Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom JONAS EKLÖF är medlem och har delat den med dig.

Bli medlem idag!
Foto på Tom Malmquist i skogen.

Tom Malmquist: ”Spelskandalen knäckte min pappa”

Foto: Johan Bergmark

I februari 1990 avslöjade journalisten Thomas Malmquist den så kallade spelskandalen som är aktuell som serie på SVT. Avslöjandet skakade idrottsrörelsen. För familjen Malmquist blev dödshot och livvakter en del av vardagen. Thomas son Tom – författare och poet – skriver om en familj som gick sönder.

Ett par månader in på det nya året 1990 vaknade jag som vanligt av pappas rökhosta och det smällande ljudet från skrivmaskinen. Det var lätt att föreställa sig honom som ett ånglok. Hans arbetsrum i villan på Björkängsvägen i Huddinge låg bredvid mitt. Bara en tunn gipsvägg emellan. Klockan kan inte ha varit mer än sex på morgonen och snart skulle han höra att jag var vaken. Dörren öppnades. Hans ansikte i springan. Orden: ”Vill du höra något stort?”

Pappa, sportjournalisten Thomas Malmquist, var i det ögonblicket i samma ålder som jag är i dag. Fyrtiofyra. Och jag var bara ett år äldre än vad min dotter Livia är i dag. Elva. Kanske är det just förhållandet mellan våra åldrar som krymper avståndet i tiden och tillåter mig att först nu leva mig in i hans iver när han ska berätta för barnet om sitt livs scoop. Spelskandalen.

Det är tio år sedan han dog. Jag var där på Stockholms sjukhem sommaren 2012 när hans utmärglade bröst fylldes av ett sista pipande andetag för att sedan tystna för alltid.

Han ville att jag skulle skriva den här texten. Han ville också att jag skulle skriva på den bok som jag i dag arbetar med och som kommer att skildra oss i familjen under trycket från mordhot och rubriker. Men jag hade inte hjärta nog att vara ärlig och säga till honom där på dödsbädden att jag inte ville, att jag gav blanka fan i hans sportkrönikor. ”Vi får se”, sa jag och han svarade: ”Vi? Jag är snart finito.”

Thomas MalmquistMed Björn Borg på Jamaica, 1978. / På redaktionen, 2000. / Erik Johansson som Thomas // Foto: TT / TT / SVT

Thomas Malmquist

Var: Sportchef och sportkrönikör på Expressen. Pensionerades 2011. Avslöjade den så kallade spelskandalen. Avled 2012, 66 år gammal.
Aktuell: Den 12 september har SVT:s verklighetsbaserade serie Spelskandalen premiär, där Erik Johansson spelar Thomas Malmquist. Hösten 2023 kommer Tom Malmquist ut med självbiografiska romanen Istid, en skildring av en far och son-relation som måste navigera genom en katastrof, av sökandet efter identitet – och efterdyningar som böljar genom decennier.

Februari 1975 var det bordtennis-VM i Calcutta och pappa var utsänd av Expressen för att rapportera. Året innan hade han blivit administrativ sportchef och var fylld av den unge mannens självförtroende. Han hade också nyss träffat min mamma. På hotellet Oberois brevpapper skrev han till henne från en stad som var så fattig och skitig att han senare skulle berätta att han såg människor dö som flugor längs vägarna:

”Om elva dagar lär jag komma hem. Fick jag välja skulle jag åka redan i dag.”

Från samma resa skriver han artikeln ”Mygel!” i Expressen. Det var första gången som han hamnade i blåsväder. Han menade i artikeln att det förekom uppgjorda matcher och att de i sporten så överlägsna kineserna bestämde vilka som skulle vinna eller förlora på förhand. Inledningsvis ryckte bordtennisetablissemanget på axlarna. Sportjournalister på andra tidningar gjorde ingen affär av saken. Han skrev fler artiklar om läggmatcher, från bordtennis-VM i Birmingham 1977. ”SKANDAL-FINALEN.” Han avslöjade att Kina regelbundet lade sig och i detta fall i singelfinalen mot japanen Mitsuro Kohno. Efter att Folkrepubliken Kina fått nys om pappas artiklar blev det spänningar på hög nivå vilket tvingade basen för bordtennisförbundet Erik Extergren att utbrista: ”Den där Malmquist är livsfarlig. Kan ingen jävel stoppa honom?” Bengt Ahlbom i Stockholms-Tidningen tycktes bönhöra Extergren och skrev senare att det inte fanns några läggmatcher. Aftonbladets Nic Åslund såg också chansen att häckla sin rival och skrev:

”Thomas den Helige, ljusets riddarvakt, den ende som vågar säga sanningen i en fråga där inget går att bevisa.”

