”Pappas frånvaro har satt så djupa spår att ingen terapi hjälper”

”Var är papporna?” var en fråga som Alexandra Pascalidou ständigt fick när hon var ute och pratade om sin bok Mammorna. Den handlade om mödrar i Sveriges fattigaste förorter, kvinnor som sett sina barn duka under för våld, droger och kriminalitet. De var oftast ensamstående. Nu kommer hennes nya bok Var är papporna?

Det här är ett utdrag ur Alexandra Pascalidous nya bok Var är papporna? som utkommer i maj och ges ut av Mondial. I boken har Pascalidou intervjuat 29 män om hur det är att ha en frånvarande pappa – eller att själv vara en. I utdraget som följer berättar Babak Behdjou för Pascalidou.

”Jag var lite tveksam till att ställa upp. Mitt tvek handlar om: ska jag verkligen berätta om min pappa? Det finns något skamligt i att lägga ut vår historia på det sättet. Jag har inte pratat med honom, för vi har ingen relation, men han har säkert sin egen version. Med åren har jag förstått hur mycket pappas frånvaro har påverkat mig och att jag har rätt att äga den historien. Det här med att vi ska skydda våra familjer hela livet, varför ska jag ta hänsyn till honom när han inte tog hänsyn till mig?

Min mamma är en stor författare. Hon kommer nog inte gilla att jag gör den här intervjun. Hon vet att jag funderar på att skriva om min uppväxt och säger: Skriv! Men det finns en ambivalens. Det spelar ingen roll om du tillhör någon form av intellektuell familj – rykte och anseende är ändå viktigt. Jag kan förstå den oron för att det förtar allt hon har gjort. Min mamma har befunnit sig i en krigszon. Att då bli bedömd av sina barn … ”Har du kritik mot mitt föräldraskap? Vem fan är du som ska recensera mig?” Nästan alla i vår krets och släkt har förlorat någon i sin familj för att de varit politiskt oliktänkande. Och på det har mamma varit ensam med två barn i ett främmande land.

Jag berättar inte min historia för att shamea min pappa men hans frånvaro under en turbulent uppväxt har satt så djupa spår att ingen terapi kan bota det. Det är inget som jag kan läka med yoga eller andra medelklassmediciner. Min fru är uppvuxen i Rinkeby med en närvarande pappa i en familj som ser efter varandra. När jag ser hur de tar hand om varandra, förstår jag än mer vad otrygghet gör med barn.

Mamma skrev i kultursidorna för en ansedd dagstidning i Iran och 1975 fick hon ett samtal: ”De kommer plocka dig.” När de fängslade mammas kolleger lämnade hon landet. Hon skulle till USA och mellanlandade i Sverige för att träffa sin bror som introducerade henne för min pappa. Det var en väldigt intensiv relation och bara året efter föddes min storebror.

De återvände till Iran 1978 när det började koka politiskt, men min pappa tyckte att det var ansvarslöst att vara där med barn. Man måste förstå att det inte var någon lite halvmjuk revolution. Folk likviderades på gatorna. Mammas kompisar försvann. Några hittades senare i fängelser eller nedgrävda i diken. Så pappa lämnade min tvååriga bror och mamma i revolutionens Iran. Mamma stannade tills en kollega sa: ”Lämna landet innan de tar dig.” Hon kom med på ett av de sista flygen innan de stängde flygplatsen i Teheran. Det hon inte visste då var att hon var gravid med mig.

Mina föräldrar separerade innan jag föddes. Sen stod mamma på egna ben men fick knappt livet att funka. Pappa försvann i långa perioder. Han skulle inte gå med på den här beskrivningen, för det finns bilder från när vi var på kalas, men jag har inte många minnen av att vi sågs. När jag var i tonåren hade jag behövt någon som sa: ”Jag fattar att det är kaotiskt hemma, men jag har dig.” De gånger jag träffade honom var han väldigt auktoritär: ”Ska du ut och lalla med vänner? Spara dina pengar. Studera!” Jag fick nästan alla rätt på proven och var bland de bästa i klassen men fick ändå höra: ”Gör dina läxor.” Han skulle hela tiden säga till oss vad vi skulle göra fast han inte var där.

