Jan Guillou: Jag försöker skratta åt eländet

Efter ett halvt sekel i hetluften var de stora frågorna avhandlade och Jan Guillou redo för pension. Men så började han ”fristajla på en bagatell” som växte till hans mest rosade roman. Synd bara att han samtidigt lider av helvetiska plågor.

När Jan Guillouäter tonfisk tar han, vis av erfarenhet, först en stor tugga ur mitten, så att oljan inte spiller över kanten. För honom föreligger en stark kulinarisk skillnad mellan vardag och helg. Till vardags, när han skriver, äter han mest bananer. Ja, och så tonfisk då förstås.

På burk.

I olja.

Med sked.

Inhandlad på Ica i Östhammar. Stapelvaran fick duga som middag i går också. Men nu, nu är det äntligen fredag. Snart kommer hustrun, Ann-Marie Skarp, förläggare och styrelseordförande för Piratförlaget, ut till lantstället i Östhammar. Som traditionen bjuder kommer hon att ha med sig en kasse proviant från Östermalmshallen. När maken blir varse menyn, en överraskning, kommer han att företa en expedition till vinkällaren; och efter aväten middag bänkar de sig vid brasan, framför På spåret. Fredagsmys à la Guillou.

Hustrun är efterlängtad. Det är hon alltid. Men kanske inte lika efterlängtad som vanligt. Jan Guillou tarvar balans. ”Jag gillar att göra rätt för mig, sedan lata mig i solen.” Just nu omöjliggör hälsan reguljär yrkesutövning. Intervjutillfället som föregick detta, då vi sågs hemma på Östermalm, drogs han med en efterhängsam hosta. Nu är det ännu värre.

För några dagar sedan avlägsnade han hemorrojder.

– Åderbråck i ändtarmen som innebär att man släpper väder på ett sätt som äldre män inte bör.

Ingreppet gjordes för några dagar sedan, och patienten väntar ännu på smärtlindring. I samma veva lyckades han dessutom dra på sig en urinvägsinfektion.

– Jag pissar två centiliter åt gången, brun blodfylld vätska. Den senaste veckans toalettbesök har varit förenade med jävliga plågor. När man inte har fullt upp med att bita ihop får man försöka skratta åt eländet.

Något skrivande har han alltså inte fått gjort, lite duttande bara. Det gör helt enkelt för ont. Och även om han skulle ha varit i fysisk praktslag, skulle situationen ha varit densamma. Den 5 april kommer Eventuellt uppsåt: att döda ortens gangsters ut. Avslutningen, trilogins tredje del, är påbörjad men förpassad till malpåse. Skrivkramp? Nej, nej. Sådana neuroser har Jan Guillou aldrig tillåtit sig. Nej, det beror på yttre omständigheter. Närmare bestämt det krig i Ukraina som gått från sidospår till att bli en viktig del av handlingen. Kriget måste utveckla sig i en tydligare riktning innan skrivandet kan ta fart på allvar.

Vad tar han sig då för om dagarna? Inte så mycket faktiskt. Tidningar och böcker läses. I dag har han också besökt låssmeden i Östhammar eftersom någon för tredje gången roat sig med att smeta kåda i nyckellåset till gäststugan.

Under normala omständigheter är det här, ”på landet”, två timmars bilfärd från Stockholm, som hans böcker blir till. Tillvaron är inrutad, rutinen beprövad. Varje år sedan 1974, då han köpte det modesta granntorpet för ärvda pengar, har han vigt det första halvåret åt bokskrivande. Den ståtliga länga som numera tjänstgör som bostad, förvärvad 1991, då privatekonomin hade förbättrats, inrymmer också hans skrivarlya. Lya är förresten en missvisande beteckning. Den närmast slottsliknande salen rymmer hundratals jakttroféer. Myllret av skalper vittnar om mordiska framgångar, en inte obetydlig komponent i personan, medan skrivbordet vid salens kortsida påminner om de litterära triumferna. Med sina bästsäljande romansviter – Hamilton, Arn; och nu senast, Det stora århundradet – har Jan Guillou blivit landets mest lästa författare. Ett varumärke i sig själv. Uppkavlade skjortärmar, kisande högeröga. Bokslukarnas favorit, aldrig kritikernas.

