Uma Thurman. Stockholm, 2014. Fototid: Tre minuter

Oscarsnominerades för sin roll i Pulp Fiction 1995.

 

”Fotograferingen med Uma sköts upp och ställdes in tre gånger innan jag till slut fick möjligheten att foto henne. Jag hade fått tillgång till ett tomt hotellrum där jag riggade olika stationer för att kunna göra plåtningen så snabb och effektiv som möjligt. Plötsligt ramlar den in en sminkös, en hårstylist, en agent, ett barn, en barnskötare, en totalt virrig ung man….och sist Uma Thurman. Jag förklarar för henne vad jag vill göra. Hon tittar ointresserat på mig och säger: ”Du får ta en bild”. Hon är helt enkelt inte intresserad alls av detta. En bild! Den måste ju bli bra… så jag rev sönder filmfestivalkatalogen som låg framför henne på ett bord. Hon var ju på omslaget på den, med en annan bild. Så hon fick hålla hennes eget utrivna öga framför det riktiga.”

Quentin Tarantino, 1994. Fototid: 30 sekunder

Två Oscars: för Pulp Fiction 1995 och Django Unchained 2013. Båda för bästa originalmanus. Nominerad tre gånger.

”Quentin tävlade på Stockholms Filmfestival med sin Pulp Fiction, och var i stan en hel vecka. Vi hängde i baren på Lydmar Hotel varje kväll och pratade musik. Han lovade mig ett eget fototillfälle. ”Tomorrow Johan, tomorrow”, sa han varje kväll… men 7 dagar senare hade han åkt hem. Det blev ingen egen tid. Men som tur var tog jag några kort redan första dagen då vi sågs. Men han är fortfarande skyldig mig en halvtimme.”

Max von Sydow.

Alicia Vikander, 2017. Fototid: 7 minuter

Oscar för bästa kvinnliga biroll i The Danish Girl 2016.

”Tidningen Vi hade skickat mig och reportern Karin Thunberg till Zürich för att porträttera svenska Alicia Vikander, som fått en Oscar året före. Det skulle bli ett stort jobb, omslag och åtta sidor inne i tidningen. I vanliga fall brukar jag be om en timme för ett sådant jobb, och det skulle inte vara några problem sades det. Men Alicia var försenad, och till sist återstod 14 minuter – för intervju och fotografering. En reporter kan alltid komplettera på telefon i efterhand, men det kan inte jag. Jag fick sju minuter på mig – och fixade det. Redan då var hon en fullfjädrad Hollywood-aktris, lite kylig och distanserad. Inga kramar där, inte.”

Charlotte Rampling.  Fototid: 20 minuter.

Malik Bendjelloul, 2012. Fototid: 30 minuter

Oscar för bästa dokumentär 2013 för Searching for Sugar Man.

”Malik var en otroligt snäll, varm och skön människa. Han hettade bara till när han pratade om Filminstitutet och deras uteblivna stöd till hans film Searching for Sugar Man. (Annat ljud i skällan blev det därifrån när filmen vann en Oscar för bästa dokumentär.) Framgång och lycka går ju inte alltid hand i hand. Det här var en av de sista bilderna jag tog på Malik. Den är tagen genom hans korrigerade balkongfönster. Handen är min. Jag skuggar för att överhuvudtaget kunna se ngt och ställa in skärpan på honom. För mig känns det idag som om han säger ’Hej, jag har fått frid här, på andra sidan, ta hand om er där ni är.'”

 

Harrison Ford.

Susan Sarandon, 2009. Fototid: 20 minuter

Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Dead Man Walking 1996. Nominerad fyra gånger.

”Susan är i stan för att motta ett filmpris. Ryktet säger att hon krävt att få äta middag med Jan-Ove Waldner, för att överhuvudtaget komma till Stockholm. Hon är besatt av pingis, vilket jag råkade veta, så därför tog jag med mig en rund blixt.”

Willem Dafoe, 2012. Fototid: 15 minuter

 

”Jag hade lyckats tigga till mig tio minuter med Willem Dafoe i ett hotellrum när han var i Stockholm 2012 för att mottaga ett filmpris från Stockholms Filmfestival. Jag tog direkt detta porträtt vid fönstret, för att sedan förklara för honom att eftersom han har ett sådant välkänt ansikte skulle det vara kul att plåta honom när han inte syns. Idén föll i god jord och plötsligt var Dafoe överallt i rummet – i garderoben med en hand som stack ut; liggandes i badkaret med kläderna på, med ansiktet ner mot porslinet; med huvudet rätt ner i toalettstolen; liggande under sängen med bara fötterna som stack ut. Han bjöd mig helt enkelt på en guldgruva! Vi hade skitkul tillsammans och lekte fram bild efter bild. De tio minuterna var snart till ända och jag slutade fotografera, som uppgjort. Men han lämnade inte rummet. Vi satt och snackade i ytterligare 20 minuter om allt möjligt. Senare på kvällen ringde telefonen… ett amerikanskt nummer. Willem ville bjuda på middag. Och detta tack vare en fotograf som ville plåta så lite av honom som möjligt.

Agnès Varda. Fototid: 20 minuter.

Fick en heders-Oscar 2018.

Wes Anderson och Jason Schwartzman.

Francis Ford Coppola, 2016. Fototid: Tio minuter

Fem Oscars, fyra av dem för Gudfadern-filmerna. Nominerad nio gånger. 

”Jag älskar det som många kallar dåligt väder! I vanliga fall. Men den här dagen hade jag en tid med mannen som gjort världens bästa film. Den var den första snödagen i Stockholm och det hade kommit en halv meter under natten. Efter 1,5 timme i bilen hade jag kommit tre kilometer. Jag parkerade och tog tunnelbanan till hotellet där vi skulle ses. Jag startade hemifrån med tre timmars marginal på grund av vädret. Ändå ramlade jag in tio minuter före utsatt tid. Jag hade messat Coppolas assistent och sagt att det inte gör något om han kommer lite sent. Nu kliver han in i rummet jag fått låna fem minuter för tidigt! Han vill ha det här gjort. Han hatar att fotograferas. Jag frågar vilket han föredrar: att bli plåtad eller att gå till tandläkaren. ”The dentist!” svarar han direkt. …”

”… Mina brillor är plötsligt borta… jag ser inte vad jag gör i kameran. Får låna Francis glasögon och jag känner mig helt snurrig! Efter tre knäpp tycker han att jag borde vara klar. Jag föreslår en variant men han säger nej: ”Jag tar inte regi, jag ger regi.” Jag tar några snabba och ber honom sätta sig i fönsternischen där han inte syns. Det gillar han. Vi bryter och jag berättar om kaoset för att ta mig till plåtningen och undrar om jag kan få en kram. Det får jag. En stor jävla bamsekram från mannen som gjort världens bästa film!””