Trots att kineserna senare erkände fortsatte sportjournalister på andra svenska tidningar att tvärsäkert hävda att pappa var en pajas och att läggmatcher inte existerade. Eller så teg de. I denna körs främre rad sjöng Ahlbom, Åslund och Svenska Dagbladets Sune Sylvén. Åslund påbörjade till och med en serie i sina Aftonbladetkrönikor där han år efter år beskrev pappa som Don Quijote som slogs mot inbillade jättar.

Jag nämner detta av en anledning. Inte för att skönmåla pappa, han hånade folk till höger och vänster han också, utan för att visa på det råa sportjournalistiska klimat som rådde i Sverige vid den här tiden och som sedan bara skulle bli värre.

Pappa var orädd. Eller spelade orädd. Han tycktes älska att sticka ut hakan. Lika mycket som han gillade att smälla till. Han gjorde sig ovän med många. Så även med mig. I långa perioder talade vi inte med varandra. Jag har till och med som vuxen offentligt kritiserat honom i intervjuer och i mina litterära verk för att han periodvis var mer intresserad av sin nagelsax än av mig. En sak har jag dock aldrig beskyllt honom för: att ljuga. Han ljög aldrig. På gott och ont. Ibland ville jag inte som barn höra sanningen om hur jag hade agerat på hockeyrinken. Eller hur jag såg ut efter en förlust i fotboll.

Foto på Tom och Tomas från 80-talet.
Pappa Thomas och sonen Tom hemma i Huddinge i slutet av 80-talet. Foto: Privat

På grund av sina krönikor gjorde han sig också osams med hotfulla människor. Livvakter hörde till min uppväxt. Det är först efter pappas död som jag har insett hur rädd han själv var. I ett brev till Polismyndigheten i Huddinge den 10 oktober 1989 skrev han bland annat:

”Är sedan åtskilliga år van med diverse telefon- och brevhot. När det varit som hetast har jag haft polisskydd, bland annat i samband med vårens SM-final i ishockey mellan Djurgården och Leksand. … I går kväll, strax före kl 21, fick jag ett anonymt telefonsamtal. En uppskruvad kille sa ungefär så här: ’Nu jävlar ska vi visa dig och Huddinge vad läktarvåld är. Den 25 kommer vi, samma gäng som var i Väsby och nu ska du äntligen få se på våld. Och vi passerar ju ditt hus på väg från pendeltåget till hallen. Håll dig borta, ditt jävla svin …’ ”

Så när han stoppade in huvudet i mitt rum på Björkängsvägen 1990 och sa ”Vill du höra något stort?” var han inte bara min pappa, utan sportchef på Nordens största dagstidning. Som idrottstokig pojke var det förstås mäktigt, att jag fick ta del av nyheter innan andra kunde läsa om dem i tidningarna. Baksidan var alla hot och att han reste så mycket. Alltid var det ett mästerskap i ett land långt bort. Med andra ord visste jag att ”stort” kunde betyda polisskydd och att farliga män skulle börja ringa på nätterna. Men att han skulle resa ifrån mig igen skrämde mest. Så jag svarade: ”Ska du åka någonstans?”

På sätt och vis skulle han det. Den längsta och farligaste resan han någonsin hade gjort eller skulle göra. Jag var ändå nöjd med att det han sa inte handlade om en flygtur över Atlanten eller till Asien, utan om mygel, vadslagning och läggmatcher här i Sverige.

Lagligt monopoliserat spel hade funnits länge i Sverige. Tipstjänst grundades 1934 och ATG (Aktiebolaget Trav och Galopp) 1974. När jag som barn fick följa med pappa till Solvalla för att titta på loppen kunde han blinka mot mig, räta ut den beigea reporterrocken, tända en cigg och säga medan han nickade mot spelluckorna: ”Här finns skurkar, må du tro. De tvättar stålar.” Han menade att dessa skurkar köpte ”vinster” av folk för pengar som de hade tillskansat sig genom försäljning av narkotika, sprit- och cigarettsmuggling liksom prostitution och bankrån. Någon som lagligt vann 10 000 kronor på hästar kunde sälja sin vinstbong till en gangster i ett hörn på Solvalla och komma hem med 11 000–15 000 kronor. Gangstern kunde på så sätt deklarera 10 000 utan att myndigheterna kunde göra något åt det.

”Tror eller vet du?” sa pappa ofta till mig när jag berättade eller tyckte någonting. För det mesta var det så att jag faktiskt bara trodde. Han var noga med skillnaden. Guldkorset som syntes på bröstet hade han fått av mamma i början av deras förhållande och det symboliserade den delen av honom som trodde, annars nöjde han sig med inget annat än att veta.

