i Vi första gången 2001.

Washington, den 28 augusti 1963: den kanske största demonstrationen i USA:s historia äger rum. 250 000 människor, från alla delar av landet, samlades framför Lincoln Memorial. Det var medborgarrättsrörelsen som på detta sätt stödde ett lagförslag av president Kennedy, som förbjöd all segregation. Demonstrationen ville understryka nödvändigheten av snabb förändring av de svartas situation.

Många artister och kända människor, både svarta och vita, uppträdde eller talade. Sist kom Martin Luther King och hans tal är ett av de mest berömda under hela förra seklet.

Kennedy mördades i november och lagförslaget gick inte igenom förrän 1964 under Lyndon Johnson.

Förslaget lades fram 1963, precis 100 år efter det att Lincoln hållit sitt mest berömda tal, i någon mån med samma innehåll som Kings. Det var The Gettysburg Address, ett kort kärnfullt tal, som många amerikaner kan utantill. Det slutar med en hyllning till den demokratiska makten för folket, av folket och genom folket .

Det hölls den 19 november 1863 då Lincoln invigde en begravningsplats för stupade nordamerikaner på slagfältet vid staden Gettysburg. Inledningen kan inte översättas till svenska:

Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent…

Score betyder ’tjog’, ett ord som inte trivs i svensk retorisk stil. Kanske man kan försöka med: ”För sju och fyra gånger tjugo år sedan, skapade våra fäder på denna kontinent en ny nation, avlad i frihet, hängiven övertygelsen att alla människor är skapade lika.”

Bildad som han var kunde inte Martin Luther King låta bli att syfta på Gettysburg address i sitt tal: Five score years ago, a great American… Och det var ju just i Lincolnmonumentets skugga talaren stod.

Hans tal är upplagt som en predikan.

King föddes 1929 i Georgia. Både hans far och farfar var baptistpastorer. Han var uppväxt i en retorisk tradition. 1955 blev han teologie doktor och därpå pastor i en församling i Alabama, snart en känd förkämpe för de svartas rättigheter.

Kyrkan blev en kamporganisation som bland annat genom utbildning av de svarta strävade efter att häva förtrycket. Följaktligen riktades en hel del våld just mot de svartas kyrkor; de brändes, präster misshandlades och dödades.

1955 vägrade en svart kvinna i Alabama att ge plats i bussen åt en vit man. Hon arresterades. Hennes mod imponerade på King, som startade en bojkott mot bussbolaget. Den varade ett år och kröntes med framgång, de svarta fick sedan sitta var de ville i bussarna. Detta blev ett mönster för Kings kamp: civilt passivt motstånd, demonstrationer och bojkotter, men aldrig våld. Till skillnad från De svarta pantrarnas mer militanta attityd. Dock understryker King gång på gång i sitt tal att nu är det slut på väntandet och tålamodet, nu är det dags för förändring.

Hans tal är upplagt som en predikan, och publiken svarar honom hela tiden med utrop ( Oh, Lord ), kommentarer ( Never! ) och applåder. Amerikanska analytiker skiljer på publik och adressat. King arbetar tillsammans med sin publik som i kyrkan, adressaten är förstås i detta fall kongressen.

Kings tal är späckat med citat och hänvisningar till Bibeln, konstitutionen, nationalsången men även Shakespeare. Frasen om de svartas tryckande heta sommar av missnöje… är en omvändning av inledningen till Richard III, där det talas om ”Missnöjets vinter” … I Sydstaterna var sommaren en plåga medan hösten innebar svalka och ny energi, som våren i England.

Martin Luther King mördades 1968. Hans efterföljare har ännu mycket att uträtta i rasismens USA.

Talet i svensk översättning

Det är migen stor glädje att med er i dag få delta i vad som kommer gå till hävderna som den största demonstrationen för frihet i vår nations historia.

För fem gånger tjugo år sedan undertecknade en stor amerikan, i vars symboliska skugga vi står denna dag, Emancipationsförklaringen. Detta betydelsefulla dekret tände en hoppets fyrbåk för miljoner svarta slavar som nästan förintats i orättfärdighetens förbrännande lågor.

Det kom som en glädjens gryning efter en lång natt av fångenskap.

Men hundra år senare är den svarte ännu inte fri; hundra år senare är den svartes liv ännu sorgligt begränsat av segregationens handbojor och diskrimineringens kedjor; ett hundra år senare lever den svarte ännu på en ödslig ö av fattigdom mitt i ett väldigt hav av materiellt välstånd; hundra år senare försmäktar den svarte ännu i undanskymda vrår av det amerikanska samhället och finner sig själv i exil i sitt eget land.

