Bisköldkörtelns förbannelse: Upptäckaren Ivar Sandströms liv slutade i missbruk och misär

Den sista stora upptäckten av ett av kroppens inre organ gjordes sensationellt av en 25-årig läkarstudent i Uppsala. Men Ivar Sandström fick ingen ära för sin beskrivning av bisköldkörteln. Tolv år senare tog han sitt liv – besviken, utfattig och tyngd av missbruk och sinnessjukdom.

En novemberdag 1849 släpar Richard Owen hem en död indisk noshörning och börjar skära i den två ton tunga kroppen.
Den brittiske anatomen är knuten till London zoo, där noshörningen har varit en stor attraktion. Under tre månader karvar Owen i dess alltmer stinkande kvarlevor – och hittar mirakulöst nog ett par okända körtlar.

Richard Owen blir sedermera adlad, skapar det moderna naturvetenskapliga museet, upptäcker trikiner och myntar begreppet ”dinosaurie”. Men han löser inte gåtan med de små körtlarna. Det gör en ung svensk som föds 1852 – samma år som Owen publicerar sin artikel om upptäckten.

Ivar Sandström får en tuff start i livet. När han är sex år dör fadern Carl Erik, sekreterare vid Generallantmäterikontoret i Stockholm. Änkan Erika kan inte försörja de sju barnen, utan Ivar och hans fyraåriga syster Anna skickas till var sin fosterfamilj.

Tack vare pengar från äldsta brodern Nils kan Ivar ändå ta studenten och följer efter storebror Calle till Uppsala universitet, som nu har knappt 1 500 studenter. Calle ägnar sig åt klassiska språk, medan Ivar är fascinerad av den snabbt framväxande naturvetenskapen. Han är en inåtvänd och rastlös begåvning som studerar stjärnhimlen i sin teaterkikare, läser om nya upptäckter och vill bli forskare.

För den som är ekonomiskt obekymrad är universitetslivet härligt, med punschkvällar på Flustret och Gillet, studentsånger ur Gluntarne och umgänge på de färska studentnationerna. Ivar tillhör Stockholms nation, precis som en annan nyanländ stockholmare som 1872 också ska läsa ”medikofilen”, en förberedande kurs för läkarstudenter.

Klasskamraten – 23-årige August Strindberg – underkänns, och inser att hans karriär bör formas av pennan snarare än av skalpellen. Ivar är däremot en mönsterelev som blir amanuens på anatomiska institutionen.

Han får flytta in i ett litet vindsrum på Anatomicum, en universitetsbyggnad på Västra Ågatan vid Fyrisån, och ägnar dagar och kvällar åt att dissekera kroppar efter människor och djur.

För att kunna göra anatomiska jämförelser frilägger han skelett och leder, snittar i blodkärl och nerver. Ivar blir snart känd för sin skicklighet med kniven, fast arbetet är tålamodsprövande. Dissektionssalen har höga fönster, men Uppsala har ännu inte fått elektriskt ljus. Däremot har mikroskopen utvecklats starkt, och mycket går ut på att analysera förstorade vävnadsprover – en ny lära som kallas histologi.

Medan histologin tar stormkliv känns anatomin på 1870-talet som en färdigbeskriven vetenskap, något från 1600-talet, då Olof Rudbeck d.ä. upptäckte lymfsystemet, just i Uppsala. Det är professorn i histologi, Edward Clason, som blir Ivar Sandströms läromästare – och fadersgestalt. Han ser Ivars begåvning och potential och håller in i det sista en vakande hand över honom.

En kylig majmorgon 1876 tar Clason och två andra professorer med sig Ivar och den blivande forskaren Salomon Henschen på en märklig expedition. De ska studera vad som händer med kroppen i själva dödsögonblicket. Det är en avrättning i gryningen, en mördare ska halshuggas inför en hånfull publik.

Sekunden efter att bödelns bila har fallit, kastar sig forskarna fram, tar det avhuggna huvudet och granskar ansiktet där tungan och käken ännu rör sig. Efteråt mår Ivar illa; detta är inget för honom.

Han är mer intresserad av kroppens körtlar, särskilt de som tömmer sitt sekret i blodet. Ivar gör sitt avgörande fynd hösten 1877.

I halsen på en död hund hittar han en ”knappt hampfröstor bildning”. Ivar är väl förtrogen med sköldkörteln; denna lilla ärtliknande körtel tycks höra dit, men ändå inte. Detta är något annat! Professor Clason delar Ivars förvåning och entusiasm – men sedan händer inte mycket mer.

Ivar Sandström har helt enkelt inte tid och råd att forska vidare. Han lever billigt, men måste försörja sig med omfattande undervisning för andra blivande läkare. Dessutom har han börjat ta lån hos ockrare.

Först 1880 får han en tillfällig tjänst som ger mer tid till forskning. Ivar undrar över den mystiska körteln: kan läkarvetenskapen verkligen ha missat den i hundratals år? Och finns den även hos människor?

