Arbetarlitteraturen sägs vara Sveriges stora bidrag till världslitteraturen. Men det var väl Ivar Lo och hans likar på 30-talet – genren är väl död? Inte alls. Nu sköljer tredje vågens arbetarskildringar över oss. Och den är argare än någonsin.

Dagen efter konfirmationen, nyss 14 år fyllda, började min gammelmorfar sitt ”verkstadsliv”. Jobbat hade han förstås gjort tidigare. Folkskolans sista årskurser inskränkte sig till sex veckors undervisning per år. Resten av tiden var han tvungen att leta påhugg hos traktens bönder. För en utfattig niobarnsfamilj behövdes varje extra öre. Men den första och kylslagna torsdagen i juli 1902 anställdes han alltså på en fabrik i hemstaden Vara.

Man ska inte låta sig förledas av ordet ”fabrik”. Arbetsstyrkan uppgick till ett drygt dussin män, byggnaden var av stockar och bräder, där Västgötaslätten syntes genom gliporna och snön blåste in vintertid. Någon uppvärmning fanns inte. På fötterna hade man träskor, men sommarmånaderna fick ”egna skinnet slitas”. 14-åringen sattes att handveva en av svarvarna. Arbetsdagen började 06.30 och slutade 19, lönen var 4,5 öre per timme (23 kronor i dagens penningvärde).

När han tillsammans med några av de andra bildade fackförening fick de gå på dagen.