Moa Martinson om statarsystemet – som försvann för bara 75 år sedan

Hösten 2020 är det 75 år sedan det förhatliga statarsystemet avskaffades i Sverige. Statarna anställdes ofta på ettåriga kontrakt och flyttade under ”slankveckan” i månadsskiftet oktober–november.

1937 gjorde Tidningen Vi ett tungt temanummer om statarna och deras ofta mycket besvärliga situation. Ett av inslagen var följande självupplevda berättelse av Moa Martinson, som utspelar sig just under ”slankveckan.”

Från mitt sjunde till mitt tolfte år packade mor ihop vårt enda möblemang fjorton gånger. Lika många gånger packade hon upp igen. De flesta flyttningarna gällde statplatser i Östergötland, Sörmland och Uppland.

I många år, efter sen jag i fjortonårsåldern fått en plats och startat på egen hand, fortsatte mor med den så gott som varje halvår (ibland oftare) återkommande packningen. Det var endast min av resor litet blaserade min som fattades på flyttlasset. Resor lär vara bildande. I vårt fall verkade resorna raka motsatsen. Både mor, min styvfar och jag, blev allt mer obildade ju oftare vi flyttade.

Till sist blev vi så obildade att vi blankt nekade att flytta in vårt nötta och skavda möblemang på den inpyrda smutsen efter dem som bott i lägenheten förut.

Min första dust med en herrgårdsinspektor angående den saken hade jag en höst, då jag just skulle fylla tolv år. Mor hade sjuknat samma kväll vi kommit i en av herrgårdens skrindor till vår nya plats för det halvåret.

Huset vi kom till såg riktigt förnämt ut i skymningen med sina två våningar och stora almar på gården.
En brant trappa med ett rep att hålla sig i ledde till andra våningen där vår lägenhet var timrad in under åsen. Ett litet kök och en rätt stor kammare.

Vi fick packa ihop oss i en hög mitt på golvet och ha lampan tänd hela natten för att litet grann irritera de härar av vägglöss och kackerlackor som vandrade över väggarna. Mor låg och hostade och svettades i en otäck luftrörskatarr, jag låg där och vred och vände mig sömnlös av lampljuset och av vämjelse för vägglöss.

Det enda lugnande var min styvfars snarkningar. Han skulle till stallet var meningen, redan halv fem, så det var ju tur att han kunde sova, men även han öppnade ögonlocken då mitt i natten en förfärlig jordbävning inträffade, som kom huset att skaka och fönstren att skallra. Det var kontinentaltåget till Malmö, som rusade förbi knuten.

Huset var utdömt sen flera år av järnvägen, därför att det låg för nära järnvägen, staten hade betalt stora pengar till ägaren för marken, så stora att det gott räckt till att bygga ett nytt hus litet längre bort, men det hade av någon anledning inte blivit av med byggandet.

Nästa jordbävning inträffade strax efter fyra på morgonen och då gick jag upp och värmde litet mjölk till mor, som låg där och hostade. När hon väl lenat upp sina frostiga rör så pass att hon kunde viska några begripligaord så sa hon:
– Säg till Albert att han inte går ut och gör ett handtag här på gården förrän vi får rent och i ordning i lägenheten.

Jag var en smula förvånad. Var det meningen vi skulle flytta innan vi packat upp denna gång. Sluta före början? Inte ett öre fanns i huset, det visste jag. Flyttningarna gjorde alltid statarna renrakade. För det mesta kom de utblottade till den nya platsen. De flesta kontanterna och i regel den nyslaktade grisen brukade handlanden på det gamla stället behålla för skuld.

Första orienterande promenaden på nya platsen gällde i regel handelsboden. Och den första psykologiska orienteringen gällde alltid handelsboägarens villighet att ge kredit.

Handelsmans psykologiska linje låg alltid åt ett och samma håll, vilken gård statarna kom till. Hade stataren många barn så nekades kredit ända tills han kunnat skaffa sig en griskulting. Detta förträffliga djur blev redan från början intecknat.

Min styvfar lydde gärna min mors hesa order att ej gå i platsen förrän vi fått ordnat inne. Mor hade väl legat och förargat sig över alla de otäcka hål hon som stathustru fått gjort rena innan hon kunde sova i dem. Själv gjorde hon alltid rent efter sig när vi flyttade.

Det var inte så ofta min styvfar lydde mors order annars.
Jag skickades att hämta mjölk och mor gav även mig order.
– Du kan gärna gå upp till inspektoren och säga att Albert stannar inne tills det blir ordning här, säg till honom om såpa och färg och tapeter. Det är inte värt att Albert går upp till honom (mor sa alltid ”gå upp” när det gällde en inspektor om han så bodde i en grop), det blir bara osämja och bråk.

– Bossen på den här gårn kallas förvaltare, sa min styvfar, som arbetat vid kajen och kände till de mer moderna namnen på ledare och basar.
Jo då, vad jag skulle tala vid förvaltaren. Jag piffade upp mig så gott jag kunde utan spegel och med tvättfatet fortfarande nedpackat och gav mig ut i den kulna oktobermorgonen, där första daggryningen sömnig och ovillig varslade sin ankomst över för mig okända konturer.