Jag drömde om ett stabilt liv och familj. När jag var fem år frågade jag en familjevän hur många år det tar innan man var klar med skolan så man kunde börja jobba. Jag ville inte vända på vartenda öre som mamma och ha slut på pengar 15 dagar in i månaden. Inte var hon hushållsam heller. Hon kunde ringa långa samtal till Iran och på den tiden gick räkningen från Televerket, jag överdriver inte, på fem lax när hon tjänade nio. Men hon saknade sin familj, hon ringde för att hitta politiskt aktiva vänner som försvunnit och för att organisera de som ännu levde. De första åren i Sverige jobbade hon som vårdbiträde på äldreboende. Sen städade hon, jobbade som hemspråkslärare och därefter var hon arbetslös och sjuk i perioder. SFI struntade hon i för hon sa att vi ändå skulle flytta hem en dag.

När jag var nio år var vi på en fullsatt poesiafton i Los Angeles. Alla skrek mammas namn. Vi bodde i Järva och hade inga pengar men var i USA för att de bjudit in mamma. Det var stora villor med stora swimmingpools och fina bilar. Då fattade jag vem mamma var. Innan trodde jag att hon bara var en ”arbetslös invandrarkvinna” som skrek på oss.

Hon är galen och underbar. Hon skrev dikten ”Hallickar” om svikare som sitter i trygghet och inte vågar kritisera regimen. Det blev tumult bland iranier. Med en bombastisk mamma och stökig storebror blev jag den inkännande och skötsamma. Häromdagen sa mamma till min son, som hon dör för: ”När din pappa Babak var sju år och kom hem från skolan diskade han, gjorde sina läxor och gick på fotbollsträning. Vad gör du? Tror du livet är någon lek?”

Det kan låta som en efterhandskonstruktion men sen jag föddes har det funnits ett tydligt mål: att bli revolutionär, göra något stort! Mamma sa: ”Studera och bli en ledare för ditt folk.” Men det skulle jag inte säga att jag har blivit. Vilka mitt folk är? Svartskallar, människor underifrån.

Som barn ville jag ha en mamma som mådde bra, hade jobb, pengar och som kunde skratta med vänner. Inte en mamma som skrek och grät över döda vänner i hemlandet, fruktade för sitt och sina barns liv här i Sverige och levde i det förflutna som för henne fortsatte att vara nuet. Jag dör för henne, hon är mitt allt, hon gjorde sitt bästa för oss, för vad gör du när ditt land faller samman framför dina ögon? Hon hade inget annat val än kampen. Allt annat var parenteser. På ett sätt var även vi barn parenteser.

En skara flyende sov i våra sängar och soffor, på golvet – det var folk överallt. Jag trodde de var mina farbröder och kusiner. De fick våra leksaker. När jag kom hem efter skolan hade de på sig mina kläder. Jag är inte lack på mamma för det, man kan inte blunda när människor lider, men det var väldigt kaosartat! Visst var vi barn hennes allt men vi fick dela hennes tid och kärlek med andra som drabbats av regimens förtryck. Har du inte varit i den situationen kommer du aldrig kunna förstå den typen av liv. Tyvärr är min erfarenhet att det ofta är kvinnorna som offrar sig. Mamma skötte kampen och oss barn samtidigt. Pappa övergav båda. Det senare helt oförståeligt och med oerhörda konsekvenser för oss.

En gång säger en röst i telefon: ”Salam Babak … hälsa din mamma att jag ska skära upp hennes fitta, hör du det?” Jag stod i köket och skakade, blöt längs rygg och ben. Jag vet inte om det var svett eller om jag hade kissat på mig. Jag berättade aldrig för mamma för jag ville inte belasta henne ännu mer. Mammas vänner dödades av regimen. Den som jag kallade min farbror, sångaren och gayikonen Fereydoun Farrokhzad blev mördad på ett bestialiskt sätt i Bonn 1992, inte långt efter att han hade varit hemma hos oss. Min mamma var näst på tur.

Som högljudd kvinna var mamma extra utsatt. För varje dödshot hon fick blev hon mer högljudd. Det var som att de triggade henne. Vänner varnade henne: ”Du måste lugna ner dig, du har ju barn!”