Det hade kunnat gå annorlunda. Hade det unga självutropade litterära geniets två romaner R och Ré blivit antagna hade karriären kunnat ta en helt annan riktning. Med förebilder som Jean-Marie Gustave Le Clézio, sedermera Nobelpristagare, skrev den unge Guillou nyfranska romaner, efter sanna gurun Alain Robbe-Grillets påbud: varken handling eller huvudpersoner. Jan Guillou kom långt. Ända till det ”sataniska tredje refuseringsstadiet”. Självaste Bonniers visade intresse. Så pass att den legendariske förläggaren Åke Runnquist tog emot i sitt hem. Jan Guillou ”krumbuktade” sig, som han uttrycker det. Framförde att de franska romanerna givetvis ska läsas på originalspråk, eftersom alltför mycket går förlorat i översättningen.

Därefter frågade han när de skulle skriva kontrakt.

”Nja”, fick han till svar. ”Det hade vi inte tänkt oss. Men jag har förstått att du är begåvad, så jag ville titta på dig.”

Jan Guillou ändrar ställning i läsfåtöljen.

– Följande kan jag inte ha sagt, eftersom det vore ett etikettsbrott, men andemeningen var: ”Gubbjävel, jag kommer aldrig att ge ut några böcker på Bonniers!”

Konstpaus.

– Inför detta hot bröt han icke ihop. I stället sade han: ”Går det bra för dig får vi väl helt enkelt köpa tillbaka dig.”

Dags för leendet. Det där patenterade mysgubbssmirket som infinner sig när han berättar en anekdot med för honom gynnsam utgång. Som om han haft en zambesisk antilop i siktkrysset.

– På en tillställning, många år senare påminde jag honom om vad han hade sagt. Vid det laget hade jag dragit in några miljoner åt Norstedts. Han höll masken. ”Det kan jag mycket väl ha sagt”, svarade han. ”Men det förefaller lite … dyrt.”

Antagna blev manusen alltså inte. Däremot omhändertagna. Konfiskerade närmare bestämt.

I kölvattnet av IB-affären beslagtogs många av hans tillhörigheter, däribland dessa manus som efter Säpos genomgång försågs med det korthuggna omdömet ”porr”.

– Dessa litterära storverk förintades kort senare, säger Jan Guillou.

– Med äckelkänslor.

Vid det laget, när manuskripten förgicks i lågorna, hade han övergett sina planer på att bli geniförfattare av nyfranskt snitt. Guillou-så-som-vi-känner-honom föddes det politiskt avgörande året 1968, och blev författaruppgiften myndig några år senare, i samband med avslöjandet av IB-affären. Häktningen som följde visade sig bli en blessing in disguise. För där och då, i cellen, infann sig lästid.

Jan Guillou passade på att läsa ikapp, han klämde Sjöwall Wahlöös Roman om ett brott-svit. Den första boken, Roseanna, plockades upp med viss skepsis.

Han hade avfärdat deckargenren efter att i unga år ha blivit djupt besviken på en Maria Lang-roman. Under läsningen blev den fängslade emellertid fängslad. Författarduon hade kamouflerat ”VPK-propaganda” i ett hårdkokt spänningshölje, som Jan Guillou på intet vis uppfattade som töntigt. ”Det där kan jag också göra,” tänkte Jan Guillou. ”Fast i spionmiljö.”

Ur detta Eureka-ögonblick föddes en övertygelse: bara folkligt förankrad litteratur är politisk.

De brett anlagda romansviter som inleddes med Hamilton-böckerna var rafflande med tydlig intrig, skrivna på den okrångliga journalistprosa Guillou förfinat under åren på Folket i Bild. Han skrev inte längre för att få applåder av ett fåtal utvalda, utan för att knuffa världen i rätt riktning. Efter målgången med den tiodelade romansviten Det stora århundradet 2020 kände han sig … klar. Han hade sagt sitt, upplevde han. Dessutom började kroppen säga ifrån efter snart 60 år vid tangentbordet.

Kanske kunde hans och hustruns drömresa, Kanada kust till kust, äntligen bli av?