Morgonsolen trängde in genom persiennerna i mitt rum på Björkängsvägen, men det var fortfarande så mörkt att det var svårt att se pappa där han stod i dörren. ”Jag vet vad som hände”, sa han och berättade att i morgon skulle Expressen avslöja en kupp mot Tipstjänst. ”Tror eller vet du?” sa jag. ”Jag vet”, svarade han.

Svensk idrotts största skandal.

Det var en torsdag. Bara tre veckor till min tolfte födelsedag. Jag läste hans artikel på köksbordet efter skolan och innan min hockeyträning. Ett helt uppslag. Högst upp stod det i versaler ”EXTRA EXTRA”. Sedan rubriken i svart text som upptog nästan halva utrymmet: ”Boden, Boltic och Frölunda var köpta”. Under den syntes en tunn remsa likt ett sorgband med vit text: ”Expressens sportchef avslöjar den svenska spelmaffian”.

Jag hann aldrig säga till pappa innan han dog att jag tycker att den första meningen i hans artikel tillhör en av svensk sportjournalistiks tyngsta öppningsfraser:

”Det jag nu kommer att skriva handlar om svensk idrotts största skandal någonsin.”

Redan när han fick reda på att Tipstjänst stoppat spel på Frölundas matcher tidigare den veckan blev han starkt misstänksam. Från sitt arbetsrum på Björkängsvägen började han ringa runt till sina kontakter i spelbranschens mer ljusskygga värld. Förmågan att kunna snacka med storspelare och halvhederliga bookmakers på deras språk underlättade informationsflödet. Liksom han var de i grunden arbetargrabbar utan högre skolutbildning, men som genom specialintressen och hårt arbete kommit upp sig i hierarkierna.

I den stund pappa tryckte sin penna mot anteckningsblocket för att inte missa ett ord av vad hans kontakter berättade hade han varit journalist sedan 17 års ålder och känt många av dem han pratade med länge.

Artikeln ”Boden, Boltic och Frölunda var köpta” blev startskottet för spelskandalen i Sverige. Pappa hade dock inte alla pusselbitar på plats, men tillräckligt många för att han tydligt skulle kunna se motivet.

”En spelmaffia har plockat ut minst 35 miljoner kronor från AB Tipstjänst, via olika bankomater runt om i Sverige”, fortsatte han i sin artikel. ”Enbart de tre raka Frölunda-förlusterna mot HV71 (1–3), Södertälje SK (4–5) och AIK (7–13) betydde 18 miljoner för spelmaffian. Det förhåller sig enligt uppgiftslämnare Expressen varit i kontakt med så här: Flera spelare i Frölunda har tagit emot stora summor pengar i mutor för att se till att laget förlorade. På samma sätt har spelmaffian köpt flera spelare i bandylaget IF Boltic och Bodens IK.”

Foto på Artikeln ”Boden, Boltic och Frölunda var köpta”
Expressen, 1 mars 1990: ”Boden, Boltic och Frölunda var köpta”.

Den 7 januari 1990 mötte topplaget i svensk bandy IF Boltic bottenlaget Kungälv. Boltic förlorade med 8–0 och resultatet gav 2,65 gånger pengarna. Bodens skrällförlust mot Huddinge med 4–1 i ishockeyns näst högsta division gav 2,80 gånger pengarna. Alla någorlunda sportintresserade människor vet att ibland sker mirakel på isen. Det är det som gör exempelvis ishockey så spännande. Ett bottenlag kan göra sitt livs bästa match och topplaget sitt livs sämsta. Mycket spelar in. Inte minst motivation och fysisk form. Men när så enormt stora summor satsas på mirakel är det svårt att tro att det är en slump.

Tipstjänsts verkställande direktör Richard Frigren ville inte kommentera Expressens avslöjanden om läggmatcher. På frågan om han har hört talas om uppgjorda matcher i Sverige svarar han: ”Aldrig i vårt land.” Han var inte ensam att tycka det. Ordförande i Bodens IK kommenterade artiklarna så här: ”Det finns inte en tillstymmelse till sanning i detta. Det är helt absurt.”

Ord stod mot ord. Allt fler svenska idrottshjältar syntes på bild med utropet: ”Vi är oskyldiga.” Eller: ”Vi har inte lagt oss.” Göteborgstidningen iDag (numera GT och Kvällsposten) skrev lördagen den 3 mars:

”Vi på iDag har varit i kontakt med hundratals personer i den legala och illegala spelbranschen de senaste dagarna. Man kan sammanfatta dessa samtal på följande sätt: det finns inga bevis på att Kungälv–Boltic, Boden–Huddinge och Frölundas tre sista matcher i säsongens elitserie skulle vara fixade.”