Jag fick sällskap med en undantagsgubbe, som också skulle hämta mjölk. Han fick en liter varannan dag, jämte husrum och ved. I övrigt fick han reda sig på det fattigvården gav honom. Största utdelning från fattigvården till icke helpensionärer var fem kronor i månaden. Gubben hade patriotiska sällskapets medalj på väggen jämte ett skrivet plakat inom glas och ram. Det snöade in genom syllen där grannlåten hängde ovanför.

Under den vinter vi stannade på gården var jag ofta in till gubben med en brödkaka då mor bakat och han satt alltid med knäppta händer då jag högt stavade igenom den svårtydda skriften på väggen. Plakatet hade möglat litet grann. Bokstäverna hade blivit suddiga. Gubben hade varit på gården i fyrtio år. Hade kommit dit som ung statare i trettioårsåldern.

Av honom fick jag veta att förvaltaren var att råka i ”Långrocken”. När vi fått vår mjölk, pekade han åt vilket håll huset med det löjliga namnet låg, samt erbjöd sig att ta med min mjölkflaska till vår trappa, så att jag slapp att släpa den med mig den långa omvägen.

– Arg som han alltid ä, då han är däroppe, så blir han inte go te tale ve, sade den gamle allvarligt. Kunde inte far din gått istället?
Jag hade inte lust att förklara hur saken låg till, dessutom var min erfarenhet den att ingen just var ”go te tale ve” av de stora, varken statare eller förvaltare, så jag gav mig iväg på jakt efter den som hade möjlighet till såpa, tapeter och färg.

Långrocken var en envåningsbyggnad, där tolv statarfamiljer bodde i var sitt enda rum. Dörrarna gick mitt emot varandra i förstugan. Ingångarna till huset var två. En på vardera gaveln. Redan på långt håll hörde jag skrikiga röster och en grov brumbas, som jag antog var förvaltarens. Det var nu så pass ljust det kunde bli en regndiger oktobermorgon.

Jag råkade kliva in i fel ände på baracken. Förvaltaren stod i den motsatta änden i den öppna dörren till ett rum och resonerade med en kvinna. Han var klädd i en ny blänkande skinntröja, den tidens bevis för makt och myndighet på landet.

Alla dörrar i längan voro uppslagna och gången, som blev över mellan dörrarna, såg livsfarlig ut. Alla dörröppningar var fyllda med kvinnor och halvklädda barn, som spänt lyssnade till förvaltarens tal med innevånarna längst bort i förstugan. Ett par dörrar smällde upp och igen på ett otäckt sätt. Hade man befunnit sig mitt för, på väg genom förstugan, hade man fått sig en stjärnsmäll.

Jag hörde senare, genom prat på gården, att den malören hänt förvaltaren ett par gånger, då han varit i Långrocken för att tala förstånd med tredskande mjölkerskor, som skyllde på åderbråcksben och väntande barnsängar för att slippa mjölkningen, medan förvaltaren påpekade att deras namn stod på städselbeviset som en säkerhet för att de måste mjölka med.

Jag föredrog att gå runt huset för att komma till tals med förvaltaren.
Stora nässelbestånd prydde hela långsidan av det smutsiga huset, där rappningen fallit av i stora sjok. En besk och bitter gammal gumma, som stred igenom sin ålderdom i Långrocken hos son och sonhustru och nio barnbarn, där den äldsta var tretton år, sade en dag till min mor att nässlor var det enda som ungarna i Långrocken lämnade i fred.

Gumman kanske hade försökt att plantera blommor utanför. Den hösten vi kom flyttande fanns i Långrocken tjugoåtta barn. Det hade funnits år då barnantalet i baracken gått upp till fyrtio, en hel skolklass. Rummen, som bestods statarna i Långrocken, var säkert inte större än fem gånger fem. Troligen inte så stora.

Jag kan inte så noga minnas, då jag aldrig såg ett rum tomt. Men jag tar till så för säkerhets skull, ifall någon av läsarna bott i något av de praktfulla hybblena. Rättelse emotses i så fall. Ett dylikt rum var kök och sängkammare och ofta sjukrum för ibland ända till fjorton personer.

Förvaltaren var en fullkomlig kopia av Gustav den andre Adolf så som jag sett honom på en plansch. Tydligen efter sen han med åren blivit tämligen fet. Mustascher, pipskägg och kungens enligt krönikan blixtrande blå ögon såg ned på mig då jag gjort en knix och bett att få tala med förvaltaren. (Han var ansedd på gården som en oemotståndlig kvinnotjusare.)

– Stenman, jaha, de var honom jag tog på Rosengrens kontor ja, de har bara dej, inga fler barn, nej visst nej, men lägenheten kan jag inte kosta på något, det är bara ett år sen vi målade där, du är ju stora flickan, hjälp du mor din få rent.

