”Jag måste minnas nu, jag som ännu kan”

Parallellt med biografin över Selma Lagerlöf förde Anna-Karin Palm anteckningar till ett annat, hemligt projekt. En bok om moderns alzheimer. Den 12 april släpps Jag skriver över ditt ansikte, en skildring som blev så mycket mer än en sjukdomsjournal.

Första tanken var endast en: att dokumentera sjukdomen, moderns gradvisa försvinnande in i alzheimer.

– Men när hon blev sjukare och förlorade mer av sitt minne kändes det nästan självklart att utvidga berättelsen. Att också skildra hennes liv, och försöka minnas åt henne, säger Anna-Karin Palm på telefon från huset i Strömbacka.

”Vi kan inte tala med varandra längre, jag får treva med orden över ditt ansikte, försöka hitta dig bland alla minnesfragment och lösryckta känslor. Jag måste minnas nu, jag som ännu kan”, konstaterar hon i Jag skriver över ditt ansikte.

– När pandemin slog till förra våren fick jag plötsligt väldigt mycket tid här uppe i Hälsingland, säger hon och berättar att den första uppgiften blev att hitta en struktur för allt material som hon samlat på sig under flera års tid, ett insamlande som pågick parallellt med arbetet med biografin över Selma Lagerlöf.

När man läser Jag skriver över ditt ansikte förstår man att uppgiften inte var helt enkel.

”Allt så hoptrasslat, sikten skymd av behov och begär och hela känslopaletten. Projektioner, drömmar, längtan. Banden mellan oss är så många, täta och finförgrenade. Lätt att gå vilse, svårt att göra dig rättvisa.”

– Jag stred mycket med min mor – vi hade ordentliga duster, hon och jag – och skrivandet blev ett sätt för mig att få ett perspektiv.

Hur då, menar du?

– Hon gjorde saker som var jobbiga för mig. Samtidigt hade ju också hon saker att kämpa med, saker från hennes egen barndom.

Vad kämpade hon med?

– Hon var äldst av nio syskon, och hade nog inte fått den kärlek och omsorg som ett barn behöver. Hon hade alltid en brist i sig. Å ena sidan var hon en kraftfull person, å andra sidan hade hon lätt för att känna sig sviken, förrådd, utestängd – vilket vi barn fick förhålla oss till.

Det är tydligt att du skildrar en sammansatt människa. Du skriver på ett ställe om ”alla dina ansikten, alla dina känslolägen”.

– Jo. Växlingarna var kanske hennes tydligaste karaktärsdrag.

Hon tystnar där borta i Hälsingland. Det knastrar till i luren.

– Att välja att inte att svara på hennes behov … jag kunde inte leva mitt liv genom att svara mot hennes behov, säger hon. Men en mer intressant fråga i det långa loppet är kanske ändå: Vad fick jag då?

Ja, vad fick du?

– Det blev tydligt under arbetet, att det drag hos henne som verkligen har påverkat mig, det är hennes idealism. Att försöka göra gott.

Själva sjukdomen inledde en försoningsprocess mellan dotter och mor.

– Under sjukdomstiden blev hon det där lilla barnet som hon aldrig varit. Det var plötsligt så enkelt att bara ge henne kärlek. Det blev rätt fint faktiskt.

En annan konsekvens av moderns sjukdom var att Anna-Karin Palms relation till fadern förändrades.

– Vi förlorade henne, men vi fick honom, som jag skriver. Innan mor blev sjuk var det otänkbart att vi skulle gå ut och äta mat, bara far och jag. Han har också blivit öppnare efter mors död, säger hon och avslöjar att hon lekt med att tanke på att skriva mer om honom, en man som vägrat gå in i den klassiska mansrollen, som på ett odemonstrativt sätt är en väldigt fri människa.

Vi förlorade henne, men vi fick honom.

2014 påbörjade Anna-Karin Palm det som skulle bli Jag skriver över ditt ansikte. Processen pågick parallellt med arbetet med ett av 2000-talets kraftprov i svensk fackboksutgivning, biografin över Selma Lagerlöf. Även om böckerna var ganska fristående från varandra så väckte båda projekten frågor om hur man närmar sig en annan människas livshistoria. Just ”det parallelliga” gjorde att Anna-Karin befann sig i en speciell sorts skrivbubbla.

– Selma Lagerlöf var min mors favorit. En sorg jag har är att jag aldrig på djupet pratade med henne om hennes relation till Lagerlöf. Men nu föll det sig ju så att samtidigt som jag försökte skriva fram den här döda författaren så satt jag hemma hos min mor och berättade för henne om hennes liv.

Hur var det?

– Det var väldigt speciellt. Men mor älskade det. Hon var, med rätta, mycket stolt över sin bedrift. Varje gång vi kom in på hur hon som 38-årig hemmafru med tre barn där hemma bestämde sig för att studera till läkare, så lyste hon upp som en sol.

I mars fyllde Anna-Karin Palm 60 år. Har det faktum att hon fyllt jämnt och samtidigt satt punkt för Jag skriver över ditt ansikte fått henne att tänka mer på sin egen ålderdom? Jo, kanske erkänner hon. Men frågan är om hon inte tänkt ännu mer på sin barndom.

– Det är nåt fint med att man har så många tider i sig samtidigt, säger hon.

– Man befinner sig i en egendomlig tidlöshet som författare, man står ju utanför de här vanliga stationerna och kan röra sig ganska fritt i tiden. Det är en stor frihet. Nackdelen är att man också står utanför de vanligaste trygghetssystemen, man är mer utsatt ekonomiskt.

Det finns ytterligare ett skäl att fira för Anna-Karin Palm.

Lagom till 30-årsjubileumet av debutromanen Faunen utkommer en vacker pocketutgåva med ett nyskrivet förord av Annina Rabe.

Att återvända till ett tre decennier gammalt verk, ens första roman, fick det att svindla till för en sekund. Men till sin belåtenhet kunde Anna-Karin Palm konstatera att verket behållit ”nån slags friskhet”. Vilket måste kännas skönt nu när hon planerar att återvända till romanen – kanske den plats hon trivs bäst på.