Ur Göran Greiders bok Barndomsbrunnen

Göran Greiders nya bok är skriven under ett år av sjukdom och letar sig tillbaka till barndomen i Vingåker. Här finns både närheten till döden och fascinationen inför livet.

Vi har valt ut skilda stycken ur boken Barndomsbrunnen, en historia om sjukdom och minne i brutna rader och publicerar dem här.

Att vara hjälplös
Att ligga där omgiven av dem som vet
så mycket bättre och mer om min kropp
Att lyssna till sin egen utlämnadhet
Att helt enkelt vara ett barn
ett litet senapskorn i någons hand
Att se dem man älskar också i sin hjälplöshet
Det som är svårt att förstå är att dessa samhällen
alltid glömmer detta och till och med glömmer hur det känns
att halvfem på morgonen få ett
vänligt akutläkarfinger uppkört i röven
för att provisoriskt se hur blodig avföringen är

Jag tror att jag växte upp i en dysfunktionell familj
Jag skriver tror för jag vet inte
exakt vad dysfunktionell betyder
Jag finner dessutom ordet nästan vackert
Jag syftar inte på våld och misär
Det vet jag inte vad det är
Men jag ser hur udda och rastlösa jag och mina fyra bröder är
I varje familj finns ett ackord
Det klingar aldrig riktigt ut
Den stora kometen är borta men man minns den

Som en djupnande stillhet minns jag min barndoms påskvecka. Skärtorsdag och långfredag sänkte sig över Vingåker, klockklang över fält och åkrar och grusfotbollsplanen plötsligt öde. Min familj gick aldrig i kyrkan. Men min mor bar nog från barndomen på en frireligiös känsla. Det fanns en liten frireligiös församling i byn. De samlades hos en granne och sjöng väckelsesånger. Jag tror att den känslan förenade himmel och jord i henne. Min far avskydde däremot präster och han lämnade till slut statskyrkan med satanisk glädje. Och jag skulle nog tro att det var ett arv från hans föräldrar, även om farfar Henning hade stort förtroende för den radikale prästen i Vingåker, Röde prästen, som var medlem i Arbetarkommunen.

Men ur all stillhet hördes under påskdagarna en jordisk död som ett barn kunde förnimma. Gatorna var så öde att de ropade ut mig. Jag nåddes av aprilhimlarna. Och alla butiker var stängda. Som vuxen skulle jag skriva sångtexter till en Lukaspassion och då hade jag barndomens påsk i mig.

Det var också först i vuxen ålder jag läste evangelierna noggrant. Jag kan inte se att det ens där entydigt hävdas att Jesus återuppstod från de döda. Det var bara några sorgsna, förtvivlade människor som längtade efter den karismatiske döde så starkt att han dök upp inom dem. Lärjungarna på väg till Emmaus efter korsfästelsen i Jerusalem möter på en dammig väg en okänd person som slår följe med dem. De tillhörde rörelsen kring Jesus. När de kommit hem slår de sig ner för att gemensamt äta en måltid. »Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.« Ingen berättelse har gripit mig så mycket i evangelierna som den. Varför? Därför att den går att förstå för den som inte tror på mirakel och återuppståndelser.

Jag saknar verkligen de där tomma högtiderna som på den tiden liksom omslöt småsamhällena. Den påtvingade sysslolösheten meddelade även ett barn att ett samhälle kunde stanna upp, bli orörligt, att det fanns något utanför allt det normala och vardagliga. Aprils himlar var då och är nu ett enda kärleksfullt ansikte. Det har följt mig där vi vandrat med hunden denna dag över fälten och genom skogen och genom byn och i skymningen stryks det ut, försvinner plötsligt. Det är då ögonen öppnas.

Under gymnasietiden såg jag tidvis och mer eller mindre ut som Erik Johan Stagnelius. Gnistrande ful, som jag tror att Tegnérs hustru beskrev honom i ett brev. Jag fastnade för den beskrivningen som jag har för mig fanns med i skolantologin Dikt och tanke. Mitt ansikte var periodvis helt täckt av variga och blödande finnar. Jag hade blivit allt fetare och bar långt stripigt hår som jag sällan tvättade. Och jag läste verkligen Stagnelius, denne vän i förödelsens stund. Blåsiga gymnasieskolkande höstdagar satt jag på en bänk på Katrineholms kyrkogård och lästeTill förruttnelsen. Eller på Tempos café en trappa ner vid torget, där jag också läste jag om Apollinaires tid i bokenO Paris*och om hur den nyss lycklige poeten återvände från kriget med en trepanerad panna och var förändrad.