Det här kommer mamma att bli ledsen för, om hon får höra men hon berättade för mycket för mig för tidigt. Allt ifrån vad som pågick runt omkring oss till hennes ilska mot pappa. Hennes ilska färgade min bild av honom. Hur ska ett barn kunna bära allt?

Jag pratade sällan med någon om vad som pågick hemma för de flesta jag umgicks med kom från kaoshem, där papporna var frånvarande och mammorna knappt fick livet att gå runt.

Även om våra föräldrar varit etablerade i sina hemländer vändes livet upp och ner när de kom hit. Jag hade vänner som varit välbärgade i sina hemländer men som här levde på existensminimum och satte skräck i området. Det är klart att folk med kulturellt och ekonomiskt kapital har andra förutsättningar men klassresorna neråt påverkade oss barn så otroligt. Vi växte upp med föräldrar, i mitt fall en mamma, utan jobb och obearbetade trauman och vi barn med egna och ärvda trauman. Det är inte märkligt att det gick snett för vissa av oss. Vad gör all smärta med dig när du samtidigt får signaler att du inte är en del av samhället, att du inte är ”svensk”?

När jag gifte mig ringde jag pappa. Då hade vi inte hörts på tio år kanske. Först var han arg: ”Varför har inte jag fått träffa dina svärföräldrar?” Jag sa: ”Varför skulle du få träffa dem? Vi har ju ingen kontakt?” En bit in i samtalet vände tonen och så sa han:

”Jag trodde aldrig du skulle klara av all skit som pågick i ert hem. Bara att du studerade i den där miljön och klarade att bli jurist och en fungerande människa …” Det var så läkande att höra. För ett helt liv har jag fått höra: ”Ni har inte haft det svårt. Andra har det värre.” I dag, de få gånger mamma öppnar upp, har hon värsta dåliga samvetet. Då säger hon: ”Fan, vad gjorde jag? Ni var barn. Ni mådde inte bra och flängde runt med mig på politiska möten.” Nästa sekund kan hon växla till att säga: ”När du föddes köpte jag en dyr barnvagn till dig, så vad klagar du över?”

När min äldsta föddes gick jag in i en klinisk depression. Jag kände att jag inte kunde bli en bra pappa för att jag själv inte haft en. Mina kompisar och jag sa: ”Vi ska bli de bästa papporna och ta hand om våra barn.” Men ju äldre jag blev desto mer orolig blev jag. Hur ska jag kunna vara ett stöd för min son om jag inte är hundra med mig själv?

När livet är jobbigt kommer hatet upp mot pappa. Var fan var du? Jag hade behövt slå en signal till dig liksom.

Med tanke på att mamma är högutbildad kan man tro att jag var öppen för terapi men i början skämdes jag. Ska jag gå och prata om mina bekymmer? Det här är ingenting, jag känner hur många som helst som lever skitliv här, i hemlandet, i läger i Kurdistan. Ska jag sitta här och gråta över att min pappa var frånvarande? Men jag gick även om jag tyckte att terapeuten inte alls hade koll på såna som jag.

När jag frågade min nioåring hur jag är som pappa sa han att jag är rolig och väldigt kramig. Men det spelar ingen roll om jag gjort en klassresa upp, jag gör ändå min mammas grejer – hela den här extremiteten – antingen ingen närvaro då jag befinner mig i egna tankar eller så slår jag över till hela den här grejen med ”jag älskar dig, jag dör för dig”. Min son säger: ”Det räcker, du har sagt det tjugo gånger på fem sekunder!” Jag försöker lugna ner mig och bara vara en inlyssnande suediförälder och inte ta över med ”åh, jag dör för dig”. Det går dåligt. Min dotter pallar inte med mig i perioder och vill ha space. När mina barn blir äldre får de gå till psykolog och prata av sig om hur pappa antingen varit dyster och disträ eller superkramig. Det kan jag leva med.