Jan Guillou hade umgåtts med tanken på pension förut. Han ville inte sluta som sin mentor Jan Myrdal som ”skrev skit långt upp i 90-årsåldern”, till slut så kackigt att hans texter serierefuserades. Frågan var bara vad han skulle göra av sig själv om dagarna? Pandemin, vilken skrinlade alla resplaner, gjorde inte pensionärstillvaron mer lockande.

– Jag började skriva på en bagatell där jag drev med olika genrer. Jag varvade autofiktion med östergrenska utvikningar, lade in inslag av deckare, dagboksroman, och kostade på mig långa naturbeskrivningar.

Efter att i decennier ha skrivit under obligatoriska former, med det reglemente som åtföljer ”genreromanen”, var det rätt kul att få fristajla.

– Med romaner som Arn, som är förlagda till 1100- och 1200-talet, infinner sig ett helt reglemente. Det är som konståkning. Alla måste åka i åttor innan det blir friåkning. Även med Det stora århundradet fanns det stilgrepp jag inte kunde avvika ifrån, det fanns också en språklig förskjutning som behövde erkännas. Plötsligt kunde jag gå bananer.

En bit in i skrivandet av det nya insåg Jan Guillou att det som rann fram ur pennan löpte risk att uppskattas av kritikerna.

– Och mycket riktigt, de jävlarna berömde mig!

Jag har haft utseendet emot mig.

Jo. Den som dödade helvetets änglar blev mottagen på ett sätt Jan Guillou inte är van vid. Kritiken, som vanligtvis brukar sträcka sig till att rosa den ambitiösa researchen, var närmast enig i sina hyllningar. Mottagandet påminde om när en branschveteran, tidigare oprisad, mottager ett lifetime achievement award. Till och med DN, ”den malliga morgontidningen”, berömde.

– Jag tror de blev förvånade över att se att jag begrep mig på litteratur. Egentligen märkligt. I 60 år har jag befunnit mig i litterära världar, jag har läst allt som litteraturstudenterna har läst, utom möjligen Sapfo. Jag vet vad autofiktion är.

Jan Guillou har aldrig betraktats som en av de fina. Aldrig varit författaré (hans egen benämning på kritikeromhuldad skriftställare). I Tyskland blev exempelvis Hamilton-böckerna hyllade; de betecknades där som ”politthriller”, en etablissemangets ömhetsbetygelse. I hemlandet däremot … Nja.

– I Sverige har min offentliga gestalt varit i vägen för texten.

Möjligen, spekulerar han, har det legat honom i fatet att han inte haft ett tillräckligt intellektuellt utseende.

– Jag har haft utseendet emot mig, varit en grobian jämfört med skönandarna. Mitt utseende är inte författarmässigt, jag liknar mer en idrottsman, eller snut.

– Jag valde att skriva ”dåliga böcker”, så jag ska fan inte gnälla över något uteblivet Augustpris.

Tillägget kommer snabbt.

– Den överläppen är lätt att hålla principiellt, men jag blir förödmjukad när folk som har läst tre års litteraturvetenskap skriver förment stilistiska sågningar. Jag har fått höra att jag skriver på en tolvårings nivå.

Han fastnar ogärna i bitterhet, framhåller blott att den svenska synen på bästsäljande litteratur är ”mysteriös”.

– I den anglosaxiska världen görs inte kopplingen mellan många läsare och låg kvalitet. Rötan börjar med alla litteraturintresserade gymnasielärare som ”hänger med”, vilket innebär att man anpassar sig till etablissemangets smak. Jag är inte särskilt förorättad, däremot förbryllad. Under åren har jag föreläst på allt från tandläkarhögskolan till Handels, men jag har aldrig blivit inbjuden att föreläsa för några litteraturvetare.

Hur förhåller du dig till recensioner?

– Bra recensioner är bättre än dåliga.

Men du läser dem?

– Allt! Folk som säger att de aldrig läser recensioner, det är skitprat.

Han har två nemeses, berättar han. Per Svensson och en dansk på Politiken.

– Jag vet inte vad Per Svenssons hat kommer sig av. Det kanske bara är den vanliga manliga grejen. Det räcker med att vi tittar på varandra så vet vi vem som delar köttet och vem som får byken.