Men jag var så ful! Hur påverkar det en människa att verkligen ha varit ful och frånstötande. Jag tror nog att det gjorde mig till en lite bättre människa. Jag har aldrig hyllat normaliteten. Alltid gillat de knäppa, de udda. Två gånger hoppade jag av gymnasiet, den naturvetenskapliga linjen, trots att jag älskade ämnena, biologin, kemin, fysiken. Jag var en främling i mitt eget liv och jag undrar ibland hur mycket de där hemska gymnasieåren skadat mig på djupet. Klasskamrater såg ibland med medlidande på mig. Jag raglade omkring dödfull på fester och pratade konstigt. Jag ömkade mig själv. Jag gjorde mig outhärdlig för mig själv. Mina föräldrar undrade över mig men visste inte vad de skulle säga. Mina yngre bröder, Bo och Dan, tror jag ungefär då började falla genom sina ensamheter och jag vet att jag förstod det men det fanns inget jag kunde göra. En svensklärare, Olle Bergquist, såg mig och mitt litteraturintresse. Han ringde en kväll hem och jag hörde på hans röst att han trodde sig ha ringt rakt in i mörkret.

Sista året på gymnasiet hyrde jag en etta i Katrineholm, för att slippa bussresorna och kanske lättare ta mig igenom gymnasiet. Det är först nu när jag tänker på det som jag inser att det var mina föräldrar som såg det som ett sätt att hjälpa mig och de betalade en del av hyran. Men jag har aldrig varit så ensam som då. Duschen fanns i en mörk källare. Nästan mittemot på gatan låg LM Ericssons fabrik som myllrade till på morgnar och sena eftermiddagar för att sen låta gatan dö. Och jag läste och läste, allt i mitt liv har sedan tidiga tonår varit insvept i litteraturens svettedukar. Sena nätter vandrade jag omkring i stan, ibland miltals, över till Norr, förbi vattentorn och industrier, och genom alla öde gator. Jag minns att jag skrev en dikt om Hjalmar Söderbergs Martin Birck, om ett liv som regnade bort på fönsterblecken.

Men jag klagar inte. Självömkan är trots allt ett sätt att lära känna viktiga sidor av en själv. Sentimentalitet lossar själens hårda band.

På mitt sjukrum lyssnar jag på Charlie Parker som jag lyssnade så mycket på då i den där lägenheten. Det är stråkarna där som möter saxofonen, det är den mest vemodiga musik jag vet. Det var inte den snabba bebopen som rörde vid mig utan balladerna,April in Paris,All the Things You Are, Everything Happens To Me. Jag är tillbaka i rummet jag hyrde, med alla tårar i skymningen. Mer än fyrtio år senare for vi ibland förbi det där hyreshuset när vi gjorde de sista besöken hos min mamma på äldreboendet. En livstid senare kände jag stinget av ensamhet, en nål in i benmärgen, när vi passerade den där porten.

Hela hösten gick och jag var knappt ute i markerna och hann inte ens ordna till allting i trädgården. En av de små ängarna förblev oslagen. Det blev aldrig av att till den sprida den underbara ängsnejlikans frön från den större ängen. Men biosfärens enorma fröbanker liknar ju en hjärna där bara en mycket liten del används. Det mesta vilar, fröernas värld är en väldig minnenas värld som när som helst när jorden vänds, en eld kommer lös, en översvämning inträffar, en äng
slås, kan omvandlas till aktivt växande.

Och så allt i den världen som aldrig blir någonting av. Har sett de stora svärmarna av drivande frön glänsande i solen, snurrande i vinden som landar och dör och aldrig ska växa bara bidra till växandets grund. Jag lägger mig ibland tillrätta bland dessa väldiga fröbanker som ska ruttna bort, sträcker ut hela mitt skelett så att benen i mig ska nås av jordens bakterier. Jag begraver mig i det döda för att hamna bland det levande.