– Ja, men såpa, mor sa att jag skulle säga till om såpa, mor sa att hon får göra rent efter sig när hon flyttar, så ska det vara rent nån gång när hon kommer också, där är så mycket vägglus så vi kan inte bo där och mor ligger sjuk.

Förstugan var packad av kvinnor och barn. En av kvinnorna slog till ett gapskratt, när jag sade, att vi inte kunde bo för vägglöss och hon drog igen sin dörr med en smäll.

Gustav Adolfs blå vackra ögon mörknade, han såg ilsket på mig, talade och sade:
– Du ser inte ut som en av de vanliga busungarna, men far dins betyg visar att ni måtte fara som tattare kring bygderna och fräck är du så det förslår, ge dig iväg hem och hjälp mor din, och han pekade med ett tjockt pekfinger alldeles som Gustav Adolf på sin häst.

Jag hängde litet med huvudet efter ovettet och kom mig inte för med att gå så där utan allt resultat.
– Nå, sa han och tog mig i axeln och föste ut mig ur den folkrika förstugan.
– Mor kostar inte på såpa på eran gamla smörja, skrek jag förargad och skyndade därifrån under kvinnornas skratt och förvaltarens brummande.

Nu vid fullt dagsljus såg jag, att vi bodde som herrskap i jämförelse med statarna i Långrocken, trots vägglössen, som vandrade över våra tapeter.
Såpa kom förvaltaren själv med dagen därpå, men färg och tapeter fick vi aldrig, fast han lovat det också.

Vi lyckades få det litet drägligt ändå. Men om jag varit en av de nio syskonen i Långrocken och mor legat sjuk i ett enda rum att vistas i med ohyra krälande efter väggarna?

Jag fryser när jag tänker mig en dylik möjlighet. Där hade endast hjälpt med två rum till, och statarens lön tredubblad. Familjen skulle ändå inte fått något överflödigt fett på benstommen.

Gården där Långrocken var belägen ligger eller låg en halvtimmes väg från Norrköping. Namnet kan göra detsamma. Den som en gång bott eller bara gått igenom förstugan i Långrocken, glömmer det aldrig. Jag hoppas den avskyvärda bostaden brunnit upp.

Till svinhus dugde den inte med de hälsovårdslagar vi har, även om folk bodde där ända fram till nittonhundrafjorton. Svinen skulle fått mer trikiner än kött på sig, så som det vimlade av råttor i huset.

Det är närmare trettio år sen jag stod där i Långrocken och dividerade om såpa med den konungslike förvaltaren.
Men det finns mer än tillräckligt att ta itu med nu nittonhundratrettiosju, både vad det gäller de ogifta drängarnas och statarnas bostäder.

Det finns godsägare, som med eller utan statens hjälp bygger människovärdiga bostäder åt sitt folk. Jag har sett lantarbetarbostäder så förstklassigt inredda, att det varit en fröjd, men då brister det ofta på det andra hållet.

På ett år kan en dylik bostad vara spolierad genom beboarnas oförstånd. Genom möbler som flyttats in fulla av ohyra. Det är ofta en hygglig arbetsledare mister smaken för förbättring av arbetarnas bostäder just av denna anledning. Ibland är det de många barnen som är en hake.

Men barn bör växa upp på landet och lantarbetarnas barn borde väl ha de bästa förmånerna eftersom det är deras fäder och ofta mödrar som arbetar på jorden. Det finns gods där femtio rum i herrgårdshuset står obegagnade men lantarbetarens familj har det trängre än svinen på gården.
Min mor och styvfar kom hösten nittonhundrasjutton flyttande till Taxinge-Näsbygård i Södermanland. Min mor skrev till mig och beskrev det mottagande de rönte. Det hade varit en enastående händelse i hennes liv. Och i min styvfars, som stannade där året ut.

Så här skrev min mor.
” när vi kom om kvällen så kom en jungfru ned till stationen och visade oss till ett slags hotell som de hade på gården där flyttande statare fick ligga så de inte skulle förkyla sej i de kalla sängkläder de har med sej. På morgonen fick vi kaffe och frukost i en matsal som fanns i samma hus där vi låg. När vi sen kom ner till lägenheten vi skulle ha, så var där eldat och varmt, nymålat och nytapetserat, aldrig kunde jag väl tro jag skulle bli mottagen så fint på en statgård”.

Det var en stenrik adelsdam, som vid den tiden rådde om godset. Enär jag blev intresserad av mors beskrivning, som jag hade svårt att tro riktigt på, så hörde jag mig för om den ovanliga härskarinnan.

Jo, det var riktigt, som min mor skrivit. Statarna blev så där mottagna, när de kom flyttande. Någon filantrop var inte damen i fråga. Det fick hon aldrig råd med trots sin rikedom. Hon kostade allt tillgängligt mynt på folk och gård. Men så fick hon inte heller vare sig Vasaorden eller Nordstjärnan.
Må hon vila i frid.

Hennes idé är väl värd att ta efter så länge det ännu finns lantarbetare som måste flytta höstar och vårar.