Så får hon unga pojkar att läsa

Läraren och författaren Anne-Marie Körling gör i en ny bok upp med myten om att unga pojkar inte vill läsa eller lära sig. Det finns knep som väcker deras nyfikenhet.

Berätta om Pojkars läsande och lärande, varför ville du skriva den?

– Jag blev uppmanad att skriva boken av de som sett mitt arbete i praktiken, men också av en engagerad läsfrämjare. Jag har alltid haft ett nyfiket öga på pojkars lärande och läsande under alla år jag varit lärare och handledare.

Finns det några myter eller missuppfattningar vad gäller det utbredda ointresset för läsning och lärande bland pojkar, som du vill göra upp med i boken?

– Vi antar att eleverna är ointresserade och att de väljer bort läsningen. Men pojkar väljer inte bort läsningen. De hamnar snabbt utanför möjligheten att läsa. De kan inte läsa på det sätt som gör att de skulle kunna läsa. Deras läsförmåga räcker inte till eller är för otränad. Läsningen ger dem ingenting men påminner dem om att de inte kan det som förväntas av dem. Jag har träffat många pojkar som har det trassligt i skolan och det har handlat om att inte kunna delta, läsa eller förstå.

Du har lång erfarenhet av ämnet, främst som lärare. Men var det något som förvånade dig under arbetet med boken?

– Pojkar har en annan skolgång än flickor. De får fler tillsägelser och uppmärksammas mer då de gör fel än när de gör rätt. Det finns också många pojkar som gärna läser men de uppmärksammas inte och deras böcker väcker inga frågor. Vi vet så lite av vad våra elever läser. Men när vi blir mer nyfikna på våra elevers läsning och inkluderar deras böcker och deras tankar i autentiska samtal förändras klimatet för boken. Vi behöver bli mer generösa och läsa högt för eleverna eftersom det ökar deras känsla av gemenskap och sammanhang samtidigt som boken hamnar i ett behövligt centrum. Jag har aldrig träffat någon som inte vill kunna läsa men många som tror att det är för sent och att det inte går att gå tillbaka och lära sig. De som är längst ifrån böckerna behöver vi göra mycket mer för. Det handlar både om individens rätt att få kunna läsa men också hur vägarna in i samhället kräver läsförmåga och läsintresse.

Skulle du säga att skönlitteraturen har en särskild roll att fylla här?

– Skönlitteraturen har en synnerligen viktig uppgift i skolan. Den berättar om livet och bidrar till att ge inblickar i andra sammanhang och andra kulturer och kan vara betydelsefull för själva socialiseringen in i normer och kulturer. Språket kan också upptäckas. Vi uttrycker oss på många olika sätt. Språket som vi kan få använda, pröva och utforska. Författare gör ju det hela tiden. Det ska läsare också få göra. Barn och unga vill ha kontakt.

– Boken är det främsta kontaktmedlet som finns, sa Astrid Lindgren. Jag vill instämma. Vi möts över en bok, dess innehåll och kan småprata om det som rör oss, vi lär känna varandra. Därför ska vi vara mer nyfikna på boken och mindre på läsaren. Den unga läsaren ska inte bedömas utan med varsam nyfikenhet kontaktas. Min metod är att generöst läsa högt så ofta som möjligt och variera genom att läsa för att ge inblick och visa fram böcker. Vi kan visa vägen till böckerna genom att högläsa ur dem. Författare är andra vuxna som osynligt ger världar, tankar och nya infallsvinklar. Också en lärare behöver författarna.

Kan du ge exempel på böcker som du märkt att skeptiska unga läsare kan uppskatta?

– Om jag läser ur olika böcker under en dag och varje dag ger jag eleverna en inblick i vad som finns att läsa. De har ju ingen aning om de inte läser. Jag har läst inledningen till Albert Camus Pesten och diskuterat den med pojkar. De kunde inte tänka sig en stad utan duvor. Pesten förstod de sig på. De levde ju själva under covid. När boken förvandlas till ett innehåll för autentiska samtal blir många olika böcker intressanta. Det viktiga är att kontakten till pojken hålls vid liv, alltså att jag fortsätter att vara nyfiken på det som blir läst, det är kontakten och gemenskapen som skapar läsaren. Därför tänker jag att jag aldrig ska överge någon med en bok.