I ett öppet brev till Expressen, publicerat den 4 mars, krävde Svenska ishockeyförbundets styrelse att Expressen och pappa omgående måste informera om vilka spelare som hade varit inblandade i den av Expressen påstådda muthärvan och övriga eventuella uppgifter som kunde styrka anklagelserna. De betonade att källan inte behövde avslöjas.

Källan? Pappa sa hans namn till mig några månader innan han dog. Ett namn, som vilket svenskt namn som helst, men som pappa aldrig avslöjade offentligt. Det kommer inte jag heller att göra. Låt oss kalla honom ett modigt anonymt vittne som – om han inte hade varit anonym – skulle riskera att bli mördad. För det var det som nästan hände. En sen kväll i mars 1990 ringde denna källa till pappa när han satt i sitt arbetsrum och rökte. Källan grät. Det förvånade eftersom mannen var en hårding.

På kvällen hade en bil kört upp intill källan i Älvsjö, någon hade vevat ner rutan och visat upp en pistol.

Källan drog sig ur. I tårar hade han sagt till pappa: ”Jag orkar inte mer.” Detta skedde samtidigt som Expressen polisanmälde ett av alla hotbrev som kom till redaktionen – som var riktade mot tidningen och pappa – eftersom det ansågs rymma ett så starkt hot om våld att vår familj behövde ett omfattande livvaktsskydd. Till oss på Björkängsvägen utkommenderades därför en beväpnad livvaktsstyrka som dygnet runt skulle skydda oss. Två av livvakterna satt alltid på bottenvåningen. De öppnade och stängde ytterdörren åt oss och kontrollerade vilka som kom och gick. Två andra livvakter satt i en specialtillverkad bil med tonade rutor och bevakade uppfarten från vägen. Därtill patrullerade vanliga väktare partierna runt huset, särskilt skogen bakom villan. Jag, barnet som såg detta, förstod att inget av det pappa hade skrivit eller sagt var båg. Det var lika sant som livvakternas pistoler.

Varför släppte han aldrig namnen på idrottsmännen trots massiva påtryckningar från hela Sverige? Ett skäl var att han inte ville nita någon enskild spelare. Det viktigaste skälet var dock källskydd. Det är straffbart att röja identiteten på en källa som vill vara anonym, och om pappa hade namngett de idrottsmän som lagt sig skulle det riskera att röja källans identitet. Det skulle vara en dödsdom. Samtidigt undrar jag: om nu pappa inte ville avslöja källan för att undvika en hämndaktion mot honom, hur kunde då källan redan ha blivit hotad till tystnad med den viftande pistolen?

Han kände sig ensam.

Överallt dryftades spelskandalen. I tv. I radio. I tidningar. I varje idrottshall. I fikarummen på stora och små företag. Jämt möttes jag av gliringar i skolan, på hockeyträningar och under matcher. Pappa kallades skrävlare bakom min rygg och rakt i mitt ansikte. Han betraktades av många som ett as som hade förstört livet för våra fina svenska idrottsmän. Värst var de människor som trodde att våra livvakter var ett spel för galleriet, ett PR-trick av Expressen för att skänka tyngd till något som bara var en lögn.

Först efter massiva påtryckningar från media och sannolikt också från regeringshåll erkände Tipstjänsts direktör Richard Frigren och deras marknadschef Lars-Gunnar Björklund, att det förekommit onormalt högt spel på den så kallade Lången under tre omgångar. Men de valde att tala om att spelsystemet hade utnyttjats av vissa listiga gamblers och att Tipstjänst därför hade börjat planera att ändra reglerna så att högt spel alltid först måste godkännas av Tipstjänst. Samtidigt startade biträdande finansminister Erik Åsbrink en egen granskning av spelkuppen. Till sin hjälp hade han den socialdemokratiska partikamraten Gunnar Lund som också satt i Tipstjänsts styrelse.

Vid den här tiden skrev Dagens Nyheters sportchef Bobby Byström i sin krönika:

”Det är min övertygelse att Expressen inte har någonting att komma med.”

Expressens chefredaktör Bo Strömstedt visste förstås detaljerna om att källan hade blivit hotad och gett sig av, men han var illa tvungen att tiga om det och samtidigt försvara tidningen utåt. Strömstedt var en erfaren publicist. Under spelskandalen hade han varit tidningens chefredaktör i över ett decennium och van att föra sina medarbetares talan offentligt, men han kunde inte mycket om sport och spel.

Även på Expressens redaktion började kollegor ifrågasätta pappas trovärdighet som journalist och människa. Det blev övermäktigt för honom. På nätterna när han kom hem från Expressens redaktion kunde han inte somna utan sömntabletter och han gick på stark medicin mot den uppblossade migränen som vissa nätter fick honom att yla av smärta.

