Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom Lejla Cato är medlem och har delat den med dig.
Donna Tartt: ”Jag är ingen festprisse”
Debuten Den hemliga historien är en modern klassiker som precis fyllt 30 år. 2014 gjorde Donna Tartt återigen succé med Steglitsan. Då träffade vi en lika skygg som välformulerad ikon inför ett Sverigebesök.
Lyssna på artikeln
Debuten Den hemliga historien är en modern klassiker som precis fyllt 30 år. 2014 gjorde Donna Tartt återigen succé med Steglitsan. Då träffade vi en lika skygg som välformulerad ikon inför ett Sverigebesök.
Ur Vi Läser #2 2014
Människor hastar över gatorna. Solstrimmor letar sig ner mellan skyskraporna. En man hejdar en gul taxi. I Central Park knäpper turister med sina kameror.
New York ser ut som det brukar. Men den som har läst Donna Tartts senaste roman Steglitsan, som är ett ömt porträtt av staden, skärper sin blick. Då förväntar man sig att stöta ihop med bokens berättare Theo Decker, den 13-årige pojken vars älskade mamma dör i en explosion på konstmuseet, Metropolitan Museum of Art, några kvarter upp. Under de över tio åren som går minns Theo modern; hur hon brukade komma över gatan en varm sommardag, slappa dagar i lägenheten på Sjunde avenyn, deras mötesplats i Central Park.
Vi träffas mitt i Donna Tartts roman, på en finare italiensk restaurang på Femte avenyn.
Det är författaren själv som har valt platsen. Hon bor nära, förklarar hon och påminner om att romanen utspelar sig i andra delar av New York också. Fast kommer på att Mrs Barbour, mamman i överklassfamiljen som Theo ett tag bor hos efter olyckan, brukar äta lunch här på hotellet. Och visst, Theos skola ligger en bit upp här, säger hon och beställer in en virgin mary.
Liksom förra gången vi möttes, för elva år sedan, slås jag av hur mycket livligare hon är än mediebilden, där hon framstår som en mystisk, stel figur. Hon påstår att det är trevligt att ses igen, pratar uppsluppet på om sin hund och skrattar åt att hennes garderobsbricka har olycksnumret 13.
Vi träffas utan fotograf, det är hennes krav, och jag lärde mig sist att det gäller att tassa kring sådant som hon kan anse vara privat. När jag närmade mig det blev hon plötsligt lik bilderna av henne från debuten, som en tidlös, tigande oljemålning.
Hon har utseendemässigt jämförts med Oscar Wilde. Det är inte en helt skev beskrivning. Karin Boye-pagen, en följeslagare sedan debuten, har hon hur som helst kvar, om än lite gråsprängd.
Sist var hon på turné med sin andra roman, Den lille vännen, som kom tio år efter den hejdlöst hajpade och hyllade debuten Den hemliga historien, om en sluten, elitistisk grupp collegestudenter i grekiska där allt går oåterkalleligt över styr.
Nu har Steglitsan fått kritiker att jubla och utse den till förra årets bästa roman.
Donna Tartt kan inte hejda ett nöjt leende när jag nämner hyllningarna, men betonar snabbt att det inte är produktivt att grubbla för mycket på mottagandet.
– Jag skriver mycket hellre en roman som jag är nöjd med och ingen annan gillar, än en som alla älskar men jag själv känner mig tveksam inför. Det är viktigare att min roman berör några få väldigt djupt än många ytligt, säger hon och biter av en grissini.
Donna Tartt är ingen författare som experimenterar djärvt med form och språk. Hon håller sig till det traditionella berättandet, recensenter har påpekat att hennes kärlek till Dickens är tydlig i Steglitsan, som är en spännande uppväxtroman, ett berättarfyrverkeri med sagoinslag.
De nästan åttahundra sidorna är inte helt självklara att tygla till en sammanfattning. Men en röd tråd är den värdefulla målning som Theo norpar med sig från museet, holländske Carol Fabritius Steglitsan från 1654, en intagande liten målning av en fink, en steglits, med en kedja runt foten.
Läsaren får följa Theo från New York till Las Vegas och till Amsterdam. I hans närhet finns bland annat den rödhåriga, sagofigurslika flickan Pippa, den vänlige antikhandlaren Hobie, den ryske gränslöse kompisen Boris och familjen Barbour. Allt blir till en historia om goda och onda, äkta och fejk, om tung sorg, konstens kraft, kriminalitet, spel, föräldra–barnrelationer, kärlek, droger och en hel del filosoferande om livet.
