I Göteborg är Håkan Hellström allt, han har omskapat hela staden. Ändå tittar folk bort när de ser honom på gatan. Marie Branner skriver om en lokalpoet som skaldat om områdena som är på väg att byggas bort och som helst av allt bara vill dyka upp och spela i Slottskogen.

Första minnet: skramligt rammelsvammel. Jag hörde ju inte vad han sjöng, med denna besynnerliga betoning. 2013 skulle jag göra ett porträtt på Håkan Hellström för denna tidning och lyssnade igenom allt han gjort. Hjärtat tumlade. Fötterna dansade. Jag hade tidigare bara hört några låtar på radion och varit, tja, ointresserad.

Det han gör borde ju inte funka. Det Taube-liknande berättandet, samba-euforin, sotsvarta sorgliga stråkar och 17-årskänslan av att precis allt står på spel.

Jag gav upp allt motstånd. Mot de ibland usla rimmen (”alla har kriser, korsar Avenyn på rullskridsker”) och texter som svajar på randen till sentimentalitetens avgrund. Men oftast: spröd spruckenhet och en dundrande insikt om att när trummorna rullar igång, då finns ingen väg tillbaka.

Håkan Hellström har omformat min stad, mina kvarter. Han har sett nattens intorkade spyor på kullerstenarna, passerat manshororna vid Fiskekyrkan, sett lyckan i den smutsiga regnpölen i gränden, känt hamnkranarnas längtan härifrån och fummel-ljuvlig tonårskärlek i Azaleadalen. Han har strött magi och sorger och rus över kajkanter och inrökta hak, sett en förbrukad hamnstads hjärta och inälvor.

Men jag är över 50 och Göteborg fanns skriven i mig långt innan. För min dotter som föddes 2000, samma år som debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg svepte fram som en Carola-vindmaskin-tornado, är det annorlunda.

Håkan Hellström har skrivit själva soundtracket och librettot till hennes ungdom. Hon hade inte varit samma person utan hans musik och poesi. Och Göteborg hade varit en annan stad.

Till och med två av våra hem har beströtts med magi (naturligtvis utan att Hellström har en aning om det, det är vi som så patetiskt gärna vill befinna oss i förtrollningen). Vi har bott där branten börjar upp till Nordhemsgatans höjder (”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”) och bor nu i Haga (”hitta mig när som helst på samma gator som Cederhök”).

Göteborgsmiljöerna i all ära. Kanske är det som förenar min och min 22-åriga dotters – och hundratusentals andras – längtan efter att befinna oss i Håkan Hellströms universum något större än musiken, platserna och personerna som han berättar om.

Jag letar efter en magiker.

Det är löftet, hans gyllene grundton av hopp. Hur jävligt det än är så har det bästa inte hänt än. Det du vill ha finns kvar. Den du vill vara kan du ännu bli. Någonstans där ute, kanske bakom ett stängsel, nära en protesfabrik, kommer du att hitta hem. Eller finna någon som förstår dig.

Det finns en ängel på din axel. Det kommer aldrig va över för mig. Jag följer dig utför, tillsammans i mörker. Din tid kommer. Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod.

Ett hopp som blåser rakt in i en 14-årig hemmasittare i Grums likväl som i en 72-åring i Luleå bridgeklubb. Och i en 53-åring i Haga – som bor ett par kvarter från denne lindansare mellan tro och tvivel (ps: vi Hagabor tittar bort när han går på bakgatorna, vi vill inte störa eller tränga oss på, jag är inte alls säker på att det är rätt sätt att visa vår uppskattning, men vi vet inget annat).

I en värld som är avförtrollad letar jag efter magiker. Jag längtar svalkan i att få försvinna i tre minuter till en plats, där det faktiskt, trots all smuts och allt tvivel, nästan alltid finns ett lyckligt slut. Eller en öppning ut.

Andra minnet: en replokal på Konstepidemin ovanför Linnéplatsen. Det är 2013 och mer än ett år kvar till första Ullevikonserten och han vet ännu inte om att Slottsskogsvallen-spelningen kommer att flyttas dit. Eller att fler Ullevikonserter ska följa. Han säger att alla drömmar redan är uppfyllda.

Jag ställer frågan: Vad gör du med längtan när drömmen slagit in?

– Jag klamrar mig fast. De stora morötterna finns inte kvar, jag är helt uträknad i egen förväntan. Jag längtar efter andra saker, efter våren, sommaren. Och på hösten efter att få åka snowracer i pulkabacken.

Sju år senare kommer textraderna, i en låt som heter just Alla drömmar är uppfyllda:
”Och till och med vaktparaden spelar ’Känn ingen sorg’ nu. Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta och sen dött vid tjusju”…. ”Och en liten krabat ser upp på mig och gör precis som jag. Va försiktig, min lilla. Om du också ska försöka få dina drömmar uppfyllda”.

En varning. Uppfyllda drömmar kan ge dödliga brännskador. Håkan Hellström har väntat länge på att bli nedplockad, han kan dramaturgin. Ur River en vacker dröm (2010): ”Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström. Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge.” Är det nu, den uppskjutna Ullevisommaren 2022, som det kommer att ske? Kanske. När man inte varit under dog på länge och när du är sönderälskad av ”alla” – vart tar man vägen då? Spelar det någon roll?