Så har vi kommit hit i dag för att bringa dessa skamliga förhållanden i ljuset. Man kan säga att vi har kommit till vår nations huvudstad för att lösa in en check. När denna nations arkitekter formulerade de mäktiga orden i konstitutionen och i oavhängighetsförklaringen, skrev de ut en revers som utgjorde ett arv till alla amerikaner. Denna revers var ett löfte att alla människor, ja, svarta människor såväl som vita, skulle garanteras den oförytterliga rättigheten till liv, frihet och strävan efter lycka.

Det är uppenbart i dag att Amerika vägrar att lösa in denna revers, åtminstone vad gäller de svarta medborgarna. I stället för att respektera denna heliga utfästelse har Amerika givit det svarta folket en falsk check; en check som kommit tillbaka med stämpeln Saknar täckning .

Vi vägrar tro att det skulle finnas otillräckliga medel i denna nations stora kassavalv av möjligheter. Och vi har kommit för att lösa in denna check, en check som på begäran ska ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet.

Vi har också kommit till denna helgade plats för att påminna Amerika om vår brinnande otålighet; det är nu som gäller. Detta är inte rätta tiden att hänge sig åt tålamodets lyx, detta är inte rätta tiden att ta den gradvisa utvecklingens lugnande drog. Nu är tiden kommen att infria löftena om demokrati; nu är tiden kommen då vi ska resa oss från den mörka och ödsliga segregationens dal till den solbelysta väg som heter rättvisa mellan raserna; nu är tiden kommen att lyfta vårt land ur rasdiskrimineringens kvicksand till broderskapets fasta klippa; nu är tiden kommen att förverkliga rättvisa för alla Guds barn.

Det vore ödesdigert för denna nation att bortse från det brinnande allvaret i denna stund. De svartas tryckande heta sommar av berättigat missnöje kommer inte att ta slut förrän den övergår i en livgivande höst av frihet och jämlikhet.
1963 är inte slutet, utan början. Och de som hoppas att de svarta bara behöver avreagera sig för att åter försjunka i förnöjsamhet kommer att få ett brutalt uppvaknande om vårt land bara återgår till den gamla vardagen.

Ingen frid, ingen ro kommer att råda i Amerika förrän de svarta garanteras sina medborgerliga rättigheter. Revoltens stormvindar kommer att fortsätta att skaka nationens grundvalar tills rättvisans dag randas.

Men det är något jag här måste säga till mitt folk som står på den heta tröskeln som leder in till justitiepalatset. I vår strävan att erövra vår rättmätiga plats får vi inte göra oss skyldiga till orättfärdiga gärningar.

Låt oss inte försöka att släcka vår törst efter frihet genom att dricka ur bitterhetens och hatets bägare. Vi måste föra vår kamp på en hög nivå av värdighet och disciplin. Vi får inte tillåta vår omvälvande protest att sjunka ner till fysiskt våld. Om och om igen måste vi höja oss till de majestätiska höjder där vi kan möta fysiskt våld med själslig styrka.

Den fantastiska nya kampanda som genomsyrar de svartas samhälle får inte föra oss till misstro mot alla vita, ty många av våra vita bröder, vilket bevisas av deras närvaro här i dag, har kommit till den insikten att deras öde är sammanlänkat med vårt öde, att deras frihet oskiljaktigt är sammanflätad med vår frihet. Denna vår attack mot orättvisans murar måste genomföras av en armé av både svarta och vita. Vi kan inte gå denna väg ensamma.

Och som vi anträder vår marsch måste vi högtidligt lova att vi alltid ska gå framåt. Vi kan inte vända tillbaka. Det finns de som frågar de samhälleliga rättigheternas förespråkare När är ni nöjda? . Vi kan aldrig vara nöjda så länge som de svarta är ett offer för polisbrutalitetens outsägliga fasa.

Vi kan inte vara nöjda så länge våra kroppar, tunga av resans vedermödor, vägras plats på landsvägarnas motell eller städernas hotell. Vi kan inte vara nöjda så länge de svartas rörelsefrihet bara innebär möjlighet att flytta från ett mindre getto till ett större getto.