Där har vi honom, alfahannen. Guilloutinen. I dag har manligheten annekterats av influencers som Andrew Tate. Återupprättandet av en förment förlorad manlighet toppar agendan för många långt-ute-till-höger-gurus.

Har du fått anledning att omvärdera din inställning till ”velourpappan” som du hånade på 70-talet?

– Nej. Våra tv-pappor uppträder i polemik mot en sådan som Andrew Tate, men det leder ingen vart att feminisera sig själv.

Vad leder någon vart då?

– Man får acceptera att man är man, med de för- och nackdelar det innebär. Och likväl uppträda på ett anständigt sätt.

Vilken sorts man är du nu, som 79-åring?

– En svagare och lite dummare variant, tilltagande glömsk.

Hur känner du inför döden? Är du likgiltig ellerlivrädd, eller har du någon tro som tar udden av upphörandet?

– Någon tro har jag definitivt inte. Det är ingen skillnad på min död och när man skjuter ett skadat rådjur. Problemet är att man aldrig tycks hitta den rätta tidpunkten.

Känner du så nu, att du är mitt uppe i något viktigt, och därför inte får kola just precis nu?

– Nej.

Men du är klar, har sagt allt?

– De stora frågorna är avhandlade, vad jag då kan ägna mig åt är samtidskommentar. Satir. Bagatellartat, tycker kanske någon, men väldigt kul att syssla med.

Men att litteratur som din, populär, lättillgänglig, så ofta avfärdas som skräp. Är det ett särpräglat svenskt fenomen?

– I stor utsträckning, ja. Eftersom de flesta av 1800-talets bästsäljare var kvinnor, och alla kritiker ansåg att män skrev bättre, drogs slutsatsen att det var fel på läsarna. Den föreställningen lever kvar. I Sverige förminskas litteratur som appellerar till många, oftast deckare eller feelgood, till ”genrelitteratur”.

Hur vill du sammanfatta din litteratursyn?

– En nyttosyn. Att egoistiskt skriva för sig själv och ett gäng kompisar, litteratur som är svår att ta till sig – jag tycker att det är ansvarsflykt.

Vad tyckte du om Björn Werners angrepp på svensk samtidslitteratur härförleden?

– Jag hade kunnat skriva den artikeln, om än bättre. Men hade jag gjort det hade det uppfattats som gnäll och i egen sak. Då är det bättre att avstå.

Men han lyckas inte alltid lägga band på sig själv. Här, på landet, satt han för inte alltför länge sedan och begrundade karriärens slut. Episoden återges i den kommande romanen. En Aftonbladet-kolumn fick tidningens chefredaktör Lena K. Samuelsson att ringa upp en sen fredagskväll. Hon gillade inte texten. Varför dra fram en gammal käpphäst när Ryssland nyss invaderat Ukraina? Särskilt kritisk var hon till hans angrepp på en yngre kvinnlig kollega. Hon ville ställa eller allra minst omarbeta texten, vilket Jan Guillou uppfattade som ett försök till censur. Därmed var hans Aftonbladet-karriär över. Under några timmar hann Jan och Ann-Marie drömma om ett liv utan ständiga deadlines; semestrar befriade från plikt, utan den djävla kolumnen ständigt hängande över dem. Kanske kunde den där drömresan, Kanada kust till kust, äntligen bli av.

Sedan ringde Lena K. igen. Hon hade ändrat sig. Krisen avblåst. Pensionen uppskjuten.

Still going, alltså. Både som författare och samhällsdebattör. Inte längre strong, men definitivt still going. I dag har han läst Karin Smirnoff. Blott två sidor återstår av hennes hyllade debut Jag for ner till bror.

– En intressant debut, väl värd att publicera. Begåvat skriven men med väl många genitricks.

Som?

– Utlämnandet av skiljetecken. Förlusten är uppenbar för läsaren, vad vinsten med denna krumbukt skulle vara kan jag inte föreställa mig.

Vi kommer in på Knausgård, en författare vi tycker olika om.

– Jag läste den första delen av Min kamp, under protest. Jag har svårt för den totalt egocentriska författarstilen, förstår ej hur en medelmåttig norrmans lidanden kan väcka sådan anklang. Hans tre favoritämnen:

Knausgård, pedofili samt nazismens skönhet. Det finns många underliga djur i vår herres författarhage.