Jag bor i innerstan. Jag har fina grannar men en sommardag händer en grej som händer för ofta när jag befinner mig utanför mina uppväxtområden. Jag sitter på vår innergård med mina barn. Jag har på mig Adidaskläder. En kille, kanske 30 år, fräsch kalufs, ser ut som en investment banker om jag ska vara fördomsfull. Killen frågar: ”Bor du här?” Jag tittar på honom utan säga ett ord. Jag vill se hur han ska dribbla sig ur detta. ”Hallå, bor du här?” envisas han. Till slut får han ur sig: ”Shit, du bor här eller hur? Förlåt, jag trodde du var från något av härbärgena i närheten.” Jag känner att jag vill lavettera honom. Jag är med mina barn och jag vet inte hur jag ska svälja alla svordomar jag härbärgerar så jag säger något kliniskt i stil med: ”Jag vill att du avlägsnar dig. Det du kastar ur dig säger mer om dig och din människosyn.” Jag var arg långt efter men vad kan jag göra? Skälla, slå honom? Ge honom en anledning att bekräfta den blick han har och ärra mina barn?

Några dagar senare börjar en granne jag är bekant med snacka ”svartskallelingo” med mig, typ ”sho bror, tamam”. Det finns något våldsamt över den skiten. Att det typ är accepterat att driva med hur vi pratar. Det är en sjuk tid. Jag vill också bara andas vanlig luft och kunna betrakta grejer som alla andra och slippa idioter som slänger ur sig: ”Har du sett såna här blommor förut? Vet du vad de heter?” och antar att jag inte kan ett skit om sånt. Vilket jag i för sig inte kan. Men varför ska det förväntas att jag inte kan något om blommor? Jag vill vara som alla jävla människor men jag kommer aldrig tillåtas vara någon annan än den jag är i deras ögon. På något sätt är man alltid ”svartskalle” till slut.

För två år sen förlorade jag min bästa vän. Han blev skjuten till döds. Tio månader tidigare hade hans 17-åriga systerson blivit knivmördad. Min barndomsvän hade också en frånvarande pappa. Han lämnade en dotter efter sig.

Vissa säger att kriminalitet är ett val. Jag hävdar att det inte är det. Är det ett val att din ensamma mamma knappt kan försörja sig, att hon är utförsäkrad och inte kan navigera i samhället? Är det ett val att alla runt dig mår kaos och att dina föräldrar är deprimerade? Din pappa kanske är våldsam – är det ett val? Min bästa vän begick brott och gjorde dumheter för att få ut sin smärta och få ett bättre liv. Han blev 41 år och fick fler år än jag trodde. Du kan inte leva så hårt och så snabbt. Du kommer brinna upp till slut.

Det är en mängd faktorer som påverkar varför vissa hamnar i denna typ av destruktivitet, men grundorsaken är fattigdom och marginalisering. Har du inte upplevt bristen på pengar, stressen för hur din mamma mår när du kommer hem, där hon ena sekunden helt apatiskt stirrar in i en vägg och i nästa sekund skriker och slår sig i ansiktet för att hon fått ett dödsbesked, kommer du aldrig att fatta fattigdom. Och jag säger inte att allt som händer i hela världshistorien har med fattigdom att göra, men fattigdom är en sjukdom. Att inte ha något skapar en massa följdsjukdomar. Så fort man säger fattigdom, säger folk, ”men vadå, ni bor i Sverige”. Det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar också om känslan av att inte kunna påverka sitt liv. Jag som studerade på universitet bodde hemma tills jag var 30. Det är bara skamligt att säga det i ”svenska” miljöer. Jag hjälpte mamma och drogs ner i någon allmän deppighet i området. Folk mår inte bra och det finns en känsla av att man inte kan ta sig någonstans. Det är fattigdom för mig.

Det spelar ingen roll om jag idag är medelklassare. I huvudet kan jag fortfarande känna mig fattig. Min pappas frånvaro och min uppväxtmiljö är högst närvarande. Det är ingenting jag kan rymma ifrån. Och det spelar ingen roll om jag bor i den flashigaste lägenheten i stan – rädslan för att falla, och hamna där jag än gång var, sitter kvar i mig.

Flera gånger i veckan hör folk som behöver akut hjälp av sig. Om jag säger nej, vem kan de ta hjälp av? Jag är ingen hjälte, men så ser våra liv ut. När min pappa var frånvarande lovade jag mig själv att jag ska finnas där. Jag ger dem vad jag önskar att min pappa hade gett mig.

Även om jag inte känner någon närhet till min pappa vill jag säga att det här inte är någon hathandling från min sida. Det visar ju bara hur mycket jag hade behövt honom i mitt liv. Det finns kärlek i att jag sitter här och pratar om honom.