Han blev alltmer sliten, sov knappt någonting. Innan en intervju i Dagens Nyheter sa han till tidningen Journalisten: ”Försök inte pressa mig på min källa eller namnen på idrottsmännen för då går jag direkt.” När jag läser detta uttalande i dag kan jag höra pappas sorg och desperation, att han kände sig ensam.

Bo Strömstedt, dåvarande chefredaktör på Expressen.
Bo Strömstedt, dåvarande chefredaktör på Expressen. Foto: Lars Nyberg

Polisens förhör med spelare och ledare hade inte styrkt att något oegentligt förekommit i det uppmärksammade mötet mellan Kungälv och Boltic. Polisen lade i snabb takt ner alla utredningar i brist på bevis. Polisen sträckte sig alltså inte längre än att intervjua de misstänkta och när de nekade så var saken utredd.

Fredagen den 1 juni skrev Göteborgs-Postens Bo Alm:

”Mutskandalen, som snabbt döptes om till spelskandalen, har nu ett helt nytt utseende och har blivit en skandal för Expressen. Det är inte precis oväntat. Rykten och misstankar har ju inte i ett endaste fall kunnat förvandlas till en sanning. Chefredaktör Bo Strömstedt har annars hävdat, att tidningen i nuläget har tio gånger så många bevis, som när kampanjen startade. Men 10x0 är likafullt 0. Även för polisen.”

Samma tidning skulle i slutet av sommaren kommentera spelskandalen så här:

”Expressen intervjuade i gårdagens tidning ett spöke på Stockholms slott. Nu förstår vi plötsligt varifrån uppgifterna om ’Spelskandalen’ kom.”

Dagen därpå publicerades citatet på Svenska Dagbladets ledarsida.

Våra livvakter hade då redan kallats tillbaka. Dock fortsatte vanliga väktare att någon gång ibland patrullera kring huset.

Kvar på Björkängsvägen fanns min slitna pappa, min mamma som sammanbitet försökte hålla ihop familjen och en larmknapp i köket som vi blev instruerade att bara trycka på om vi såg någon med vapen på tomten eftersom larmet gick till alla Huddingepolisers radiobilar.

Jag hade då fyllt tolv år, men hade blivit så rädd för mörkret att jag inte kunde sova om jag inte fick ligga bredvid mamma på golvet i deras sovrum. Efter helgernas middagar ville jag trösta pappa, krama honom, men det fick jag inte. Ingen fick röra honom. Han orkade inte heller röra någon annan.

På nätterna när jag vaknade av en dröm satt han på sitt arbetsrum, rökte och drack rödvin. Han läste sina krönikor på nytt, lusläste andras artiklar, studerade resultat i årsböcker och tycktes vilja hitta ut ur mörkret.

Expressen 5 februari 1991.
Expressen 5 februari 1991.

Svensk rättshistoria skrevs samma dag som justitiekanslern Hans Stark, en av landets högsta jurister, beslutade att väcka åtal mot Expressens ansvarige utgivare för grovt förtal. Det var första gången som staten genom sin jurist väckte åtal mot en tidning på uppdrag av enskilda näringsidkare (idrottsmännen i de utpekade klubbarna) och inte av offentliga tjänstemän. Det hade aldrig tidigare hänt i Sverige och saknade stöd i lagen och rådande rättspraxis.

Hur motiverade den socialdemokratiska regeringens jurist detta? Till sitt förfogande hade justitiekanslern ju hela statens utredningsapparat. I sitt förundersökningsbeslut förklarade Stark det sensationellt ovanliga med att agera advokat till enskilda näringsidkare och inte till statstjänstemän som hans uppdrag egentligen gick ut på:

”Idrottsrörelsen är en av våra stora och betydelsefulla folkrörelser. Idrottsliga ideal, så som sund livsstil och sinne för rent spel, har genom åren haft ett betydande värde främst för ungdomen. De idrottsutövare som når toppnivå blir förgrundsgestalter och har ett stort ansvar för tilltron till idrotten som bärare av dessa ideal. Genom sitt engagemang främjar det en verksamhet som på många sätt förtjänar samhällets stöd. Ett angrepp på den som går deras heder och ära förnär kan på sitt sätt jämföras med motsvarande situation för någon som innehar en allmän befattning.”

Expressen svarade omedelbart på detta på sin ledarsida den 31 augusti 1990:

”Scenariot är klart: staten mot tryckfriheten. […] Naturligtvis är det en förolämpning mot den offentliga förvaltningen. Kanske är det också ett försök av statens advokat att försvara det statens intresse som heter Tipstjänst, en organisation som – utan ond avsikt, i godtrohet och omisstänksamhet – förvandlat sig till ett tvätteri för svarta pengar, och utsatt sig själv för risken av mångmiljonförluster.”