Det kan andra analysera bättre. Jag vill naivt fortsätta tro att Håkan Hellström talade sanning redan i min intervju 2013 när han inte ville prata om det självbiografiska i sina låtar och om synen på sig själv som artist:

– Jag reagerade starkt i början, sa att jag ljög, men allt jag har skrivit är ju sant! Alltså sant – fast det behöver ju inte ha hänt. Åh gud, vilka lyxproblem jag har. Kan man inte bara få vara som trubaduren Allan-i-dalen i Robin Hood? Dyka upp och dra en låt?

Foto på Håkan Hellström.

Tredje minnet: jag föreläser på Journalisthögskolan i Göteborg, och kör lite kreativt skrivande. Uppkopierade papper delas ut, med texten till låten När lyktorna tänds, som han själv kallat ”min ’West Side Story’, min ’Into the great wide open’”och jag ber studenterna ta avstamp ur storyn.

Ut kommer berättelser om mord, svek, spelmissbrukande män på Åbytravet, Hisingens topografi, glödlampsbyte på Älvsborgsbron, vapenhandel, handikapp och långtradarchaufförers oerhörda trötthet – ja, det mesta går faktiskt att hämta ur den låttexten (googla).

Jag har inte frågat om lov och det ska man. Så jag mejlar att jag använder hans låt i undervisning. ”Va kul!”

Jag minns att ett par studenter grät, Håkans texter fanns i deras DNA. Andra fnös. Men vi visste allihop att vi kanske är dugligare på korrekt meningsbyggnad. Men att ingen av oss någonsin kommer att slå honom i textkonsten att bygga en hel värld i tre verser plus refräng.

Fjärde minnet: augusti 2021. Den enorma salongen på Göteborgsoperan är mörklagd. För första gången efter ett och ett halvt års pandemi står skådespelare och sångare på scen och det sitter musiker i diket. Tårar kommer, helt oförberett. Jag är numera pressansvarig på operan och det som repeteras är Kärlek skonar ingen, en nyskriven musikal byggd på Håkan Hellströms texter och musik (titeln kommer ur låtraden ”I natt har Gud skonat Hisingen men kärlek skonar ingen” ur just När lyktorna tänds).

Det är en av de första ostadiga Stora scenen-repetitionerna och på bänkrad 15 lyser ett ansikte upp efter varje scen. Håkan Hellström tassar då och då in i salongen och kollar. Applåderar. Men jag vet att han är nervös – eller snarare att hans PR-maskineri är det. Kommer det bli ett ytligt musikalspektakel som drar ner honom?

På premiärkvällen tar han sceningången in i huset, och går runt till varenda loge och säger spark och toi, toi (teaterspråk för lycka till) till alla medverkande innan han forcerar röda mattans fotoblixtar vid publikentrén.

Jag vet inte om det där med timmar av loge-knackande är sant. Men jag vill tro det.

Efter varje föreställning går delar av orkestern och ensemblen ut i foajén och sjunger med publiken. Samma låt som brukar avsluta konserterna: Du är snart där. Göteborgska damer i pärlhalsband som inte kan en textrad utantill sjunger tillsammans med 25-åringarna som har Håkan-citat tatuerade på armarna. Foajévärdarna går på övertid. Alla fortsätter sjunga: ”jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”

Staden är redan en annan.

Femte minnet: valborgsmässoafton 2022. Allan-i-dalen ska dyka upp! Jag och dottern har fått ett förhandstips och vi plöjer fram mellan alla picknickande studenter i Azaleadalen i Slottsskogen.

Var? När? Vi ger upp. Falskt rykte. Vi känner oss som idioter, utan att nån lägger sin hand i våra. En timme senare vrålas det upp till uteplatsen på Gamla Masthugget dit jag åkt: ”… och i Azalea kan man inte undgå att bli kär”.

En flakbil har utan polistillstånd kört in på gräsplanen i Azalea och Håkan med band spelar Valborg från flaket inför en förvånad publik. Dottern är redan kilometrar bort, på fest i Vasastan (”Vasastan är som Chinatown”) och när jag sms:ar om läget får jag sju gråt-emoijis tillbaka. Förtvivlan – ”magisk, men tragiskt”.

Men att Håkan Hellström för en kort stund faktiskt blev trubaduren Allan-i-dalen, bara dök upp och drog en låt, gör mig upprymd. Trots att vi missade allt.

Det är omöjligt att tänka sig Göteborg de senaste 22 åren utan Håkan Hellströms texter och musik som följt oss hemåt i natten (”Allén är inte så dålig ändå, när du går bredvid”). Tröstat. Fått oss att dansa.

Men staden är redan en annan. Folkhemmet oceaner bort. Nya skyskrapor växer fram som gigantiska puppor i alla väderstreck och Västlänkenbyggets gropar perforerar staden. Området runt Fiskekyrkan och horkvarteren, är gentrifierade och fräscha. En stor kulturdebatt äger rum om framtiden för Gullbergsvass/ Drömmarnas kaj (Mitt Gullbergs kaj paradis) – en del av Göteborgs själ eller ett rostigt skrotupplag för uttjänta båtar?

Och tar du spårvagnen ett halvdussin hållplatser nordost så vet många inte vem Håkan Hellström är. Förortens unga och medelålders har andra berättare.

Jag sätter på River en vacker dröm, den låt jag alltid återvänder till. Om jag dör nu så vill jag att min dotter spelar den på högsta volym på begravningen. Att alla dansar. Förenas i Håkan Hellströms världar där vi för en kort stund får vara de vi vill vara och befinna oss 2 steg från Paradise. Platser där hoppet ännu existerar. Där vackra drömmar finns kvar att riva.

Här är alla texter om Håkan Hellström!