Boken visar hur en händelse kan styra livet åt ett oväntat håll – på samma sätt som Donna Tartts romaner kommer till, de som hittills har tagit minst tio år var att skriva.
För researchen närmast bosatte hon sig i en sal på New York Public Library, här på Femte avenyn.
– Jag var där under så lång tid att det hann komma och gå tre forskarbibliotekarier. Jag har tackat dem i boken, skrattar hon och fortsätter:
– Andra är där för att samla material om ett specifikt ämne: de läser på om lord Nelson eller William Penn, grundaren av Pennsylvania. Min mapp innehöll allt: en reseguide om Las Vegas, böcker om holländsk 1600-talskonst, om möbelsnickare, antikviteter, spel, sport, Ukraina …
Hon skrattar igen, ännu högre, det svarta håret gungar kring ansiktet och jag tänker att hon, som Pippa i hennes roman, själv har drag av sagogesalt.
Kollegan Stephen King skrev i sin recension i New York Times att projektet att skriva Steglitsan måste ha varit som att ro mellan Amerika och Irland, i storm, och inte veta om man ska mötas av applåder eller förakt eller ens klara det (han tyckte att hon lyckas enastående väl). Jodå, även Donna Tartt kan tvivla vissa dagar.
– Men att skriva en roman handlar för mig om att hitta de dolda sambanden mellan alla de här olika sakerna som kommer flygande. Jag har lockats av att hitta på en enskild utgångspunkt, men det är inte sant.
När visste du att du hade en roman på gång?
– Jag har ett citat av Paul Valéry på mitt kontor: ”Oordning är förutsättningen för ett kreativt sinne.” Det är så sant! Under tre–fyra år såg allt det här bara ut som en stor massa av allt möjligt. Om någon hade hittat det skulle man trott att jag var galen.
Hon pratar i ivrig hastighet nu, är i gång:
– Konstnären John Currin sa: ”För att skapa ett konstverk måste man vänja sig vid att det under lång tid medan man jobbar kommer se riktigt uselt ut.” Han sa det om målningar, men det gäller för romaner också. Man måste bara lita på att ens undermedvetna säger rätt saker till en.
Hon håller på så där både i verkliga livet och på boksidorna, kryddar med referenser till konstnärer och författare. Redan i debuten gjorde hon det självklart och oslagbart påläst – utan att verka som en pseudo-intellektuell tonåring.
Slutdelen av steglitsan utspelar sig i Amsterdam.
Den skrev hon först. Den hemliga historien gick extra bra just i Nederländerna (Steglitsan kom ut först i holländsk översättning), så hon tillbringade mycket tid i Amsterdam och fyllde sina anteckningsböcker (med spiralbindning som hon alltid bär med sig) med texter om staden, berättar hon, avbryter sig och säger att vi måste beställa, skämtar med servitören och försäkrar sig om att förrättssoppan är vegetarisk.
– Jag skriver alltid mycket när jag reser. Jag har långa texter som utspelar sig i Japan, men det är inte säkert att de hittar in i någon roman.
– Jag visste tidigt att jag ville skriva om New York och Amsterdam. Jag gillade Amsterdam redan första gången jag var där. New York är ju New Amsterdam, det finns en massa likheter. New York grundades av holländare och flera av de äldsta familjerna i New York har holländskt ursprung. Jag insåg att ville jag skriva om båda städerna så skulle konsten vara den sammanförande länken.
En annan sak hon var säker på var att boken skulle handla om en liten stulen målning och ett barn som är besatt av den. Så fick hon, på auktionshuset Christie’s i Amsterdam, syn på en kopia av Carol Fabritius Steglitsan.
– Jag visste genast att den var helt rätt!
Av en slump passade den holländske konstnärens egna historia utmärkt in, han dog ung av en explosion.
– Jag gillade målningen också, för den kan tilltala en liten pojke. Frihet, fångenskap, flykt, allt stämde in på den. Den är väldigt gripande. Från början ser man bara den lilla fågeln, man ser inte kedjan, ser inte att han är fångad, säger hon och hennes ljusgröna ögon blir både intensivare och lite sorgsna, som om målningen låg på bordet mellan oss.