Men kan det inte vara bjussigt att skriva självutlämnande?

– Säg så här: Hade Napoleon Bonaparte skrivit på det viset så hade jag läst med största intresse, men vem fan är Knausgård?

I dina senaste två romaner skriver du just knausgårdskt, vardagsnära om egna tillkortakommanden. Beror det på att du trots allt lärt dig uppskatta det autofiktiva, eller är det blott en jabb mot genren?

– Både och. Det är en drift, en blinkning, men samtidigt roar det mig att skriva som äldre män aldrig skulle skriva. Att vara öppen med sin småsinthet.

Jan Guillou lyfter blicken, låter den svepa genom det jaktstugeliknande rummet. Dagar som denna ingjuter den vackra hemmiljön vemod i honom. Adlern, kontorsmaskinen på vilken han alltid skrivit, blänker orörd på skrivbordet. Till höger om arbetsplatsen tronar ett uppstoppat lejon, skjutet av honom själv.

I dagarna får det uppstoppade galleriet tillökning.

En zambesisk antilop, chobe bushbuck, sällsynt, skjuten för två år sedan. Jan Guillou har förlikats med att det inte blir några fler afrikanska jaktresor. Hans ryggåkomma, spinal stenos, gör gången alltför hasig. Glansdagarnas mobilitet och agilitet är oåterkalleligt borta. Trots idogt hemgymmande.

Geisten är det inget fel på, men hälsan är en 79-årings. Jan Guillou, som har byggt hela sitt liv på kraft, intellektuell såväl som fysisk, torde finna åldrandet mer än lovligt besvärande.

Hur upplever du det att bli äldre?

– Det är en plåga. En konstant plåga som sätter sig på allt. Ibland går det att skratta åt det. Ibland gnäller jag bara.

Man får angripa en gubbjävel.

Hur förhåller han sig till sin tilltagande gubbighet? Ingen vill bli kallad gubbjävel, gubbslem eller dylikt. Invektivet har en förödande inverkan, den beskyllde oskadliggörs på ett sätt som ter sig intellektuellt ohederligt. Som 79-årig åsiktsmaskin löper han dessutom förhöjd risk för angrepp. Är han taktisk med sådant, förekommer självcensur?

– Som kolumnist, ja. Jag kan inte skriva en attack på en ung kvinnlig kollega, hur jävla fel de än kan tänkas ha. Varje gång det händer så blir det en backlash som hamnar långt bort från sakfrågan. Man får angripa en gubbjävel men inte tvärtom. Fast fiktionen är en frizon.

Den kommande boken, den andra installationen i vad som är tänkt att bli en trilogi om firma Hamilton-Ponti, inleds just med gubbgnäll. Efter att ha konstaterat att det inte heller i år blev någon resa – jävla pandemihelvete! – knatar en modstulen Erik Ponti till Bukowskis för att tröstshoppa en äkta Eugène Jansson-målning.

Där, på auktionshuset, blir han emellertid inte insläppt eftersom han saknar digitalt covid-pass. Han har vaccinerat sig och kan uppvisa giltig dokumentation, om än en pappersvariant. Men nej. Spolingarna vid inpasseringen står imbecillt på sig. Promenaden slutar i stället på NK där det förstås kryllar av människor.

Det är en ovanligt bitterljuv inledning på ett Guillou-alster, där den åldrades känsla av att ha blivit frånsprungen anas. Också omständlig. Det dröjer innan den sinnrika brottsprovokation som utgör bokens stomme tar form. Och även efter att berättelsen tagit fart får läsarna stå ut med villospår, somliga östergrenska, navelskådandet nästan knausgårdskt. En författare han samtidigt låter Ponti avfärda som skildrare av pormaskklämmande. Kommer kritikerna att ösa superlativ över honom ännu en gång? Det tror han inte. Och inte bryr han sig så fasligt heller. Han skriver inte för det fåtal grindväktare som anser sig besitta litteraturens privilegier, utan för läsarna. För att nå dem behöver han passera en viss kvalitetskontroll. Hur ska han se till att inte sluta som vännen Jan Myrdal?

– Jag är gift med en förläggare. Jag har alltjämt Argus-ögonen på mig.

Ur Vi Läser #2 2023.