Vi kan inte vara nöjda så länge som våra barn fråntas sin självkänsla och berövas sin värdighet av skyltar med texten Endast för vita . Vi kan inte vara nöjda så länge som en svart i Mississippi inte får rösta, så länge som en svart i New York inte tycker att han har något att rösta på. Nej, vi nöjer oss inte, och vi kommer inte att nöja oss förrän rättvisan strömmar över oss som vatten och rättfärdigheten bryter fram som en mäktig fors.

Jag är inte omedveten om att några av er har kommit hit från oerhörda prövningar och bedrövelser. Några har kommit direkt från trånga fängelseceller. Några har kommit från områden där ert sökande efter frihet resulterat i att ni rådbråkats i förföljelsens stormar och vacklat i polisbrutalitetens vindar. Ni är det meningsfulla lidandets veteraner. Fortsätt ert arbete i förvissning om att oförskyllt lidande leder till friheten.

Åk tillbaka till Mississippi; åk tillbaka till Alabama; åk tillbaka till South Carolina; åk tillbaka till Louisiana; återvänd till slummen och gettona i nordstaternas städer, förvissade om att på något sätt kan och kommer denna situation att förändras.
Låt oss inte försjunka i förtvivlans dal.

Sålunda säger jag er, mina vänner, att även om vi måste gå igenom alla prövningar av i dag och i morgon, så har jag ändå en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen att en dag ska denna nation resa sig och förverkliga den sanna innebörden av sitt credo – och vi anser denna tro för självklar – att alla människor är skapade lika.

Jag har en dröm – att en dag, på Georgias röda kullar, ska ättlingar till slavar och ättlingar till slavägare sitta ner tillsammans vid broderskapets bord.

Jag har en dröm – att en gång, till och med staten Mississippi, en stat som förgås i orättfärdighetens hetta, försmäktar i förtryckets hetta, ska förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.

Jag har en dröm – att en dag ska mina fyra små barn leva i en nation där de ska bedömas inte på grund av sin hudfärg utan på grund av sina moraliska kvalitéer. Jag har en dröm i dag!

Jag har en dröm – att en dag, nere i Alabama, med dess ondsinta rasister, med sin guvenör, som tror att han har rätt att sätta sig över lagen, att en dag, just där, i Alabama, små svarta pojkar och svarta flickor ska kunna gå hand i hand med små vita pojkar och vita flickor som systrar och bröder. Jag har en dröm i dag!

Jag har en dröm – att en dag ska alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas, vad ojämnt är ska jämnas, och vad oländigt är ska bliva slät mark och Guds ära ska bli uppenbarad för alla att se, tillsammans.

Detta är vårt hopp. Detta är den tro som jag ska bära med mig tillbaka till Södern.

Denna tro ska göra det möjligt för oss att bland förtvivlans berg höra en ton av hopp. Denna tro ska hjälpa oss att ändra de skärande dissonanserna i vår nation till en broderskapets vackra harmoni.

Denna tro ska hjälpa oss att arbeta tillsammans, att be tillsammans, att kämpa tillsammans, att sitta i fängelse tillsammans, att stå upp för friheten tillsammans, ty vi vet att vi en dag ska bli fria. Det blir den dagen då alla guds barn ska kunna sjunga, med en ny innebörd… Mitt land, om dig, frihetens ljuva land, det är om dig jag sjunger, landet där mina förfäder dog, det land som var pilgrimmernas stolthet, från alla berg, låt frihetens klockan ringa… och om Amerika ska bli en stor nation, då måste detta förverkligas.

Så låt frihetens klockor ringa från de vidunderliga bergen i NewHampshire.

Låt frihetens klockor ringa från de mäktiga bergen i New York.

Låt frihetens klockor ringa från de hisnande Allegheniesbergen i Pennsylvania.

Låt frihetens klockor ringa från de snötäckta Klippiga bergen i Colorado.

Låt frihetens klockor ringa från de böljande sluttningarna i Kalifornien.

Men inte bara det.

Låt frihetens klockor ringa från Stone Mountain i Georgia.

Låt frihetens klockor ringa från Lookoutberget i Tennessee.

Låt frihetens klockor ringa från varje kulle och varje höjd i Mississippi, från varje berg – låt frihetens klockor ringa.

Och när vi låter frihetsklockorna ringa, när vi låter dem ringa från varje by och varje samhälle, från varje stat och varje stad, då kommer vi snabbare fram till den dag då alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och icke-troende, katoliker och protestanter kan fatta varandras händer och sjunga orden i en gammal negro spiritual: Äntligen fria, äntligen fria, tack Gud allsmäktig, vi är äntligen fria…