Och jag har läst att du gillar steglitser?
– Det där är så komiskt! Det är ett exempel på hur saker tas ur sitt sammanhang! utbrister hon mitt i en tugga av laxtartaren hon beställt in.
Uppgiften kommer ursprungligen från en åtta sidor lång intervju i Vanity Fair inför debuten, där det profetiskt slogs fast att den här unga kvinnan snart skulle vara mycket känd.
– Jag förstod inte hur det fungerade då. Journalisten hängde med mig i två dagar och den där scenen när jag såg steglitser var bara en av många. Det var inget särskilt viktigt. Men visst, jag gillar steglitser, säger hon och ger tartaren en ny chans.
Theos röst har likheter med min.
Vi nystar vidare i bokens trådar. Det visar sig att hon hade skrivit scenen om explosionen på museet innan den verkliga explosionen 11 september 2001 söderut på Manhattan. Hon var i stället påverkad – och förfärad – av talibanernas förstörelse av värdefulla konstverk i Afghanistan dessförinnan, som hon beskriver som en första skakning före den stora jordbävningen, elfte september.
– Man skulle inte kunna skriva om något sådant som elfte september efter att det verkligen hänt. Det är som att man efter andra världskriget inte skulle kunna skriva om ett påhittat andra världskrig, det finns inget utrymme kvar för fantasin.
Att läsare kan dra paralleller till de verkliga attentaten bekymrar henne inte, hon förklarar att hon, liksom i alla sina böcker, har varit noga med att inte fästa olika händelser vid särskilda tidpunkter.
– Läsare har skrivit till mig och irriterat sig på att Den hemliga historien inte går att placera i en viss tid. Jag tror att romaner åldras bättre om de inte är tydligt placerade i en viss tid. Det finns en besatthet i den samtida kulturen att allt måste vara sant. En roman är ju något påhittat, ingen dokumentär.
Samtidigt är stora delar av hennes nya roman baserade på verkligheten. När hon läste på om den svarta konstmarknaden förundrades hon över hur få stulna målningar som dyker upp igen.
– Fast mest häpnadsväckande är att vissa faktiskt hittas! Som målningarna i München i höstas.
Donna Tartt lutar sig fram, ler förtroligt, ursäktar med sänkt röst att hon inte kan koncentrera sig, hon hör bara vad de tre damerna vid det runda bordet tvärs över pratar om.
Nog för att hon är en observatör, men det här verkar mest störa. Damerna sitter där med sina välansade frisyrer, shoppingpåsar vid fötterna och glittrande guldsmycken. En av dem skulle kunna vara en åldrad Mrs Barbour. Där är vi igen. Donna Tartts karaktärer är så övertygande att man tror sig kunna stöta på dem. Delvis handlar det förstås om att hon lever med dem i så många år.
– Det är svårt att skriva en bok med en berättare vars röst är miljontals mil från min egen. Theos röst har likheter med min, även om det finns många viktiga skillnader oss emellan förstås, säger författaren som pratar ivrigt, högt, ibland nästan burdust och har stråk av sin Mississippibakgrund i accenten.
– När jag var barn var jag väldigt bra på att imitera; andra barn, lärare … Att härma folks röster är en medfödd talang i min släkt. Jag har haft nytta av det som författare.
Så hon har öronen spetsade jämt. Hur personernas röster och personligheter sedan byggs på beskriver hon som självgenererande.
– När jag gör anteckningar för mina romaner gör jag det som den jag skriver om, som Theo, som Boris. Jag kan tänka att det där skulle passa den och den personen, trots att det är för sent. Jag kan fortfarande få idéer till Den hemliga historien och undra: Varför tänkte jag inte på det?
Det är uppenbart att hon gärna, och med passion, berättar om sitt skrivande, men hon vill inte gå in närmare på likheter med sina huvudpersoner. Klart är att hon åter skrivit om en ung människa. Hon får ofta frågan varför – vissa har anklagat henne för att vara besatt av sin barndom – men hon har inget svar.
Eller kanske:
– När jag var barn fanns det en känsla som jag bara kunde få genom att läsa, av äventyr, av spänning inför livet. Ingen annan konstform kunde ge det. Det är det jag alltid vill få ut av en bok, säger hon när jag berättar att hennes roman slungade mig tillbaka till de lyckliga läsupplevelserna i slukaråldern.