Han tvivlar, men för att undanröja frågan börjar han dissekera halsar på människolik. Dag efter dag, vecka efter vecka. När han efter vintern är klar med 50 kroppar kan han konstatera att samtliga har minst en körtel; på 43 halsar har han hittat fyra små körtlar.

Ivar vet inte vad de har för funktion i kroppen, men inser att detta är något stort. För att få något värde måste upptäckten snabbt publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

Han tecknar skickligt av sina fynd och skickar en 30-sidig artikel till den världsledande tyske anatomen Rudolf Virchow, som ger ut en ansedd vetenskaplig tidskrift. Men Virchow refuserar artikeln. Han skyller på att den är för lång och bör omarbetas, fast det är nog inte där skon klämmer.

Den tyske giganten har tidigare snubblat över dessa körtlar i sin forskning, men viftat bort fyndet som meningslöst. En ung spoling i Sverige ska inte ge honom fel.

Den förolämpade och besvikne Ivar Sandström vägrar att stryka en bokstav. Han nöjer sig med att publicera texten i den lokala Upsala Läkareförenings Förhandlingar, under rubriken Om en körtel hos menniskan och åtskilliga däggdjur. Denna artikel, som i dag betraktas som en epokgörande beskrivning av bisköldkörteln, gör inget avtryck. Den refereras visserligen i en tysk årsbok av histologiprofessorn Gustaf Retzius, sedermera känd för sin rasbiologiska forskning, men Ivar får aldrig veta om den publiceringen.

Han tilldelas två svenska stipendier, men kommer aldrig över den uteblivna uppmärksamheten. Clason försöker utverka en professur, men Ivar har gjort det akademiska misstaget att publicera sin upptäckt som rapport och inte som avhandling. Detta går inte att ändra.

Ivar blir alltmer deprimerad, förlorar arbetslusten, missköter sin hälsa och tvingas undervisa ännu mer. För att stilla sin ångest börjar den allt mer slitne 31-åringen skriva ut morfin till sig själv; för att kunna sova tar han det lugnande medlet paraldehyd. Ökad vinkonsumtion spär på hans hetsiga humör och misstänksamhet.

Mitt i denna utförsbacke besöker han sin skrytsamme bror Hannis, disponent på Korsnäs sågverk. Han blir förälskad i brukschefens dotter, det 24-åriga yrvädret Mary Göransson. De gifter sig, flyttar in i en lägenhet nära Anatomicum i Uppsala och får en son.

Ekonomin är fortsatt usel, och Ivar bryter ilsket med sin rika svärfar som inte förstår hur fyra små körtlar kan vara viktigare än ordnade finanser. Studenterna klagar på sin lärares bristande koncentration. Mary väntar parets andra barn, men Ivar är djupt inne i morfindimman. När den lättar flyr han till kokainets uppiggande rus.

I maj 1886 är läget så illa att den hallucinerande Ivar blir akut intagen på Ulleråker. Bröderna betalar för Ivars vård ”i första klass”, med förmåner som mat på rummet – för övrigt just det rum där poeten Gustaf Fröding vårdas drygt tio år senare.
Ivar rymmer, köper morfin och kokain i Uppsala, tvingar till sig pengar av hustrun, tar tåget till storebror Nils i Askesta utanför Söderhamn, men förs tillbaka till Ulleråker.

Efter några månader skrivs han ut, får nytt jobb på Anatomen, tar sin sista examen och är efter 15 år färdig läkare. Men försomrarna är svårast; i juni 1887 varvar Ivar sprit, sömnmedel och morfin tills han åter tas in på hospitalet. Under en permission hotar han Mary med kökskniv – och stöter den sedan tre gånger i sitt bröst, men överlever.

Våren 1888 lämnar Mary och barnen Ivar. Han lyckas få en läkartjänst på Sala lasarett, men misslyckas där och flyttar hem till Nils och hans hustru i Hälsingland. Ivars liv förmörkas av att brodern Calle, hans stöd under de ensamma åren i Uppsala, oväntat dör under en utlandsresa.

Hemmet är upplöst, Ivar är bankrutt, arbetslös och oförmögen att bryta sitt missbruk. Han börjar undra om galenskapen är Guds straff för att han upptäckte bisköldkörtlarna. Den sista kvällen samtalar han länge med broderns tjänstefolk, och säger: ”Det hade ändå varit roligt att bli professor och få ett namn.”

På morgonen den 2 juni 1889 letar Ivar rätt på en revolver ur Nils vapensamling, laddar med en patron ur skrivbordslådan, sätter skjutvapnet mot höger tinning och trycker av.

Tidningarna skriver detaljerat om dödsfallet. Ingen nämner Ivars stora upptäckt. Begravningen sker i tysthet, utan psalmsång och klockringning, som det anstår en självmördare.

På Uppsala gamla kyrkogård vilar i dag hundratals bemärkta svenskar – skalder som PDA. Atterbom, konstnärer som Bruno Liljefors, statsmän som Dag Hammarskjöld och Östen Undén, vetenskapsmän som Svante Arrhenius och långa rader med biskopar och professorer.

Samt den olycklige medicinaren som fullbordade den anatomiska vetenskapen. Men han har inte ens en gravsten.