Nu står det klart vem som ska granska Sverigedemokraternas historia i en så kallad vitbok. Det är långt ifrån första gången ett parti känt sig tvingat att ta itu med sitt förflutna. Vi har grävt i vitbokens svarta historia.

Den som söker efter en entydig definition av vad en vitbok är söker förgäves – åtminstone om något annat än lövträdet carpinus betulus avses.

Enligt ordböckerna är vitboken en ”officiell utgåva av utrikespolitiska dokument; officiell redogörelse för politisk händelse”. Men det fångar bara delvis in vitbokens lätt undanglidande natur.

Kanske kan i alla fall dess vithet spåras till Storbritanniens ”white papers”. De omnämns redan 1633 och var beslutsunderlag som parlamentet begärde ut av utrikesdepartementet. De levererades i form av stora, vita ark, som var både odaterade och opaginerade. I de fall det behövdes bättre ordning bands de in i böcker, med blå pärmar – sedan dess kallade ”blue books”.

Med tiden följde andra länder exemplet med officiella inbundna dokumentsamlingar, men valde då egna färgbeteckningar.

En viktig hållpunkt i vitbokens historia är 1915. I just en bok med vita pärmar beskrev Tyskland vad man ansåg vara orsakerna till första världskrigets utbrott. Den tyska vitboken besvarades snabbt av en rysk orangebok, en fransk gulbok, Storbritannien och Serbien gav ut varsin blåbok och Belgien inte mindre än två gråböcker.