Efter den förberedande förhandlingen i Stockholms tingsrätt måndagen den 22 oktober 1990 framgick att Expressen stämdes av alla de 51 spelarna i Frölunda, Boden och Boltic på 5,5 miljoner kronor. Spelarna ville också ha ränta på pengarna och rättegångskostnaderna betalda. Som ansvarig utgivare riskerade Strömstedt fängelse i två år.

Sportjournalisten Ulf Jansson kommenterade tryckfrihetsåtalet i iDag:

”Chefredaktör Bo Strömstedt har gjort sig förtjänt av att skaka galler. I cellen intill honom tycker jag att man ska placera sportchefen Thomas Malmquist.”

Rättegången, som alltså inte handlade om huruvida innehållet i artiklarna var sant eller falskt – utan om spelarna kunde anses ha utsatts för förtal, inleddes den 5 februari 1991 i sal 9 i Stockholms tingsrätt. Målet speglade två olika synsätt på vad som hade skett i början av 1990.

176–0 till tryckfriheten.

Min mamma var med i rättssalen när justitiekanslern vände sig mot pappa och påminde honom om att de som undanhöll fakta under ed begick mened. Det var ett brott som kunde leda till fängelse. Pappa svarade: ”Då får jag ta fängelse. Jag tänker inte ge er några namn.”

Tryckfrihetsjuryn vid Stockholms tingsrätt fattade sitt beslut på mindre än en timme. På alla 176 åtalspunkter friades Expressen.

Jag hörde det först på radion och ringde direkt upp från en kompis. Pappa var inte hemma, utan på sitt rum på Expressen. Det lät som om han stod och myste på en fullsatt fotbollsarena. Jag gratulerade. Han tackade, men sa att han inte hade tid att prata med mig.

Expressens förstasida den 15 mars 1991 var given: ”176–0 till tryckfriheten”. Ett principiellt viktigt utslag.

Vid det här laget var pappa utbränd. En spillra av sitt forna jag. Alltmer började han självmedicinera med alkohol och migränmedicin. När allt kom omkring var Strömstedt vinnaren efter rättegången och då i tryckfrihetens namn. Kollegor till pappa skulle fortsätta att misstro honom om läggmatcherna och 1994 fick han avgå som sportchef. I en notis i tidningen kommenterade han detta med att säga att han hade varit chef i 20 år och att han nu ville ta det lugnt.

Strömstedt avgick efter 14 år som chefredaktör. Efter honom skulle pappa få uppleva sju olika chefredaktörer på Expressen innan han pensionerades. Sämre försäljning av tidningar generellt var en förklaring till de täta chefsbytena. Inkompetens en annan.

Svenska Dagbladets chefredaktör vid tiden för spelskandalen var Bertil Torekull. I en intervju för Dagens Nyheter den 15 januari 2000 kommenterade han spelskandalen på ett sätt jag tycker är riktigt:

”Efter Strömstedt fanns ingen tidningsmakare med rätta balansen. Då kom övertrampen: löpsedeln om invandrarna, ’Kör ut dem’, insinuationerna att Harry Schein skulle vara pedofil och annat. Och det kan hända att de misstagen, retrospektivt, stärkte känslan att det nog hade varit nåt fel också med spelskandalen.”

Fram till sin pension 2011 skulle pappa föra en tynande tillvaro på tidningen. Han hade få vänner kvar på Expressen och ingen kraft kvar att tala för sig.

Ur Bo Strömstedts självbiografi ”Löpsedeln och insidan” (Bonniers, 1994):Bo Strömstedt, 2001. // Foto: Stefan Borgius

Ur Bo Strömstedts självbiografi ”Löpsedeln och insidan” (Bonniers, 1994):

”Jag hade stort förtroende för Thomas Malmquist, inte minst för hans kunskaper om idrottsfusk. […] Thomas hade lärt mig mycket. Vi hade haft stor nytta av det. Ofta hade han hamnat i blåsväder med sina avslöjanden, skrivna på krängande Malmquistprosa. […] 1977 hade Thomas avslöjat att kinesiska bordtennisspelare förlorat sina matcher frivilligt. Alla förnekade, bordtennisförbundet rasade.

Några år senare medgav kineserna att de lagt sig. 1984, vid OS i Los Angeles, berättade Thomas att svenska brottare och tyngdlyftare var dopade. Brottar- och tyngdlyftartruppen, inklusive brottningsledaren Pelle Svensson, spydde ner honom, körde ut honom från träningslokalen, tog munnen full av idrottspatos. Efter sex år erkände både Pelle Svensson och Frank Andersson att Frank varit dopad.

Min tillit till Thomas, och till hans källor, var stor.”

