Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Rene Lobos.

”Under vattnet såg jag all den kriminella skiten i mitt liv”

Foto: Bezav Mahmod

Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. René Lobos gick från ett liv som kriminell till att döpas och bli troende.

”Jag stod i ledet och kände mig skämmig. Jag sa till mig själv: ska du gå ner i ett badkar med kläder och allt och tro att saker kommer bli annorlunda? Jag började bli rädd, det kändes som när jag skulle begå ett grovt brott och var på väg att torska, adrenalinet kom. Jag ville därifrån. Men då hade jag behövt gå rakt över scenen och genom folket i kyrkan. Det gick inte heller. Så jag följde ledet. Och det hände något när jag sjönk ned i vattnet.

Jag hade egentligen bestämt mig för att lämna det kriminella livet redan för flera år sedan. Det var när jag satt på häktet, där tänker i och för sig alla att de vill göra en förändring. Sen åkte jag in på anstalt och fortsatte tänka att jag skulle kliva av. Men där var jag tvungen att leva ett dubbelliv. Från sju på morgonen till kvart i sju på kvällen, när vi blev inlåsta, gick jag in i den karaktär jag byggt upp.

Det var ju det enda jag hade! Jag var ingen i samhället, och om jag inte ens var kriminell var jag en nobody. Jag hade hållit på med brott i hela mitt vuxna liv, mycket tillsammans med min pappa. Det var allt jag kunde.

Inne på anstalt handlar det om att inte tappa ansiktet, du är ditt eget varumärke. Om du gör dåliga affärer, inte klarar av att skada människor som du borde, då kan du inte längre göra nytta. Så jag gick på maskerad varje dag.

När jag kom ut lurade mamma med mig till kyrkan. Hon sa att jag skulle få middag och det ville jag inte tacka nej till. Där var jag med om ett uppvaknande, jag bröt ihop. Det var som en sten som släppte från mitt bröst, panikångest som lättade, jag kunde gråta.

Jag har väl alltid haft en tro, men inte riktigt trott på den. Jag menar, jag är från Chile, man har alltid en bild på Jesus på ett kors på väggen, men jag tänkte vem kan han rädda?

René Lobos.
René Lobos.Foto: Bezav Mahmod

Det här var något annat.

Det stärkte mig i att sluta leva kriminellt, men det svåra är inte att sluta utan att inte gå tillbaka. Behålla de goda tankarna, tro på att jag duger som jag är.

För mig var det som att säga att jag var blond fast jag är mörkhårig. Jag kunde inte vara snäll mot mig själv, jag tyckte inte att jag förtjänade det. Jag hade gjort så mycket dåligt, tänkt hemska tankar, varit aggressiv, svikit mina nära. Jag tyckte inte jag var värd att ha ett bra liv. Jag var smutsig, allt i mig var smutsigt.

Jag föll tillbaka till kokain.

Det vände på riktigt den 7 november 2016. Då slutade jag med alla droger och all skit, jag lämnade det gamla och det blev något nytt.

Jag hade bestämt mig för att döpa mig. Jag stod där i ledet och ville fly, men följde med mot dopbadet i Norra Hillsongs kyrka i Märsta.

Som om jag varit hos tandläkaren, helt bedövad.

Pastorn sa en massa fina saker till mig, tröstande ord. Jag känner inte honom, hur kan han veta det här, tänkte jag. Sedan tog två män tag i mina axlar och armar och sänkte ned mig under vattnet. Där mötte jag bilder från mitt förflutna.

Jag såg hur mamma blev slagen, hur jag blev slagen, skrik och bråk i skolan, kompisar som tagit överdoser, mördade vänner, min pappas död. Jag fick se mitt eget ansikte fullt av blod. Det kändes som om jag var därnere minst en minut, det var bara våldsamma och jobbiga situationer jag såg framför mig. Ilska och hat, sådant som varit traumatiserande för mig.

När jag kom upp kände jag mig som om jag varit hos tandläkaren, helt bedövad. Kroppen hängde inte riktigt med. Jag visste inte hur jag mådde och ville vara ensam. Men när jag åkte därifrån stod det helt tydligt för mig att jag aldrig ville tillbaka till det där.

Jag kände mig ren!

Upplevelsen av dopet gav en sådan kraft. Många sa till mig att jag blivit hjärntvättad. Ja, det måste jag nog hålla med om. Så smutsig som min hjärna hade varit.

Det är klart att jag har fått jobba vidare med mig själv och mitt liv. Och fått återupptäcka vem jag är. Men jag är fortfarande jag, jag har min musik, min poesi, min jujutsu, mina vänner.

Jag är bara inte arg och hotfull hela tiden.

Nu arbetar jag med att stötta andra avhoppare att komma loss från destruktiva miljöer. Jag är passionerad i mitt jobb, har svårt att sätta gränser för när jag ska stanna upp, ta semester. Det blir lätt en ny form av beroende och jag vet att jag hela tiden måste ta hand om mig själv för att inte falla in i gamla beteenden.

Men numera tror jag att jag är värd att kämpa för. Det hände något i vattnet, jag kom upp och var ren.”


Berättat för Josefin Olevik.