– Skälet till att jag skriver om barn har nog varit att få minnas den där helt uppslukande känslan läsningen gav, där den riktiga världen försvinner. Det är den känslan jag vill ge läsaren. Barn är mottagliga för det där, men när vi blir äldre kan det vara svårare, man blir för upptagen av yttre omständigheter.
Och numera störs många av sociala medier?
– Jo, kanske, säger hon och gör en grimas.
– Facebook bygger på idén att allt i våra liv ska visas offentligt. Det är en ny norm för hur man ska bete sig, för mig ter det sig väldigt konstigt. Jag har valt att inte delta i det där.
Om Donna Tartt velat hade hon kunnat ha tiotusentals följare på Twitter och Facebook. För redan efter debuten erbjöds hon platsen som en av litteraturvärldens mest glittrande stjärnor.
Den hemliga historien, som har sålt i över fem miljoner exemplar och översatts till drygt 20 språk, gav henne förutom miljontals dollar hängivna fans världen över. (Jag, som då var tonåring, var en av beundrarna.)
Hon vill inte kommentera sådant som sin familjesituation, i många artiklar nämns ändå att hon inte har några barn och är ogift. Att hon kommer från Mississippi är allmänt känt, där utspelade sig Den lille vännen.
Det har spekulerats i att hennes bakgrund bidrog till det upphaussade intresset, en tjej från Södern som drack friskt – trots att hon var så liten att hon köpte sina propra pojkkläder på barnavdelningen på klädkedjan Gap – och samtidigt kunde recitera litteraturens klassiker utantill. Det har också spekulerats i att allt sådant där kommer från henne själv, i ett medvetet bygge av den fiktiva Donna Tartt.
Oavsett: Hon håller sig undan.
– Du vet, en så stor del av en författares liv är ensamt, att inte delta i något slags offentlighet … Jag har valt att bara vara med till en viss gräns.
Hon är mer på sin vakt nu, stillnar, som om jag plötsligt ska slänga ett batteri med alldeles för privata frågor mot henne. Hon lägger det mörka håret bakom örat, undrar om jag har sett den italienska filmen Den stora skönheten, om en författare som efter succén med sin första och enda roman som mycket ung lever ett utsvävande liv i Rom. Hon gestikulerar stort, som för att spela upp hans utåtriktade liv.
– Han går på alla de här fina festerna och lever ett utåtriktat liv, men när han fyllt 65 börjar han fundera på vad han gjort med sitt liv. Författaren och den där typen av person går inte så bra ihop.
Du kom fram till det tidigt?
– Jo, fast det handlar mer om min egen personlighet och vad jag är bekväm med. Första romanen tog tio år att skriva, jag började på den när jag var nitton. Att kastas ut i den där världen … Mitt liv hade redan tagit form då, jag visste att det inte var något för mig.
Efter den explosionsartade debuten gick det därför många rykten, som att hon för alla pengarna köpt en egen ö och dragit sig undan där. Eller att det var en pojkvän som skrivit boken. ”Det vore ju en snäll pojkvän”, skrattade hon apropå det ryktet när vi träffades då hennes andra roman till sist kom.
När vi ses nu har hon gett den sista intervjun till amerikanska medier för Steglitsan. Hon ställer aldrig upp mellan utgivningarna. Hon har däremot inga problem med vårens långa Europaturné, där hon bland annat besöker Stockholm. Tvärtom.
– Att ge ut en bok är som att få barn. Man vill kunna skicka det till college, göra vad man kan för det. Efter att ha skrivit på min bok i över tio år vill jag hjälpa den ut i världen, säger hon och lyckas låta som en nybliven förälder som vill ge hela världen till sin nyfödda.
När turnén är över flyr hon in i det ensamma skrivandet igen. Vad det handlar om den här gången är hon för vidskeplig för att avslöja, säger hon ursäktande när hon reser sig för att ge sig ut på Femte avenyn igen.
Men inget tyder på att det inte dröjer minst tio år även tills nästa bok är klar.
– Jag trodde inte att det skulle ta elva år innan den här kom, jag tyckte att jag valde ett begränsat ämne.
Donna Tartt ler, sätter på sig sin välskräddade gråa kavaj och skyndar spänstigt vidare ut i sin romanmiljö. Theo Decker syns inte till, men Mrs Barbour sitter kvar vid sitt bord med ett vinglas i handen.