Lördagen den 8 januari 2000. Det var dagen efter att bedrägeriet för de utpekade läggmatcherna preskriberats. Då publicerade Nya Wermlands-Tidningen en stor nyhet. En spelare i Boltic talade ut i tidningen om den ödesdigra matchen mot Kungälv: ”Det var en spelskandal.”

Spelaren ville vara anonym eftersom han skämdes så fruktansvärt över det han hade gjort. ”Jag var med om att bli övertalad att förlora matchen”, sa den tidigare Bolticspelaren och fortsatte sin bikt om att han och tre andra spelare i laget inte bara medvetet hade förlorat utan också satsat pengar på egen förlust.

Allt som Bolticspelaren erkände lät som om han läste innantill från pappas artiklar. Eller mer korrekt: från det källan hade sagt. Den källa som hade hotats till tystnad och blev tvungen att backa. Den källa som pappa skyddade livet ut och skälet till att han aldrig avslöjade namnen. Så det som belackarna påstod var nedrigt förtal var alltså två människors mod att berätta sanningen. Pappa och hans källa.

Jag hade vid den tiden kvar mitt rum i lägenheten i Huddinge centrum som mina föräldrar flyttat till. Jag pendlade till och från Uppsala där jag hade min flickvän och mina studier. Pappa liknade ett stycke drivved. Något som havet hade spottat upp. Hälften förtorkat. Hälften murket. Han var bara 54 år. Ibland var han så full när mamma var på jobbet att jag fick hjälpa honom från golvet till sängen och hämta honom spyhinken.

Mamma var uppgiven, hon hade behövt lämna honom där och då, men stannade vid hans sida eftersom hon betraktade honom som sjuk. Hon älskade honom. Därför stannade hon. Och var nära att själv gå under av hans mörker.

Jag blev alltmer hatisk mot pappa och kunde inte se honom som sjuk, bara som en försupen föredetting som förgiftade mammas liv. Jag tyckte så synd om henne när jag var tvungen att åka tillbaka till Uppsala. Det skulle dröja många år innan jag förstod att det var synd om båda.

Det blev hans sista avslöjande.

Beskedet om nyheten i Nya Wermlands-Tidningen nådde pappa via telefon från Expressens sportredaktion. Han satt i lägenheten på Klockarvägen. Energin han fick av samtalet möjliggjorde att han kunde skärpa sig. Han blev ombedd att skriva för sportredaktionen igen. Om spelskandalen dessutom. Naturligtvis visste han vem den anonyme spelaren var. Dagen därpå skrev han i Expressen:

”Den här spelaren var nära, ytterst nära, att berätta sanningen redan för tio år sedan. Men han vågade inte, och jag förstår honom så väl. Han var rädd och ville inte såra sitt kära Boltic och branda en massa kamrater i laget. Han var fortfarande mitt i sin elitkarriär. Jag visste dock att någon någon gång skulle träda fram och bekräfta.”

Han avslutade sin text på ett sätt som för mig blottade hur illa han mådde:

”För min egen del var perioden kring rättegången jobbig, det ska gudarna veta. Kollegor i andra tidningar har idiotförklarat mig, de har dragit mig i smutsen. Nu har Bolticspelaren berättat och jag är glad och tacksam, men inte det minsta hämndlysten. Jag är inte sån.”

I mars 2003 drabbade pappa återigen samman med Tipstjänst (som hade bytt namn till Svenska spel). Bordtennisspelaren J-O Waldner avslöjade att han var spelmissbrukare. Återigen ”EXTRA EXTRA” i versaler ovanför den stora rubriken: ”Spelade bort fem miljoner”. Waldner berättade att han spelade bort 20 000 till 30 000 kronor per dag. Inget fusk, bara tragiskt, men det som var problematiskt för Svenska spel var att Waldner ofta spelade på kredit hos ombuden. Till följd av pappas intervju hamnade Svenska spel på nytt i krismöte. Dagen därpå uttalade sig bolagets informationschef offentligt: ”Vi kommer att vidta ett antal åtgärder på grund av det här.”

Detta var andra gången pappa hade fått vårt statliga spelbolag att ändra sitt regelverk. Det blev också hans sista avslöjande värt namnet.

Det var få som visste att när pappa intervjuade Waldner om hans spelmissbruk och krediter hos spelombuden hade pappa själv varit spritmissbrukare sedan tiden efter spelskandalen. Dessutom hade han nyss fått veta att hans sviktande hälsa inte bara berodde på spriten, utan på en tarm- och magcancer med en prognos att överleva i fem till tio år. Han var 56 år. Dagarna var räknade.

På grund av den starka medicinen som pappa åt för att stävja cancern var han tvungen att dra ner på alkoholen. Det lyckades han med. Han drack måttligt från och med den dagen och jag var så otroligt stolt över honom för det.