Och precis när jag skriver ner dessa vemodiga meningar kommer överläkaren Björn in på rummet och livar upp stämningen. Jag tvingas byta stil i språket och det är roligt att se hur en text plötsligt skiftar karaktär. Han säger: Det är en riktigt tung behandling du får och du kommer att åka på olika infektioner, det är så gott som säkert och tyvärr är det meningslöst att ta en vaccination mot Covid19 nu: Det är för mycket cellgifter i kroppen. Cancern sitter i magsäck, lunga, lymfkörtlar. Men din fru bör ta vaccinet så fort det går. Tandläkaren du ska träffa på måndag här på sjukhuset kommer utan pardon att dra ut tänder om de är det minsta infekterade. Håret ryker om några veckor men det kommer med all säkerhet tillbaka och inte bara det: Hårväxten börjar om och du kan till och med få tillbaka färgen på det. Sedan talar vi om Isaac Asimov, biologi, Dan Andersson. Han är den krassaste och rakaste läkaren hittills och berättar om en döende patient han precis haft här.

Och säger att utan behandling skulle du dö inom ett par veckor eller en månad. När han ser att jag sitter i fåtöljen drar han klassikern om att den farligaste platsen på sjukhus är sängen. Så räknar han upp sånt jag bör undvika framöver, sushi, surströmming (vi skrattar), gravad lax, alkohol förstås. Lev som om du vore gravid!

Och så säger han att jag ska undvika att ha blomkrukor med jord i sovrummet. Jord är i princip en enda stor infektion. Det är då jag ser framför mig hur alla mina förodlingar av blommor och grönsaker denna vår inte kommer att äga rum. Jag ska alltså inte få se några hjärtblad slå ut i såjorden på fönsterbrädorna. Ingen jord får silas mellan mina händer. Tyst grubblar jag på om jag ens kan gödsla trädgården framåt maj månad. Så jag lägger mig väl tillrätta igen bland alla dessa vilande och kanske ruttnande fröbanker och i tonfallet jag startade med, för att ingå i växandets grund.

Det finns alltid en betydande dikt väntande under alla de här notiserna och skriver jag bara tillräckligt länge och tillräckligt mycket kommer den att framträda. Men varje enskild rad är dödsdömd och ensam. Jag förenklade till slut allt skrivandet till
det mest elementära: platserna där jag går och lever, ansiktena jag möter och musiken som hörs i bakgrunden. Jag lyfte fram det förhandenvarande. Jag tyckte det blev heligt.

För ett bra tag sen passerade jag mitt livs mittpunkt utan att märka det. Döden red in på en åsna, folket tystnade. Jag kräver inte fler dagar men önskar ibland att det vore poesin jag kunde ägna mig åt som en biodlare ägnar sig åt sina bikupor: Jag skulle stå där, täckt av en svärm av ord.

När jag kommer hem efter strövandet i skogen och den iskalla vinden har det hänt att jag lagt handen på stolen i mitt arbetsrum och känt hur varm den är. Solen har strålat mot den medan jag var ute i kölden. De tusen balladernas skymning övergår i natt, sedan morgon, slutligen obarmhärtigt dagsljus. Den som skriver vrider ner en skruv i träet så hårt att skruvhuvudet mister sin skåra och aldrig mer kan skruvas ut.

Dagarna då språket saknar glädje, jag känner dem: för mycket talande, för mycket skrivande, för mycket ängsligt funderande. Och alldeles för litet stillhet: inget lä för något av dessa ord. Mest av allt saknas himlarna och det tommas djupa hemligheter. Hunden verkar känna av det – hon räknar inte med min uppmärksamhet, nosar för sig själv i buskagen, stannar, ser upp mot mig, frågande.

Så mycket vet jag, att poesin anländer alltid lycklig. Men den ger sig av i skiftande stämningar. Den är kvantmekanisk och befinner sig på flera platser samtidigt. Det räcker med någon rad här och där. När den är enkel är den som störst. Den kan gå mycket nära döden utan att rygga tillbaka. Den tultar fram, den ammar, den jollrar. Men den har på vissa sätt också förstört mitt liv när den ibland tvingat mig att lämna ut mig själv mot min vilja.

Lugnet, det skrämde mig alltid, liksom oron. Ibland undkom jag båda när jag skrev i imperfekt, detta språkets förlorade barndom. Men större än den här tystnaden och djupare är de få ord som hörs: stavelsernas ensamhet och ljudens stupande mot det begripligas räddning. Men visst jag är i stort sett avundsvärt ense med orden. Vi springer fria bredvid varandra över fälten. Vi springer som inga andra och vi springer mot friheten.

Barndomsbrunnen, en historia om sjukdom och minne i brutna rader ges ut av Ordfront förlag i augusti 2021.