Det blev några glas vin efter helgens middag. En gin och tonic till musiken från hans skivsamling med country. Relationen med mamma blev också både starkare och bättre under denna tid. Det var som om cancern inte bara förde honom tillbaka till tiden innan spelskandalen, utan hela familjen. Hans gester och humor var omhuldande och inte omintetgörande. Ögonen lyste av iver, men kroppen liknade ändå ett stycke drivved.

Foto på Tom Malmquist.
Tom Malmquist. Foto: Johan Bergmark

Fyra år senare kom bandyspelaren Per Fosshaug ut med sin bok Bandygalen (Sportförlaget, 2007). Fosshaug var en av världens stora bandyspelare under framför allt 90-talet med flera SM- och VM-guld. Han var också bandyns bad boy som hotat domare och slagits med motspelare. För denna historia är boken viktig. På sidan 63 står det:

”Vi spelade en läggmatch! En riktigt hederligt ohederligt gammaldags uppgjord match mot Selånger som jag inte har det minsta dåligt samvete för.”

Därefter berättar Fosshaug hur det gick till. Han och några tongivande spelare i Vänersborg ringde upp och pratade med några tongivande spelare i Selånger. De bestämde att de skulle spela oavgjort.

”Ett kryss på vår match i en trippel med två andra säkra kunde ge en bra slant. Alla i lagen kände inte till överenskommelsen. Så fungerar det inte. Vi var tre eller fyra spelare i varje lag som gjorde upp. Liknande uppgörelser har förekommit många gånger förut, och kommer att hända igen, det är jag övertygad om.”

Matchen slutade 5–5.

Pappa kommenterade Fosshaugs bok i en kort krönika den 19 oktober 2007:

”Jag är inte ett dugg förvånad. Bandybasen står i teve och vägrar erkänna problemen. Pamparna försöker än en gång hävda att fusk och läggmatcher inte förekommer i Sverige.”

Året var 2011. Mina föräldrar hade några år tidigare flyttat från Huddinge till Södermalm i Stockholm. Vi bodde ett par kvarter från varandra. Jag tog ofta en kvällspromenad över till dem på Jägargatan (inte långt ifrån Bo Strömstedts hemadress) för att lyssna på musik och samtala med pappa. Från och med spelskandalen och fram till dessa samkväm hade vi haft en mycket fattig relation där våra olikheter som människor ständigt resulterade i konflikter. Bråk eller tystnad. Jag: temperamentsfull, fysisk i min kommunikation och hade svårt att hålla käften. Han, tvärtom: han var cool som en höststen och tog aldrig initiativet till en kram eller ömma ord. Han var arbetargrabben utan högre utbildning och jag hade sju års högre studier bakom mig. Två olika kulturer möttes när vi pratade.

Jag kunde inte gråta när pappa dog.

Den 8 november samma år hade journalisten Anton Berg just varit på besök på Jägargatan. Inför en kommande dokumentär i P3 om spelskandalen ville han intervjua pappa.

Månaderna innan intervjun hade pappa pensionerats och kämpade dels mot den växande cancern, dels mot osäkerheten som kom av att inte längre tillhöra en tidningsredaktion. Han var så upplivad efter mötet med Berg att spelskandalen blev det självklara samtalsämnet för oss den kvällen.

På natten kunde jag inte sova. Kanske för att jag var rädd, så som när jag var barn och ville lägga mig bredvid mina föräldrar på golvet i deras sovrum. Kanske var jag bara glad av att få diskutera spelskandalen med pappa och försökte hitta ett sätt att skriva om den, att hjälpa honom att få den upprättelse som jag tyckte att han förtjänade.

Fyra månader efter vårt samtal skulle Karin, höggravid och min sambo sedan tio år, lika plötsligt som oväntat insjukna och dö av leukemi. Läkarna lyckades rädda vår dotter, Livia, genom akut kejsarsnitt. Så inom loppet av en vecka hade jag blivit pappa för första gången och änkling. Mina tankar var av förklarliga skäl långt ifrån spelskandalen. Sorgen efter Karin var dessutom så massiv att jag inte ens kunde gråta när pappa dog samma år.

Men nu, först nu, har jag haft kraften att minnas hans ansikte där i springan till mitt rum på Björkängsvägen februarimorgonen 1990. Orden: ”Vill du höra något stort?


Prova Vi.se till halva priset

Prova Vi.se till halva priset

Erbjudande

Vi ger dig berättelser som gör skillnad, samtalsämnen till nästa dejt och sällskap på bussen. All journalistik finns också som ljud. De första tre månaderna för bara 25kr/mån. Bli vi med oss!